Centerpartiet

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Bondeförbundet)
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”(C)” leder hit. För copyright-symbolen ©, se Upphovsrätt.
Den här artikeln handlar om Centerpartiet i Sverige. För Centerpartiet i Finland, se Centern i Finland. För andra betydelser, se Centerpartiet (olika betydelser).
Centerpartiet
Förkortning C
Land Sverige
Partiordförande Annie Lööf
Partisekreterare Michael Arthursson
Gruppledare i riksdagen Anders W Jonsson
Grundat 2 mars 1913
Huvudkontor Stora Nygatan 4, Stockholm
Antal medlemmar 37 340[1]
Politisk ideologi Nutida: Liberalism
Grön ideologi
Decentralism
Historisk: Socialliberalism
Ekohumanism
Nordisk agrarianism
Politisk position Center–Höger
Internationellt samarbetsorgan Liberala internationalen
Nationellt samarbetsorgan Alliansen
Europeiskt samarbetsorgan Alliansen liberaler och demokrater för Europa
Politisk grupp i Europaparlamentet Gruppen ALDE
Färg(er) Grön
Ungdomsförbund Centerpartiets ungdomsförbund
Studentförbund Centerstudenter
Partitidning(ar) Tidningen C
Riksdagen
Röstandel
6,56 %
Mandattilldelning
23 av 349
Europaparlamentet[2]
Röstandel
6,49 %
Mandattilldelning
1 av 20
Landstingsfullmäktige
Röstandel
6,17 %
Mandattilldelning
121 av 1 662
Kommunfullmäktige
Röstandel
7,61 %
Mandattilldelning
1 399 av 12 978
Webbplats
www.centerpartiet.se
Svensk politik
Politiska partier
Val

Centerpartiet (C), Centern, är ett liberalt politiskt parti i Sverige. På partiets valsedlar anges partibeteckningen Centerpartiet. Partiledare är sedan 2011 Annie Lööf.

Centerpartiet antog sitt nuvarande namn 1957 som ersatte det tidigare Bondepartiet som använts från 1913. På 1970-talet var Centerpartiet det ledande borgerliga partiet. Partiet ingick på 1950-talet i några socialdemokratiska koalitionsregeringar och stödde även 1995-1998 en socialdemokratisk regering. Sedan 2006 ingår Centerpartiet tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet i den borgerliga Alliansen som sedan valet 2006 styr Sverige (se Regeringen Reinfeldt).

Partiet var ursprungligen landsbygdsinriktat och förespråkade sparsamhet med statens pengar. I takt med folkhemmets uppbyggnad, med urbanisering och landsbygdens avfolkning som följd, blev decentralisering partiets främsta ledord. Samtidigt fick liberala strömningar större genomslag i partiet och individen betonades. Sedan 2013 definierar partiet sin liberala ideologi som "social, decentralistisk och grön".[3] Viktiga utgångspunkter för Centerpartiet är federalism, öppet samhälle med individen i fokus. Centerpartiet profilerar sig främst inom frågor som rör jobb och företagande, decentralisering och landsbygd, välfärd och miljö.

Partiet är det femte största i Sveriges riksdag, tredje största i kyrkomötet,[4] Centerpartiet är traditionellt sett starkare i kommuner och landsting, än vad man är på det nationella planet. Centerpartiet har sitt starkaste stöd i Gotlands och Jämtlands läns riksdagsvalkretsar.

I Europaparlamentsvalet 2014 erhöll Centerpartiet 6,49 procentenheter av väljarnas röster och fick därmed ett mandat i parlamentet. I parlamentet är Centerpartiet en del gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE) och medlem av det europeiska partiet med samma namn. Internationellt är partiet medlem av Liberala internationalen.

