Brakteat
Brakteat är ett forntida mynt, samt en beskyddande amulett i formen av ett hängsmycke. Benämningen kommer från latinets bractea i betydelsen tunn plåt. I regel består de äldre och ensidigt präglade varianterna av tätt sammanpressade guldplattor.[1] Brakteaterna är ofta så tunna att framsidans motiv kan ses i negativ relief på dess baksida. Brakteaten fick i vissa lärda sammanhang en renässans mot slutet av 1600-talet.
Guldbrakteater från folkvandringstiden
Guldbrakteaterna dateras folkvandringstidens senare del, 450-540 e.Kr. De är vanligast i Danmark, Sverige och Norge men förekommer även spridda över Europa.[2]
Brakteaterna är indelade i olika typer baserade på deras bildmotiv. Med utgångspunkt från myntens mittfigurer ingår de i följande fem grupper:
- A-typen har ett huvud i profil
- B-typen har en, eller högst tre figurer
- C-typen har ett fyrfota djur med manshuvud ovanpå
- D-typens mittfigur består av ett stiliserat djur
- F-typens mittfigur består av en åsna omgiven av små pärlor
Den tyske medeltidshistorikern Karl Hauck har i flera verk tolkat brakteatbilderna. Hans tes är att de föreställer olika gudar (senare kända från den fornnordiska mytologin). Den gestalt som Hauck anser är vanligast förekommande på brakteaterna är Oden, när denne avbildas i egenskap av helare/schaman. Haucks idéer har varit mycket inflytelserika och accepterats av flera forskare. På senare år har dock allt mer kritik kommit att riktas mot Haucks tolkningar.[3][4]
Forskningen brukar annars vara helt överens om att A-typen är kopior av senromerska kejsarmedaljer eller mynt.[5] På vissa av dem finns förvanskad men ibland fortfarande delvis läsbar latinsk text. Även C-typen har antagits ha sitt ursprung i romerska eller bysantinska medaljer med en beriden kejsare avbildad. Här har dock motivet avlägsnat sig betydligt mer från originalen och tolkningen är osäker. Det kan tilläggas att A-typsbrakteaterna ibland avbildar figurer som förekommer på samtida germanska smycken och att den latinska texten ersatts med runinskriptioners innehållande hedervärda epitet. En teori som har framförts är att de nordiska hövdingarna kopierat kejsarens bruk och delat ut brakteaterna som medaljer till trogna krigare och allierade.
Särformer kan vara av silver eller brons, såsom de vendeltida smyckebrakteaterna på Gotland.[5]
Medeltida brakteater
Benämningen brakteat används även om de tunna, ensidiga silvermynt som präglades i bland annat Tyskland och Norden under medeltiden. Denna brakteatprägling började i Sachsen och Thüringen på 1130-talet.[5] Den nådde snabbt en blomstring, såväl till sin spridning som till sin konstnärliga utformning. Några av de brakteater som präglades i till exempel Halberstadt och Braunschweig hör till den tyska romanikens främsta konstverk.
Brakteater slogs även i Norden med början på 1100-talet, först i Norge, sedan Danmark och slutligen även i Sverige. De nordiska brakteaterna är i regel betydligt mindre än de tyska. I Sverige präglades de första brakteaterna i Lödöse från mitten av 1100-talet, och i Sigtuna från slutet av 1100-talet. På brakteaterna från Sigtuna avbildas en framvänd midjebild med antingen sakramentskärl eller spira och riksäpple. En mängd motiv förekommer, bland annat svärd, kronor, kors, lejon, byggnader, drakhuvuden och fåglar. Även bokstäver, som ofta kan hjälpa till att spåra ursprunget, såsom M =Magnus Ladulås, B=Birger Jarl, L =Lödöse, krönt A=Västerås, S=Söderköping och W=Visby.[5]
Brakteatmyntingen upphörde i början av 1500-talet och de upphörde som betalningsmedel omkring 1520.[5] (Om man inte räknar den brakteat av valören 8 heller, präglad i Gustav II Adolfs namn under trettioåriga kriget, sannolikt i Mainz år 1632).
De flesta svenska brakteaterna hade valören 1 penning. Vikten varierar mellan 0,4 och 0,1 gram.[5]
De mycket tunna silverplåtarna, som ibland väger bråkdelar av ett gram, fordrade en särskild präglingsteknik. Myntmästaren använde endast en stamp, därav ensidigheten. Det upphettade myntämnet, det vill säga den silverplåt som skulle präglas, lades mot ett mjukt underlag, vanligen en läderbit. Lädret, som tog emot och dämpade slaget från stampen och hammaren, möjliggjorde den ensidiga prägeln.
En vidareutveckling av brakteaterna är de så kallade hålpenningarna som präglades i Nordtyskland, bland annat i hansastäderna Hamburg och Lübeck, under senmedeltiden. De är små med en diameter på cirka en centimeter och en vikt på under ett halvt gram.
Noter
- ^ Runinskrifter i Sverige, Sven B F Jansson, sid 13, Almqvist & Wiksell Förlag AB, 1984, ISBN 91-20-07030-6
- ^ Att föra gudarnas talan - figurinerna från Lunda, Riksantikvarieämbete arkeologiska undersökningar skrifter nr 55. s. 60-64
- ^ Wicker, N.L. http://www.khm.uio.no/english/research/publications/7th-symposium-preprints/wicker.pdf 2010
- ^ Adetorp, J. De guldglänsande ryttarna - C-brakteaternas ikonografi i ny belysning, 2008
- ^ [a b c d e f] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000