Bristol Bloodhound

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bloodhound MK II
Bloodhound SAM at the RAF Museum.jpg
En Bloodhound vid RAF:s museum i Hendon, London.
Typ Luftvärnsrobot
Ursprungsland  Storbritannien
Servicehistoria
Brukstid 1958 Mk I
1964 Mk II
Produktionshistoria
Tillverkare Bristol Aeroplane Company
Antal tillverkade 783
Specifikationer
Längd 7,76 m
8,46 m med startraketer
Vikt 1251 kg
2385 kg med startraketer
Spännvidd 2,83 m
Diameter 54,6 cm
Tändrör zonrör
Motor ramjetmotorer
4×fastbränsle raketer
Bränsle 196 kg fotogen
Målsökare Semiaktiv radarmålsökare
Prestanda
Räckvidd 185 km
Maxhöjd >20000 m
Maxhastighet Mach 2,8
Gruppering 285, Rb 68, plats okänd.

Bristol Bloodhound var ett brittiskt luftvärnsystem utvecklat för att kunna bekämpa flyg på hög höjd. Robotsystemet tjänstgjorde i fem länders luftförsvar mellan åren 1958 och 1999, då det sista systemet avvecklades i Schweiz.

Användning i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Flygvapnet beställde Bloodhound Mk 1 med Svensk militär beteckning Rb 65 i september 1959. Systemet anskaffades för utprovning och försök, och kom aldrig i operativ drift.

Systemet provades vid en fast installation vid Roslagens luftvärnsregemente (Lv 3) i Norrtälje samt i mindre omfattning vid Roslagens flygkår (F 2).

Totalt anskaffades nio robotlavetter och 13 robotar i serien. På Lv 3 fanns åtta fasta lavetter, en eldledningscentral och två stycken belysningsradar PE-09/R, samt 12 av de 13 robotarna. Den fasta installationen kan än idag ses på satellitbilder i exempelvis Eniro.

Vid F 2 i Hägernäs fanns en lavett samt en robot, en ej komplett eldledningscentral och en PE-09/R. Denna utrustning användes för utvecklingen av STRIL 60 där luftvärnsrobotar skulle vara en integrerad del.

Robotsystem 68[redigera | redigera wikitext]

Efter avslutade prov och försök med Bloodhound Mk I, genomfördes 1961 en seriebeställnig från den brittiska tillverkaren Bristol Aeroplane. Leveranserna inleddes 1963 som Bloodhound Mk II med avsevärt förbättrade prestanda, bland annat större räckvidd och bättre störtålighet. Systemet fick den Svenska beteckningen Luftvärnsrobotsystem 68 (Rb 68)[1] och var i operativ drift i Flygvapnet mellan åren 1965 och 1978.

Under denna period organiserades totalt sex robotdivisioner vid Svea flygflottilj (två divisioner), Skånska flygflottiljen, Kalmar flygflottilj, Bråvalla flygflottilj och Blekinge flygflottilj.

Grupperingsplatser[redigera | redigera wikitext]

Luftvärnssystem Bloodhound var från början ett fast luftvärnssystem, tänkt att grupperas vid viktigare anläggningar och installationer. Sverige hade dock sedan 50-talet principen om spridning av förband för att minimera effekterna av ett anfall med kärnvapen. Av den anledningen byggdes ett omfattande nät av grupperingsplatser ut i de södra delarna av landet. Varje flottilj som hade Rb 68 förband, hade förutom en fredsgruppering inne på området också en eller flera krigsgrupperingsplatser. Dessa platser var omgärdade med mycket hög sekretess och avhemligades först 2006. Platserna har nu kartlagts i detalj och kan studeras på fortforum.se.[2]

PE-09/R[redigera | redigera wikitext]

Var en rörlig eldledningsradar med ursprungsbeteckningen TIR Sting Ray Type 83. Den var en vanlig pulsradar med magnetroner för X- och S-bandet. Pulseffekten på S-bandet var 1 000 kW och på X-bandet 750 kW.

Robotsystem 68[redigera | redigera wikitext]

Var de 12 rörliga batterierna av Bloodhound Mk II som köptes in 1963. Totalt köpes 12 rörliga eldledningscentraler som benämndes robotgruppcentraler, 48 rörliga lavetter, 12 stycken belysningsradar PE-44/R och 96 robotar plus 10 provrobotar.

Den taktiska organisationen bestod av 12 luftvärnsrobotkompanier 68/R, förkortat lvrbkomp 68/R.

PE-44/R[redigera | redigera wikitext]

PE-44/R var en rörlig eldledningsradar med ursprungsbeteckningen TIR Fireligth Type 86. Den var en dopplerradar med X-bands högeffektsklystron.

Avveckling[redigera | redigera wikitext]

Med bakgrund till Luftförsvarsutredningen 1967 kom systemet att avvecklas under perioden 1974–1978. 30 av robotorna såldes till Schweiz och lika många återfördes till Storbritannien där det kom att vara i tjänst fram till 1991.[3] Ett antal belysningsradaranläggningar byggdes dock om för användning som mobila spaningsradaranläggningar, PS-44. Dess främsta användningsområde var att söka efter fientligt flyg i områden där konventionella spaningsradarstationer inte kunde spana på grund av utsläpp av metallremsor. Eftersom PS-44 endast detekterade rörliga mål, kunde denna radarstation inte störas ut på detta sätt. PS-44 avvecklades 1982 och såldes till Storbritannien.

Bevarade robotar[redigera | redigera wikitext]

I Sverige finns fyra kända robotar bevarade vid

Användare[redigera | redigera wikitext]

 Australiens flygvapnen
  • No. 30 Squadron
 Republiken Singapores flygvapen
  • 170 Squadron
 Sveriges flygvapen
 Schweizs flygvapen
 Brittiska flygvapnet
  • No. 25 Squadron
  • No. 33 Squadron
  • No. 41 Squadron
  • No. 62 Squadron
  • No. 65 Squadron
  • No. 85 Squadron
  • No. 94 Squadron
  • No. 112 Squadron
  • No. 141 Squadron
  • No. 222 Squadron
  • No. 242 Squadron
  • No. 247 Squadron
  • No. 257 Squadron
  • No. 263 Squadron
  • No. 264 Squadron
  • No. 266 Squadron

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Robotsystem 68 Bloodhound Mark II”. Flygvapenmuseum. http://www.sfhm.se/templates/pages/FlygStandardPage____2075.aspx. Läst 18 maj 2009. 
  2. ^ ”Grupperingsplatser för Rb 68”. Fortforum. 16 april 2008. http://www.fortforum.se/. Läst 9 augusti 2011. 
  3. ^ ”Historia”. F 12 kamratförening. http://home.swipnet.se/akes/. Läst 18 maj 2009. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]