Partiet har en nomineringsgrupp i Svenska kyrkan med partibeteckningen Centerpartiet.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Centerpartiets historia
Liksom andra tidigare bonde- och agrarpartiet använder Centerpartiet sig av en grön fyrklöver som partisymbol, och har så gjort sedan 1942. Inspirationen kom från den finska Centern, som i sin tur tagit intryck av polska PSL.[5] De fyra bladen representerar Centerrörelsen, det vill säga Centerpartiet samt systerorganisationerna Centerkvinnorna, Centerpartiets ungdomsförbund och Centerstudenter.[6]

Centerpartiet är ett av Sveriges äldsta partier. Förberedelsearbetet för att starta ett bondeparti påbörjades 1908, men det var först när Carl Berglund från Gimmene lät publicera sitt upprop Bröder låtom oss enas! i sin nya tidning Landsbygden som partiarbetet tog verklig fart. Det är därför som dagens Centerparti räknar dagen för publiceringen, den 1 december 1910 som sin födelsedag.[7]

Formellt bildades Centerpartiet först 1913 i Falköping, då som Bondeförbundet. Detta gick samman med Jordbrukarnas Riksförbund 1921. Partiet bildades som en självständig och folklig politisk kraft inriktad på att föra landsbygdsbefolkningens talan. Före partiets bildande var landsbygdsborna politiskt splittrade och missgynnade i många avseenden. Partiet var ett intresseparti för bönderna och sökte att på olika vis gynna denna grupp. Bondeförbundet påverkades också av tidens eugeniska strävanden. 1933 antogs ett nytt partiprogram där det bland annat stadgades:

Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.[8]

Samma år, 1933, kom partiet överens med Per Albin Hanssons socialdemokratiska regering om ett ekonomiskt krispaket, den så kallade "kohandeln". I utbyte mot prisregleringar på jordbruksvaror fick regeringen stöd för olika arbetsmarknadsåtgärder. 1936 kunde Bondeförbundet bilda en tremånadersregering. Efter andrakammarvalet 1936 ingick partiet i en koalitionsregering med Socialdemokraterna. Bondeförbundets partiledare Axel Pehrsson-Bramstorp blev jordbruksminister och partiet medverkade också i samlingsregeringen under andra världskriget. När väljarstödet för socialdemokraterna sviktade några år efter andra världskriget sökte statsminister Tage Erlander stöd hos Bondeförbundet och ett regeringssamarbete kom till stånd 1951 efter Koreakrisens ekonomiska oroligheter. Ett villkor för samarbetet var att socialdemokraterna lade socialiseringen åt sidan, som Bondeförbundets partiledare Gunnar Hedlund uttryckte det. Hedlund blev inrikesminister, Sam B. Norup blev jordbruksminister, Ivar Persson i Skabersjö blev ecklesiastikminister och Hjalmar Nilson i Spånstad blev konsultativt statsråd med ansvar för vägfrågor.

Den första kvinnliga riksdagsledamoten för Centerpartiet var Gerda Svensson som kom in i första kammaren 1945. 1969 kom de första två centerkvinnorna in i andra kammaren, en av dem Gunnel Jonäng. I ATP-frågan formulerade Bondeförbundet/centerpartiet en egen linje: "personliga frivilliglinjen". Det var den enda linje som överlämnade makten över pensionssparandet åt individerna. Socialdemokraterna förespråkade en statskollektivistisk linje medan högern och folkpartiet förespråkade att arbetsmarknadens parter skulle avgöra. Pensionsfrågan innebar att Bondeförbundet lämnade regeringen 1957. Partiet utvecklades från ett intresseparti för landsbygden till ett idéburet med decentralisering och miljöfrågor som ledstjärna. Partiledaren Hedlund genomdrev namnbytet till först Centerpartiet Bondeförbundet och sedan enbart Centerpartiet. I och med detta fjärmade sig partiet från socialdemokraterna. Partibeteckningen var fram till omkring 1970 (cp) och därefter enbart (c). Enligt språknämndens rekommendation skrivs numera partibeteckning (C) med stor bokstav.

Thorbjörn Fälldin, centerpartistisk statsminister.

