Bretton Woodssystemet

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Bretton Woodskonferensen)
Hoppa till: navigering, sök
Harry Dexter White och John Maynard Keynes (till höger) under Bretton Woodskonferensen.

Bretton Woodssystemet reglerade 1945-1971 växelkurserna för medlemsländerna i Internationella valutafonden (IMF).

Den 1 till 22 juli 1944 anordnades en konferens om monetära och finansiella frågor i den lilla staden Bretton Woods, New Hampshire, USA. Deltagare var representanter för 45 av de allierade länderna under andra världskriget, vilka diskuterade hur ekonomiskt samarbete skulle kunna garantera att 1930-talets djupa ekonomiska kris inte skulle upprepas. Sverige deltog som neutralt land inte på konferensen, utan blev medlem 1951. Ur konferensen bildades bland annat Internationella valutafonden, som genom att övervaka det internationella valutasystemet skulle försäkra stabila valutakurser och uppmuntra medlemsländerna att avskaffa handelshinder, samt en föregångare till Världsbanken. Vid konferensen var det USA med Harry Dexter White som ledde arbetet som världens ekonomiska stormakt även om Storbritannien med John Maynard Keynes var med i ledningen av arbetet. USA:s starka ekonomi och den svaga brittiska ekonomin, med stora amerikanska lån, hade ett avgörande inflytande på konferensen. Sovjetunionen deltog i utformningen av systemet men deltog inte sedan.

Avtalet innebar att medlemsländerna anslöt sig till ett fastkurssystem, där växlingskursen för landets valuta gentemot den amerikanska dollarn fastslogs. USA garanterade i stället ett fast inlösenpris av dollarn i guld. Kursförändringar fick enbart ske för att justera för "grundläggande obalans" i betalningsbalansen. I praktiken innebar avtalet ett slut för upprepade och drastiska devalveringar av lokala valutor i jakt på konkurrenskraft på exportmarknaden. Tidigare valutarestriktioner kunde också hävas, med följd att internationell handel kunde öka.

Konferensdeltagarna konstaterade att 1930-talets importbegränsningar, drastiska och upprepade devalveringar av lokala valutor i jakt på konkurrenskraftexportmarknaden samt hårda valutarestriktioner för medborgarna hade varit starkt bidragande orsaker till den minskade världshandeln, vilket i sin tur lett till ökad arbetslöshet och försämrad levnadsstandard. Konkurrensen skulle bestå, men byggas på samarbete och vissa gemensamma grunder. Så småningom slöts ett handelsavtal, General Agreement on Tariffs and Trade, med siktet inställt på utökad och underlättad handel. Redan ett år senare kunde dock Internationella valutafonden inrättas, med uppdrag att bevaka det internationella valutasystemet, försäkra stabila valutakurser och uppmuntra medlemsländerna att avskaffa handelshinder.

Särskilda dragningsrätter (SDR) skapades 1969 för att stötta Bretton Woodssystemet med fasta växelkurser, men systemet avbröts 1971, när USA beslutade att inte längre garantera dollarvärdet med ett fast inlösenpris i guld, kallat "Nixonchocken" (en). Då hade USA redan 1968 låtit dollarns växelkurs flyta. Orsakerna fanns bland annat i det för USA:s räkning oerhört kostsamma Vietnamkriget. Resultatet blev att även andra valutor med tidigare fasta kurser flöt. Bretton Woodssystemet upphörde formellt 1973, efter fåfänga försök att åter stabilisera nyckelvalutor.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]