Bremens katolska ärkestift

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ej att förväxla med Hamburgs katolska ärkestift.
Bremens katolska ärkestifts heraldiska vapen.

Bremens katolska ärkestift, även tidvis Hamburg-Bremens katolska ärkestift (tyska: Erzbistum Bremen), var ett historiskt katolskt ärkestift åren 787–1648 (varav 1180–1648 som ecklesiastisk stat under namnet Bremens prins-ärkeboskopssäte) inom katolska kyrkan i Tysk-romerska riket, grundlagt av kejsar Karl den store.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Bremens katolska ärkestift inrättades år 787 på initiativ av kejsar Karl den store.

Hamburg-Bremens katolska ärkestift[redigera | redigera wikitext]

Ärkebiskopssätet av Hamburg etablerades 831 som det karolingiska tysk-romerska rikets missionsutpost mot norr och öster, men fick 845/847 dras tillbaka till det säkrare Bremen, som sedan 787 varit biskopssäte grundlagt av Karl den store, men nu slogs samman med Hamburgsstiftet.

Nordisk provins, omfattande Sverige[redigera | redigera wikitext]

Ärkebiskopen i Hamburg-Bremen kom att spela en stor roll, om än möjligen överdriven, som maktfaktor i samband med kristnandet av Skandinavien. Hamburg-Bremen representerade ett inflytande från det tyska kejsardömet som i synnerhet de danska kungarna sökte värja sig mot. Det är bland annat ifrågasatt huruvida de biskopar för Danmark som 948 utsänts från Hamburg-Bremen till Slesvig, Ribe och Århus i verkligheten kunde etablera sig i dessa städer, även om en mera dominerande åsikt är att kristendom och kristen mission tolererades i Danmark under 900-talet.

Som ett led i stridigheterna kring enandet av Danmark lierade sig Sven Tveskägg med ärkebiskopen av Canterbury, och särskilt Norge och Skåne kom under inflytande av missionärer från England. Ännu år 1060, när den danska kyrkan fick en ny stiftsindelning, hade Lund nära relationer med Canterbury medan biskopen Egino i Dalby, en och en halv mil österut, lydde under Hamburg-Bremen. Lundabiskopen Henriks död 1066 sammanföll med danske kungens förlust av domänerna i England. Därmed upphörde Canterburys inflytande.

1104 inrättades Lund till ärkebiskopsdöme, och därmed upphörde Skandinavien att formellt lyda under ärkebiskopsdömet Hamburg-Bremen. Hamburg-Bremen kom dock att fortsätta hävda sin rätt till överhöghet med den tyske kejsarens stöd, och 1133 fick ärkebiskoparna av Hamburg påvligt brev på sin överhöghet över Skandinavien och de slaviska folken. 1152 gjordes ett nytt försök av Hamburgs biskopar med stöd av Fredrik Barbarossa, men måste slutligen 1156 se sig besegrade och erkänna självbestämmandet i de skandinaviska kyrkoprovinserna.

Adam av Bremen skrev sin historia om ärkestiftet Hamburg-Bremen på 1070-talet, men anses undervärdera Canterburys insatser och inflytande i Skandinavien.[1]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ William Bakken (oktober 2000). ”English influences in the church in Scandinavia before 1066”. Arkiverad från originalet den 2001-07-11. http://web.archive.org/20010711134620/members.aol.com/bakken1/angsax/scanchrch.htm. 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]