Centerpartiet och Folkpartiet började 1962 att utveckla mittensamverkan, som kulminerade i ett försök till sammangående 1973. Hedlunds tydliga opposition mot socialdemokraterna gav resultat och partiet växte i opinionen. Hedlunds efterträdare Thorbjörn Fälldin kunde leda partiet till att bli det största borgerliga i valet 1973. Fälldin var tydlig motståndare till kärnkraft men när han efter valet 1976 kunde bilda regering tillsammans med Folkpartiet och Moderaterna tvingades han gå med på att ladda kärnkraftreaktorn Barsebäck 2. Oenigheten om kärnkraften ledde till regeringens avgång hösten 1978. Efter valet 1979 fick Fälldin en ny chans att bilda en trepartiregering. Kärnkraftsfrågan hade avförts genom kärnkraftsomröstningen men efter "den underbara natten" lämnade Moderaterna regeringen i maj 1981. Fälldin fick regera vidare tillsammans med Folkpartiet och denna regering fick bland annat ta hand om en grundstött sovjetisk ubåt, U 137, i oktober 1981. Efter valet 1982 befann sig partiet åter i opposition. Inför valet 1985 krävde Centerpartiet sänkt matmoms. Partiet hade också ett tekniskt samarbete med KDS och de två partierna gick till val under namnet Centern. Valet gick dock dåligt och kritiken riktades mot partiledaren Fälldin som valde att avgå. Han efterträddes av Karin Söder, som blev Sveriges första kvinnliga partiledare för ett riksdagsparti. Hennes tid som partiledare blev dock kort och hon efterträddes 1987 av Olof Johansson.

Centerpartiet medverkade i Carl Bildts regering 1991–1994. Som miljöminister hade Johansson ansvaret för handläggningen av den då planerade Öresundsförbindelsen. När regeringen i juni 1994 beslöt att ge sitt tillstånd för projektet valde Johansson att lämna regeringen, men partiet kvarstod i koalitionen till slutet genom att övriga centerstatsråd stannade på sina poster. Mellan 1995 och 1998 samarbetade Centerpartiet med den socialdemokratiska regeringen för att genomföra vissa ekonomiska reformer samt reformer för att förändra Sveriges försvar. När Johansson avgick sommaren 1998 efterträddes han av Lennart Daléus. Vid valet 1998 fick Centerpartiet ett stöd på drygt fem procent, det sämsta i partiets historia. I februari 2001 efterträddes Daléus av Maud Olofsson. Partiet medverkade i Allians för Sverige inför riksdagsvalet 2006 då de med 7,9 % av rösterna blev Sveriges tredje största parti och tillsammans med de tre andra partierna i alliansen lyckades genomföra ett regeringsskifte. Den 3 mars 2006 lanserade Maud Olofsson förslaget Ungdomsavtalet,[9] som innebär att särskilda frivilliga avtal ska kunna gälla för nyanställning av unga upp till 26 år, där arbetsgivarna ges möjlighet att säga upp ungdomar med omedelbar verkan under två år. Förslaget inspirerades av det franska contrat nouvelle embauche (CNE). Osynliga partiet protesterade mot förslaget genom bland annat fönsterkrossning och klotter. Då Maud Olofsson inför partistämman 2011 hade avböjt omval valdes Annie Lööf som ny partiledare för Centerpartiet.

Centerpartiets förändring i kärnkraftsfrågan[redigera | redigera wikitext]

År 1973, ett år efter att det första svenska kärnkraftverket i Oskarshamn stod klart, väckte centerpartisten Birgitta Hambraeus kärnkraftsfrågan i en motion vid partiets riksstämma. Hon fick stöd av den kärnkraftsskeptiske nobelpristagaren i fysik, Hannes Alfvén, som också deltog vid stämman. Motståndet mot kärnkraft kom sedan att bli viktigt för Centerpartiet. I folkomröstningen 1980 tog Centerpartiet ställning för Linje 3, det vill säga man förespråkade fullständig avveckling av den svenska kärnkraften inom tio år. Det fanns länge en samsyn inom partiet kring kärnkraftspolitiken.[10]

