Bresilja

Från Wikipedia
Bresilja
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningÄrtordningen
Fabales
FamiljÄrtväxter
Fabaceae
UnderfamiljCaesalpinioideae
TribusCaesalpinieae
SläkteBresiljesläktet
Caesalpinia
ArtBresilja
C. echinata
Vetenskapligt namn
§ Caesalpinia echinata
AuktorLam., 1785
Blommande bresilja.
Blommande bresilja.

Bresilja (Caesalpinia echinata) art inom Bresiljesläktet i familjen ärtväxter och förekommer naturligt i Brasilien. Synonyma svenska namn är röd bresilja, bresilja, drottningträ, fernambok, fernambuk, färnbock, pernambuco och limaträ. Ur träet kan utvinnas färgämnet brasilin, som vid oxidation ger röd eller brun färg och används för färgning av bland annat textilier.[1] Från 1500-talet och framåt importerades stora mängder av bresiljeträ till Europa, och den handeln var så viktig att arten bresilja fick ge namn åt landet Brasilien.[2]

Användning[redigera | redigera wikitext]

Bresiljeträets viktigaste användningsområde har varit textilfärgning men det ha också använts för tillverkning av pigment (färglack) för målarfärg, marknadsfört under många namn bland annat berlinerrött. Pigmentets färg varierade mellan brunrött och mörkt blårött. Liksom de flesta andra naturliga färglacker har bresiljepigment dålig hållbarhet och används inte längre inom måleriet.[3]

På 1700-talet fanns i Stockholm rasphus där arbetslösa män sattes att finfördela veden för textilfärgning [4] och år 1874 fanns i Sverige fem bresiljekvarnar för finfördelning av veden.[3]

Av bresilja tillverkas också stråkar.[källa behövs]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Meyers varulexikon, Forum, 1952
  2. ^ ”Name of Brazil” (på engelska). Wikipedia, the free encyclopedia. https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Name_of_Brazil&oldid=689892051. Läst 29 januari 2016. 
  3. ^ [a b] Fridell Anter, Karin; Wannfors, Henrik (2015). Så målade man. Svenskt byggnadsmåleri från senmedeltid till nutid (3). Stockholm: Svensk Byggtjänst. sid. 299-300 
  4. ^ Carl-Johan Kleberg, red (1990). Långholmen: den gröna ön. Monografier utgivna av Stockholms stad. Stockholm: Kommittén för Stockholmsforskning. Libris 7593231. ISBN 91-7031-019-X 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]