Brån
 |
Den här artikeln eller avsnittet anses innehålla alltför substanslös eller omständlig text. (2024-03) Motivering: Avsnittet om "Jordbruk och boskapsskötsel" innehåller alltför många detaljer vilket gör texten onödigt omständlig. Hjälp gärna Wikipedia med att göra texten mer specifik och koncis om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. |
| Brån | |
| del av Vännäsby, fd småort | |
| Land |  Sverige
|
|---|---|
| Landskap | Västerbotten |
| Län | Västerbottens län |
| Kommun | Vännäs kommun |
| Distrikt | Vännäs distrikt |
| Koordinater | 63°54′35″N 19°51′16″Ö / 63.90972°N 19.85444°Ö |
| Area | 14 hektar (2010)[1] |
| Folkmängd | 55 (2010)[1] |
| Befolkningstäthet | 3,9 inv./hektar |
| Tidszon | CET (UTC+1) |
| - sommartid | CEST (UTC+2) |
| Småortskod | S8475[2] |
| Beb.områdeskod | 2460SB103 (2005–2015)[3] |
  Ortens läge i Västerbottens län
| |
| SCB:s bebyggelseområdesavgränsning Redigera Wikidata | |
Brån (västerbottniska Bröön /brɞ́ːɳ/) är en by i Vännäs kommun i Västerbotten belägen längs länsväg 554, 1-2 kilometer sydöst om Vännäsby. Söder om Brån återfinns Brånsjön som är ett naturreservat sedan 1970. Björkallén genom byn är en av de längsta i Sverige och planterades med start 1923. Under slutet av 1900-talet påbörjades en omplantering.
Ordet 'brån' betyder troligen avbränt skogsområde som sekundärt även kommit att betyda stenig mark som ligger högt och torrt.[4][5]
Jordbruk och boskapsskötsel i Brån från 1500-talet och till idag[redigera | redigera wikitext]
I anslutning till sammanflödet av Vindel- och Umeälven fanns några bondbyar redan under sen medeltid. En av dessa byar var Brån på en ås nära Umeälven. Där bodde under 1500-talet 5 bondefamiljer vilket framgår av skattelängder och jordaböcker.
Den då uppodlade åkermarken i byn var totalt endast ca 10 ha. Djurhållningen var varierad med totalt 30 mjölkkor, getter, får, svin och hästar. Bisysselsättningar var fiske och jakt. Ett problem för byarna nära sammanflödet med älvarna var de många översvämningarna i området. Ett 20-tal översvämningar inträffade under 1600- och 1700-talet med även positiv påverkan genom tillförseln av slam och näringsämnen till markerna i byn. Byn utvecklades relativt långsamt under denna[förtydliga] tidsperiod, på grund ett hårdare och kallare klimat med många missväxtår och de återkommande utskrivningarna av unga män till krigen. I slutet av 1700-talet fanns 7 bönder i byn.[5]
Det äldsta hemmanet i Brån har från 1500-talet och fram till i slutet av !900-talet tillhört samma släkt på samma gårdstomt. Där finns idag byns äldsta byggnader från ca 1750. Under två århundraden alternerade ägarna mellan namnen Sven Larsson och Lars Svensson i sex generationer i följd. Detta var ett sätt att tydligt markera arvsutvecklingen på gården.[5]
Först i mitten av 1800-talet då laga skifte av både jordbruks- och skogsmark genomfördes började jordbruksnäringarna att utvecklas snabbare. Byn hade då 19 brukningsenheter och åker- och ängsareal var ca 250 ha. 9 gårdar fick på grund av brandrisken flytta från den gamla tätbebyggda byn vid älven till delvis omfördelade skiften på andra ställen. Omkring 250 personer bodde i byn. En del nya grödor och handelsgödsel började användas men mekaniseringen av jordbruket hade knappt börjat. Mellan 1872 och 1918 drevs ett av de större andelsmejerierna i Västerbotten i Brån. Brånsmejeriet gjorde ostar av hög kvalitet.[5]
Under början av 1900-talet ökade tillgången på fossila bränslen och handelsgödsel samt användningen av nya redskap för jordbearbetning och skördearbete m.m. Hästdragna plogar, harvar, såmaskiner och så vidare införskaffades. Den första traktorn och mjölkmaskinen köptes in i mitten av 1920-talet. Skola under delar av året startade 1910 och el- och telenätet byggdes ut under 1920-talet. Diversehandel fanns i byn från 1887 fram till 1955. Allt detta och många aktiva jordbruksfamiljer drev på utveckling, och samtidigt ökade antalet innevånare från ofta barnrika familjer. Många av de yngre flyttade då från byn och några fick möjlighet att bygga små gårdar och etablera sig i utkanten av byn eller inne i lämpliga skogsområden. En familj flyttade då till Nyverket väster som Sidensjön och en familj flyttade till Knösen mellan Brånsberget och Hålberget.[5]
I början av seklet förbättrades infrastrukturen med nya vägar och en hängbro (1930) över Umeälven. Vidare grävdes ungefär 14 km större och mindre diken genom byn samtidigt som åkerarealen i byn började täckdikas 1921. De första skyddsvallarna längs Umeälven färdigställdes 1939 och har senare förbättrats. Vattenledningar med självtryck grävdes och trästockar lades från källor i Brånskogen med början 1927. Jordbruket var fortfarande i stort behov av mänsklig arbetskraft särskilt under det korta sommarhalvåret.[5]