Centerpartiet argumenterar under 2000-talet fortfarande mot kärnkraften som energikälla. Kärnkraften beskrivs som en långsiktigt ohållbar energikälla med ofrånkomliga risker för säkerhetsproblem. Centerpartiet är emot svensk uranbrytning och beskriver problemet med slutförvaring av kärnavfall. Däremot har kravet på en kärnkraftsavveckling strukits. Kärnkraften ger, enligt Centerpartiet, en stabil energiförsörjning och bör därför finnas kvar i den svenska energiförsörjningen, tills det att den kan ersättas med andra energislag. Centerpartiet anser att det är eftersträvansvärt att samarbete finns med andra partier i just energifrågor.[11]

Centerpartiets ungdomsförbund har varit en pådrivare bakom förändringen.[12] Centerkvinnorna, som tidigare såg kärnkraftsmotståndet som en kvinno- och fredsfråga, har däremot inte drivit kärnkraftsfrågan under 2000-talet. Intern kritik mot förändringen finns i Centerrörelsen, tydligast artikulerad av riksdagsledamoten Solveig Ternström som år 2010 lämnade partiet i protest. Centerpartiets förändring i kärnkraftsfrågan har bidragit till att en tung politisk fråga, som tidigare splittrat borgerliga koalitionsregeringar, försvann. Centerpartiet röstade 2010 för en lagändring som möjliggör att gamla kärnkraftsreaktorer ersätts med nya.

Verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Centerpartiet har starkt lokalt stöd i många glesbygdsområden och driver på central nivå frågan om decentralisering. Partiets ungdomsförbund heter Centerpartiets Ungdomsförbund (CUF) studentförbundet heter Centerstudenter (tidigare CHF), kvinnoförbundet Centerkvinnorna (CK) och HBT-sammanslutningen heter Centerpartiets HBT-nätverk.

I Europaparlamentet ingick partiet 1995-2004 i den liberala gruppen Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp (ELDR) och från 2004 i den utvidgade Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE).

Några av Centerpartiets RD-ledamöter utanför Sveriges Riksdag 13 mars 2012.

Finansiering[redigera | redigera wikitext]

Centerpartiet äger Randello Invest AB som är ett kapitalförvaltningsbolag. Bolagets grundarkapital kom från försäljningen av centerpressen och var då ca 1,8 miljarder kronor. 2009 tjänade Randello invest AB 123 miljoner, varav 110 lämnades till centerpartiet.[13] Därutöver fick Centerpartiet statsbidrag om ca 40 miljoner.[14]

Se även: Centerpartiets redovisning[15]

Medlemskap[redigera | redigera wikitext]

Centerpartiet är en del av Centerrörelsen. Centerrörelsen består av fyra organisationer, utöver Centerpartiet är Centerkvinnorna, Centerpartiets Ungdomsförbund (CUF) och Centerstudenter (CS) med. Om man går med i någon av Centerrörelsens grupper blir man automatiskt med i Centerpartiet.

I regeringsställning[redigera | redigera wikitext]

Centerpartiet har varit i regeringsställning nio gånger sedan partiets bildande. Av dessa har fyra regeringar letts av centerpartistiska statsministrar, tre av socialdemokratiska statsministrar och två av moderata statsministrar. Centerpartiet är det parti efter Socialdemokraterna som varit i regeringsställning störst antal år.

Regering[16] Period
Regeringen Pehrsson-Bramstorp 1936
Regeringen Hansson II 1936–1939
Regeringen Hansson III 1939–1945
Regeringen Erlander II 1951–1957
Regeringen Fälldin I 1976–1978
Regeringen Fälldin II 1979–1981
Regeringen Fälldin III 1981–1982
Regeringen Carl Bildt 1991–1994
Regeringen Reinfeldt 2006–

Reformer[redigera | redigera wikitext]

Partiledare och partiordförande[redigera | redigera wikitext]

Period Partiordförande
19161920 Erik Eriksson i Spraxkya
1920–1924 Johan Andersson i Raklösen
1924–1928 Johan Johansson i Kälkebo
1929–1934 Olof Olsson i Kullenbergstorp
1934–1949 Axel Pehrsson (från 1937 Pehrsson-Bramstorp)
1949–1971 Gunnar Hedlund
1971–1985 Thorbjörn Fälldin
1985–1987 Karin Söder (tillförordnad partiledare 1985–1986)
1987–1998 Olof Johansson
1998–2001 Lennart Daléus
2001–2011 Maud Olofsson
2011– Annie Lööf

