Borgare

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ej att förväxla med borgerlig.

Borgare (tyska: Bürger), även borgerskap eller (franska) bourgeoisie, avsåg ursprungligen en innehavare av burskap, det vill säga personer med rättighet att bedriva näringsverksamhet, handel och hantverk, ofta inriktat på en särskild ort. Vilka näringar staden hade, om utrikeshandel fick bedrivas och vilka borgarna fick upphandla av, reglerades av stadsprivilegier. Borgarna lydde under stadslagar.

Borgare ägde rätt att delta i stadens beslutande organ som leddes av borgmästaren och stadsrådet, samt rätt att dömas efter stadslagen. De betalade förmögenhetsskatt (borgerlig tunga). De kunde dessutom vara delaktiga i förvaltningen av försvarsmakten, brandsäkerheten, nattvakten och kyrkan.

Etymologi, bakgrund och historik[redigera | redigera wikitext]

Ordet borgare kommer av det tyska ordet Bürger, "borginvånare". Under medeltiden använde man i stället oftast begreppet byaman. Den kvinnliga motsvarigheten till borgare är borgerska. Dessa borgare kunde vara fiskarborgare, köpmän eller hantverkare.

Historiskt har borgerskap i Sverige även avsett en stads beslutande församling; en föregångare till dagens kommunstyrelser.[1]

Borgerskap kan även betyda borgarståndet som samhällsklass,[2] se nedan.

Borgarståndet[redigera | redigera wikitext]

Borgarna utgjorde i någon egentlig mening historiskt inget stånd i Sverige. Genom de särskilda stadslagarna kom dock borgarna att tillhöra en egen grupp liknade borgarståndet i andra länder.

I Sverige var troligen borgarna representerade redan vid Arboga möte 1435.

Dess roll som ett särskilt privilegierat stånd på riksmötena erkändes dock först med riksdagsordningen 1617. En stadga om städernas administration 1619 dryftade visserligen frågan om borgerskapet som ett stånd med särskilda privilegier, men något sådant om aldrig till stånd. I stället tillerkändes borgarna i varje stad sina privilegier genom privilegiebreven för den enskilda staden. Med regeringsformen 1634 bestämdes att vid varje riksdag skulle infinna sig "en borgmästare och en rådman eller annan förnäm borgare av var stad". Det blev dock i praktiken vanligt med jämkningar och mindre städer enade sig ofta om en gemensam representant. Borgerskapet var även representerade vid utskottsmötena, vilka bestod av medlemmar ur de tre högre stånden. Enligt regeringsformen 1634 skulle Stockholm, Uppsala, Göteborg, Norrköping, Åbo och Viborg sända var sin fullmäktig. Ibland uteslöts dock borgerskapet från dessa möten vilka slutligen förbjöds 1660. Regeringen kallade även ombud för borgerskapet till särskilda handelsdagar. Under frihetstiden ökade borgarståndets inflytande. Några allmänna privilegier erhöll de inte, däremot fick de genom riksdagsordningen 1723 möjlighet att själva välja sina riksdagsledamöter bland magistratspersonerna i staden. I själva verket kom dock borgmästare och rådmän att fortsätta dominera bland riksdagsledmöterna. Traditionellt utgjordes de röstberättigade av köpmän, vilka kom att dominera bland riksdagsmännen och hantverkare. Ett krav var burskap, med motstånd kom fabrikörer som förvärvat burskap att erhålla rösträtt. Högst tre av de minsta städerna fick förena sig om en riksdagsman. Stockholms riskdagsmän skulle enligt en förordning 1731 var 10. I genomsnitt var antalet riksdagmän av borgerskapet under frihetstiden något över 80. I regeringsformen 1810 bestämdes att för de mera betydande städerna kunde två eller högst tre städer förena sig om en riksdagsman. Förutsättningen att han var vald för den stad där han själv var magistratsperson eller borgare. 1858 blev rösträtten starkt utvidgad, och tillkom nu varje i staden bosatt näringsidkare eller fastighetsägare, son inte tillhörde prästeståndet eller adelståndet.[3]

De höll sina ståndsmöten åtminstone från 1582 i Stockholms rådhus och därefter i Börshuset på samma plats vid Stortorget. Från 1833 höll man sina möten på Gamla riksdagshuset. Dessutom företräddes bergsmän från åtminstone Falun genom borgarståndet, från åtminstone 1527 fram till 1834 då också fler bergslag representerades (bergsmän räknades dock i allmänhet som bönder), se Bergsbrukens valdistrikt.[4][5]

Vid industrialiseringen blev borgerskapet allt rikare och fick mer makt. På 1800-talet infördes näringsfrihet i Sverige, vilket gjorde att det tidigare borgarståndet förlorade sin betydelse. Systemet med ståndsriksdag avskaffades formellt i representationsreformen 1866.

Modern tid (1800-talet och framåt)[redigera | redigera wikitext]

I modern svenska är ordet borgare också liktydigt med sympatisör till något av de fyra borgerliga partierna. Betydelseförskjutningen beror till en del på de borgerliga partiernas fokusering på näringslivet. Inom kommunistisk terminologi avses med medlem av bourgeoisien, "borgarklassen", alltså kapitalisterna.

Marxistisk samhällsteori[redigera | redigera wikitext]

Inom marxistiskt språkbruk avser bourgeoisie den borgerliga, egendomsägande samhällsklassen. Den står enligt Marx i motsats till den proletära klassen, alltså arbetarklassen, som endast äger sin förmåga till lönearbete.

Regionala variationer[redigera | redigera wikitext]

London[redigera | redigera wikitext]

Den historiska staden "City of London", i dag finanscentrum för det mycket större Greater London i England, utfärdar än i dag borgarebrev. Detta har en viss betydelse, då man måste vara borgare för att ha rätt att delta i stadens regering. Sedan 1996 har borgarbrev utfärdats även till icke-brittiska medborgare.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Stockholms Borgerskaps historik”. http://www.borgerskapet.se/omoss.aspx. Läst 2009-01-20. 
  2. ^ ”Nationalencyklopedin”. http://www.ne.se/artikel/1236159. Läst 2009-01-20. 
  3. ^ Carlquist, Gunnar, red (1938 (nyutgåva av 1930 års utgåva)). Svensk uppslagsbok. Bd 4. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 635-637 
  4. ^ Nils von Steyern,Bidrag till svenska riksdagens historia, 1600-1650, s. 14, 1863
  5. ^ Linus Karlsson, Bergsmän och tackjärnspatroner, Göteborgs universitet 2010