Brännvin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Några klassiska svenska brännvinssorter.
Kronbrännvinsflaskor på Dunbodi lanthandelsmuseum på Gotland.

Brännvin är en spritdryck som är en blandning av mer eller mindre ren etylalkohol med vatten i växlande förhållanden och som erhålls genom destillering, bränning, av en alkoholhaltig vätska. Brännvin tillverkas av olika råvaror, till exempel säd eller potatis och det finns därför en stor mängd olika brännvinssorter. Brännvin används i drinkar eller som snaps, då ofta kryddat.

I äldre svensk terminologi användes begreppet brännvin som en samlingsbeteckning på alla spritdrycker, inklusive exempelvis whisky och konjak. I dag används dock begreppet i första hand som ett namn på spritdrycker i "nordisk stil", och delas då huvudsakligen upp i okryddat brännvin och kryddat brännvin. Ett specialfall av kryddat brännvin är akvavit, som är kryddat med dill eller kummin, och är en skyddad ursprungsbeteckning inom Europeiska unionen.

Historik[redigera | redigera wikitext]

I Sverige började man bränna brännvin på 1400-talet, det första belägget är från Stockholms stadsböcker intill år 1500 – jordeböcker, tänkeböcker, skotbok och kämnärsräkenskaper – och avser stadens kruttillverkning, som utfördes av en av rådet utsedd förtroendeman, pulvermakare, som även var föreståndare för ”pulverhuset”, den byggnad i vilken krutet tillverkades och förvarades. Ingredienserna i krut var salpeter, kol och svavel, av vilka endast kol fanns inom landet, de båda andra måste importeras från utlandet. De tre ingredienserna blandades i ett tråg och massan fuktades med brännvin. Av stadens räkenskaper från 1460-talet framgår tydligt, att brännvinet då ännu inte användes till förtäring.

Mot århundradets slut bidrog den nye pulvermakaren Tydeke Pulvermakare verksamt till bruket att dricka brännvin, förmodligen då han smakat på brännvinet vid kruttillverkningen och funnit det uppkryande. Bruket spreds till Tydekes vänner och snart slog han sig på tillverkning och försäljning av brännvin. Det kom till rådets kännedom och den 17 februari 1494 förbjöds Tydeke vid 12 marks böter att bränna eller sälja något brännvin i staden. Tydeke var ohörsam och 4 år senare, den 2 juni 1498, gjordes tillverkning och försäljning av brännvin till ett monopol genom beslut av rådet och endast Kort Flaskedragare fick bränna och sälja brännvin i staden. Tydeke fick inte ens bränna för kruthusets behov utan skulle mottaga det för kruttillverkningen behövliga brännvinet från Kort Flaskedragare, som hade ensamrätt att försälja brännvin åtminstone till den 20 juli 1507.[1]

Det äldre brännvinet tillverkades genom destillering av vin. Svenska soldater på 1500-talet påstås ha lärt sig göra sprit av säd under sina fälttåg i Ryssland. Till Danmark och Norge kom influenserna från Tyskland. Redan 1638 införde tillverkningsskatt på brännvin. Den som tillverkade brännvin för husbehov betalade bara 2/3 av skatten för avsalubrännvin. 1718 förbjöds dock all husbehovsbränning och all brännvinstillverkning i städerna.[2]

År 1746 kom Eva De la Gardie på hur man gör sprit av mäsk på kokt, mosad potatis blandad med kornmalt. Samtidigt utvecklades brännvinspannorna med Norbergs och senare Geddas imkylar, där kylytan i kondensatorn förstorade genom att kylröret gjordes större. Johan Groth utvecklade även en ny inmäskningsanordning.[2]

1775 infördes ett statlig monopol på brännvinsbränning. Stordriften i kronobrännerier kom ett några inledande vinstbringande år att bli olönsam, och redan 1787 började monopolet succesivt att avvecklas. 1800 lagstadgades att alla jordbrukare med minst ett mantal jord fick tillverka brännvin. Efter 1809 fick alla rätt att tillverka brännvin, under förutsättning att tillstånd från markägaren där bränningen pågick erhölls. Vid 1855 års riksdag begränsades rätten tillhusbehovsbränning drastiskt.[2]

Potatisbrännvinets definitiva genombrott kom under 1800-talet. Under denna tid introducerades tryckkokning av potatisen vilket förkortade förbehandlingstiden. Vid Engeltofta bedrev 1814 tryckkokning av potatis efter brittisk metod. Samtidigt skaffade många av de större brännerierna ångmaskiner. De nya teknikerna ledde till produktionsfördelar för stora brännerier. Mäskvärmare introducerades i Sverige 1815 av den pommerske översten C C B von Dannfelt. 1811 installerades den första rektifikatorn (en extra distillationsbotten i pannan) i Sverige, 1825 togs den första pistoriska brännvinsapparaten i drift i Riseberga socken i Skåne. Södra Sverige, särskilt trakten runt Kristianstad och på Listerlandet i Blekinge kom att bli ett centrum för den svenska brännvinstillverkningen.[2]


Under senare delen av 1800-talet lär brännvin ha använts som betalningsmedel till fabriks- och sågverksarbetare. Den anställde kunde sålunda på ett orätt sätt komma i skuld till sin arbetsgivare.

Fram till 1988 sålde Systembolaget brännvin gjort på cellulosasocker.[3]

Renat Brännvin[redigera | redigera wikitext]

År 2011 finns Renat Brännvin (tidigare Absolut Rent Brännvin) fortfarande på Systembolaget, katalogiserad som nr 1. Den är numera gjord på säd, medan den tidigare gjordes på potatis.[4]

Kända märken[redigera | redigera wikitext]

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Danmark[redigera | redigera wikitext]

Norge[redigera | redigera wikitext]

Finland[redigera | redigera wikitext]

Island[redigera | redigera wikitext]

Vanliga kryddor[redigera | redigera wikitext]

Synonymer[redigera | redigera wikitext]

Brännvin har under många år fått ett stort antal tillmälen eller smeknamn.

  • Eldvatten (från engelskans firewater, ofta benämning på dålig whisky)
  • Joddlarsaft
  • Hojtarolja
  • Polarvätska
  • Renat (för historik, se Absolut Vodka)
  • Spånken

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Stockholm vid 1400-talets slut, Henrik Schück, Uppsala, 1940.
  2. ^ [a b c d] Ett bidrag till den svenska bränneriteknikens historia, Kenneth M Persson Daedalus 1994
  3. ^ Härje Rolfsson: Brännvin av trä på gång igen. ATL.nu, 21 september 2009. Läst 5 oktober 2011.
  4. ^ Infpå på Systembolaget.se. Läst 7 oktober 2011.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Carlsson, Hugo (1957). Svensk brännvinstillverkning genom tiderna: minnesskrift till Sveriges bränneriidkareförenings 50-årsjubileum. Kristianstad: Fören. Libris 1906163 
  • Gustafsson, Helene (2009). ”Snapsen : från medicin till midsommardryck”. Allt om historia (nr. 6): sid. 40–43.