Partisekreterare[redigera | redigera wikitext]

Period Partisekreterare
19211923 Lorentz Johansson
1923–1931 Anton Pettersson
1932–1938 Bernhard Näsgård
1938–1941 Ferdinand Nilsson
1941–1951 Karl Lindegren
1951–1976 Gustaf Jonnergård
1976–1984 Allan Pettersson
1984–1987 Göran Johansson
1987–1998 Åke Pettersson
1998–2001 Ola Alterå
2001–2001 Åsa-Britt Karlsson (tillförordnad)
2001–2006 Jöran Hägglund
2006–2011[20] Anders Flanking
2011–[21] Michael Arthursson

Kända centerpartister[redigera | redigera wikitext]

Se även Kategori:Svenska centerpartister

Lokalavdelningar[redigera | redigera wikitext]

Stockholmsregionen[redigera | redigera wikitext]

Centerpartiet i Stockholms län har över 1500 medlemmar och består av 25 kommunkretsar. Efter valet 2010 finns Centerpartiet representerat i 24 av 25 av länets kommuner och innehar åtta kommunalrådsposter och en oppositionsrådspost. Centerpartiet finns i Botkyrka, Danderyd, Ekerö, Haninge, Huddinge, Järfälla, Lidingö, Nacka, Norrtälje, Nykvarn, Nynäshamn, Salem, Sigtuna, Sollentuna, Solna, Sundbyberg, Södertälje, Tyresö, Täby, Upplands Bro, Upplands Väsby, Vallentuna, Vaxholm, Värmdö och Österåker. Partiet är representerat i över 100 nämnder och påverkar frågor inom miljö, samhällsplanering, välfärdsfrågor, utbildning, kultur och fritid, företagande och arbete. Distriktets ordförande är riksdagsledamot Per Lodenius.

Centerpartiet i Stockholms Stad organiserar ett 500-tal centerpartister, centerkvinnor, CUF:are och CHF:are i Stockholms stad och representerar en kommunkrets. Under perioden 1998-2006 var partiet inte representerat i kommunfullmäktige i Stockholm. I framgångsvalet 2006 var partiets uppgång dock starkast i Stockholms stad och län. I Stockholms kommunfullmäktige har Centerpartiet sedan valet 2010 tre mandat.[22]

Vimmerby[redigera | redigera wikitext]

Centerpartiet i Vimmerby kommun norr om Hultsfred har tillhört majoriteten inom Vimmerby kommun sedan kommunsammanslagningen i början av 70-talet. Partiet har innehaft ordförandeskapet i kommunstyrelsen fram till valet 2010. Inom kommunen finns det idag fyra centeravdelningar, sex centerkvinnoavdelningar och en CUF-avdelning. Det finns ca 500 medlemmar i centerrörelsen i Vimmerby kommun idag.

Valresultat[redigera | redigera wikitext]

Resultat i riksdagsval per län[redigera | redigera wikitext]

Valresultat länsvis 2006
  0-4,9 %
  5-7,8 %
  8-11,9 %
  12-15,9 %
  16%+

Resultat i riksdagsval per kommun[redigera | redigera wikitext]

Resultat i riksdagsvalet 2010 på kommunnivå

Centerpartistiska och liberala ledarsidor[redigera | redigera wikitext]

Under många år drev Centerpartiet ett stort antal lokala dagstidningar, via mediabolaget Centertidningar. Bolaget såldes dock 2005 till Mittmedia för summan 1,815 miljarder kronor[23] och markerade därmed slutet på den svenska partiägda dagspressen. Idag äger Centerpartiet endast sin medlemstidning, Tidningen C.

