Britanniametall

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Britanniametall är en legering av tenn och antimon, ofta med tillsats av varierande mängder av koppar, zink, bly och ibland lite vismut eller koppar[1]. Legeringen, som har en något blåaktigt silvervit färg och normalt innehåller 90 % tenn och 10 % antimon, lämpar sig bra för gjutning eftersom den är lättsmält och flyter ut fullständigt i formen. Den kan även pressas (en brittanniametall lämplig för pressning innehåller oftast något mer tenn[1]) och valsas och är lätt att polera till hög glans. Britanniametall har i Sverige ibland även kallats Vitmetall, som annars är en från Britanniametallen snarlik men något avvikande legering.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Legeringen har använts för tillverkning av gjutna eller pressade bruks- och nyttoföremål som kannor, bägare, ljusstakar, skedar och gafflar.

Speciallegeringar, med liknande användning som den normala britanniametallen, är kassiterin (89,5 % tenn, 5,6 % antimon, 4,2 % koppar och 0,7 % bly), minoformetall (66 % tenn, 20 % antimon, 9 % zink, 4 % koppar) och tutania (91,4 % tenn,7,6 % antimon, 0,7 % koppar och 0,3 % zink). Ashberymetall är en britanniametallegering används för husgeråd och prydnadssaker som innehåller 79 % tenn, 15 % antimon, 1 % nickel, 3 % koppar och 2 % zink.[1].

Husgeråd i förnicklad britanniametall benämns alboid.[1].

Såväl i England (Sheffield och Birmingham) som i Tyskland (Elberfeld) har tillverkats en stor mängd föremål varför man ofta skiljer mellan engelsk och tysk britanniametall.

En mera kopparhaltig legering med 80 % tenn, 10 % antimon och 10 % koppar har använts som antifriktionsmetall, bland annat som foder i lokomotivlager.[2]

En speciell användning av legeringen är de årligen utdelade Oscars-statyetterna som är tillverkade av guldpläterad britanniametall.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Svensk uppslagsbok, Malmö 1932
  2. ^ Meyers varulexikon, Forum, 1952