Nyodlingen av stora arealer kunde nu genom mekaniseringen och användningen av fossila bränslen och handelsgödsel intensifieras och omkring 1950 var åker- och ängsarealen i byn ca 500 ha. Utgångspunkten för utvecklingen av jordbruket och djurskötseln var den gamla byordningen och andra samarbetsformer och föreningar. Lantbrukets gemensamma angelägenheter behandlades i första hand på byastämman. På åkermarken bedrevs växelbruk med först korn och havre och därefter vall med i första hand klöver och timotej och andra grässorter. Den samfällda fågelrika Brånsjön nyttjades för slåtter av starr och fräken. Byns marker brukades då av 50 familjer. I byn bodde då totalt 320 personer, fler och fler i hus ej knuta till lantbruket. Produktionsdjurbeståndet var 380 mjölkkor 42 arbetshästar, och en del grisar, höns och ungdjur. Får och getter var inte vanligt förekommande. Vid denna tid fick Brån benämningen "Västerbottens kornbod".[5]
Lönsamheten i jordbruket blev successivt sämre under 1950-talet, bl.a. på grund av den förda jordbruks- och livsmedelspolitiken. Dessutom var gårdarna i byn små med ofta äldre brukare och med i genomsnitt 10 ha åker och 20 ha skog per enhet. För att bygga upp rationella jordbruk i Norrland utvaldes Brån som en av fyra byar i Västerbotten, byn skulle genomgå koncentrerad rationalisering (KR). Myndigheterna köpte in 137 ha åkermark och 355 ha skogsmark i byn. Dessa marker köptes därefter av ett tiotal bönder i byn. Fyra gårdar blev KR-gårdar med ca 30 ha jordbruksmark och ca dubbelt så stor skogsmark. På dessa skedde om- och nybyggnad av ladugårdar, utökning av maskinparken och annan utrustning. Dessa fyra större gårdar och några till gavs stöd till åtgärderna med 50 procent av kostnaden.[5]
Försäljningen och sammanslagningen av enheter fortsatte under 1970- och 1980-talet. År 1985 fanns endast endast 5 gårdar med mjölkkor och 2002 såldes de sista korna. Övriga hade då övergått till spannmåls-, vall-, potatis- och jordgubbsodling eller i början av 2000-talet till träda med EU-stöd. Köttdjurs- och svinuppfödning förekom också. Vallodlingen utökades på bekostnad av spannmålsodlingen och allt större arealer började används för trav- och ridhästar under 1990-talet. Denna verksamhet har vuxit under 2010-talet. Under de senaste 15 åren har fårhållningen ökat på åkermarken och ett hundratal naturbetesköttdjur går sedan ett 10-tal år i den inhägnade Brånsjön.
Skogen och skogsbruket[redigera | redigera wikitext]
Skogarna i anslutning till byn i väster består främst av blåbärsgranskog med påtagligt inslag av tall och björk och andra lövträd. Större delen av skogsområdet är bergigt med myrar, bäckar och en mindre sjö, Sidensjön. Från 1500-talet och fram till början 1800-talet nyttjades skogen i huvudsak för kreatursbete, vedhuggning och uttag av byggnadstimmer. Bärplockning och småviltjakt förekom förstås också.[5]
Den bygemensamma skogen, ca 1400 ha, delades upp på enskilda hemman i början av 1850-talet och började då också användas i mindre omfattning för bränning av kolmilor och tjärdalar. Alla skogsuttag gjordes på den tiden med handverktyg och med draghästar, främst under vintern. Under början av 1900-talet fortsatte bönderna denna utveckling och med försiktig plockhuggning och gallring, för bönderna i Brån har skogen alltid varit en viktig bisysselsättning särskilt i svåra tider. De första små kalavverkade områdena började göras med motorsåg under början av 1960-talet.[5]
Därefter har under 1980-talet trakthyggesbruket med skogsprocessorer varit det helt dominerande avverkningssättet. På detta har följt markberedning och plantsättning och senare gallring av lövsly. Denna brukningsform har stört många känsliga miljöer och generellt minskat den biologiska mångfalden i hela skogsområdet. Idag är stora delar av den äldre skogen avverkad och på väg att växa upp till ny planterad eller självsådd tall- och granskog.
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b] Statistikdatabasen, Landareal per småort (orter med 50–199 invånare), folkmängd och invånare per kvadratkilometer. Vart femte år 1995–2010, SCB, läs online, läst: 1 november 2016.[källa från Wikidata]
- ^ Småorternas landareal, folkmängd och invånare per km² 2005 och 2010, korrigerad 2012-10-15, SCB, 15 oktober 2012, läs online, läst: 9 juli 2016.[källa från Wikidata]
- ^ Kodnyckel för SCB:s statistiska tätorter och småorter - Koppling mellan gammalt och nytt kodsystem, SCB, 11 november 2021, läs online.[källa från Wikidata]
- ^ Kari Marklund, red (1993). Norrländsk uppslagsbok: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. [A-Gästg]. "Band 1". Lars-Erik Edlund, Tore Frängsmyr. Höganäs: Bra böcker. sid. 133. Libris 1610871. ISBN 91-7133-187-5
- ^ [a b c d e f g h i j] Brån - Bondbyn med björkallén och fågelsjön. Umeå. Maj 1989
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
| ||||||||||||||||