Det finns också ett antal tidningar som inte ägs av partiet men betecknar sig som centerpartistiska eller liberala, se Listan över centerpartistiska tidningar och Listan över liberala tidningar.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Partierna tappar medlemmar”. Sveriges Television. http://svt.se/2.22620/1.1927298/partierna_tappar_medlemmar. Läst 2010-08-04. 
  2. ^ ”Fördelning av mandat och fastställelse av vilka kandidater som har valts till ledamöter och ersättare i valet till Europaparlamentet 2014” (pdf). Beslutsprotokoll. Valmyndigheten. 30 maj 2014. http://www.val.se/val/ep2014/slutresultat/E/rike/index.htm. Läst 3 juni 2014. 
  3. ^ ”"En hållbar framtid" - Centerpartiets idéprogram” (PDF). Centerpartiet. http://www.centerpartiet.se/Documents/En%20h%c3%a5llbar%20framtid%20-%20Centerpartiets%20id%c3%a9program%20mars%202013.pdf. Läst 6 augusti 2013. ”Centerpartiets liberalism är social, decentralistisk och grön. Den är jordnära och frihetlig. Den bygger på rättvisa och hållbarhet. Den ser samhället som större än bara staten, som en gemenskap där alla behövs.” 
  4. ^ Svenska kyrkan: Mandatfördelning 2010-2013. Läst 27 jan 2013
  5. ^ ”1940-tal”. Historia. Centerpartiet. http://www.centerpartiet.se/defaultnormal.aspx?id=32130. Läst 18 oktober 2008. 
  6. ^ ”Centerpartiet i Halmstads kommun”. Centerpartiet. 20080319095548. Arkiverad från originalet. http://web.archive.org/web/20080319095548/http://www.centerpartiet.se/templates2/Page.aspx?id=4830. Läst 18 oktober 2008. 
  7. ^ Dahlberg, red., Mailis (2010). 100 år av handlingskraft. Jengel förlag. sid. 16. ISBN 97891888672698 
  8. ^ "Skuggor av ett förflutet", centerpartiet.se 2009-12-17, hämtad 2011-06-27
  9. ^ Slopa las för unga”. Dagens Nyheter. 2006-02-03. http://www.dn.se/debatt/slopa-las-for-unga. 
  10. ^ Andersson, Mattias, Centerpartiet och kärnkraften, magisteruppsats, Karlstads universitet, 2009
  11. ^ Gröna visioner. Centerpartiets program för en miljödriven tillväxt, 2007
  12. ^ Se till exempel Federley, F., "Nu måste vi sätta punkt för kärnkraftsmotståndet", Dagens Nyheter 2005-01-30
  13. ^ Så blev Centern rikast i Sverige | Valet 2010 | Nyheter | Aftonbladet
  14. ^ http://www.centerpartiet.se/Documents/Ekonomi/Centerpartiet_Int%C3%A4ktsredovisning%202009.pdf
  15. ^ http://www.centerpartiet.se/Documents/Ekonomi/%C3%85rsredovisning%20C%202011.pdf
  16. ^ www.regeringen.se
  17. ^ [a b] [1]
  18. ^ http://www.centerpartiet.se/defaultnormal.aspx?id=32128
  19. ^ ”Regeringens proposition 1977:78/71”. http://data.riksdagen.se/dokument/G10371. Läst 2 december 2013. 
  20. ^ ”Anders Flanking lämnar uppdraget som Centerpartiets partisekreterare”. centerpartiet.se. 4 oktober 2010. http://www.centerpartiet.se/Nyheter/Arkiv-2010/Anders-Flanking-lamnar-uppdraget-som-Centerpartiets-partisekreterare/. 
  21. ^ ”Michael Arthursson ny partisekreterare för Centerpartiet”. centerpartiet.se. 17 november 2010. http://www.centerpartiet.se/Nyheter/Arkiv-2010/Michael-Arthursson-ny-partisekreterare-for-Centerpartiet/. 
  22. ^ Stockholm - Valda - Val 2010
  23. ^ Fyra medieföretag köper Centertidningar AB - pressmeddelande från Centerpartiet

Källor[redigera | redigera wikitext]

Centerpartiets historia [2]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]