British National Party

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
British National Party
British National Party
Land Storbritannien Storbritannien
Partiledare Nick Griffin
Grundat 1982
Grundare John Tyndall
Huvudkontor PO Box 14
Welshpool
SY21 0WE
Antal medlemmar 4200 (Augusti 2010)[1]
Politisk ideologi Brittisk nationalism
Fascism[2][3][4][5][6][7]
Tredje position
Högerpopulism[8]
Euroskepticism
Vit nationalism
Politisk position Extremhöger[9]
Färg(er) Röd, vit och blå
Ungdomsförbund Young BNP
Brittiska underhuset
Röstandel
1,9 %
Mandattilldelning
0 av 650
Europaparlamentet
Röstandel
6,2 %
Mandattilldelning
2 av 72
London Assembly
Röstandel
5,2 %
Mandattilldelning
0 av 25
Lokala fullmäktigeförsamlingar
Röstandel
5,8 %
Mandattilldelning
2 av 22 104
Webbplats
bnp.org.uk
Brittisk politik
Politiska partier
Val
FOTNOTER
BNP-mandat
Totala antalet lokala fullmäktigeplatser
Valresultat till parlamentet
Kompletterande statistik över lokala fullmäktige
BNP fails to defend council seats (2012)

British National Party (BNP) är ett högerextremt nationalistiskt och populistiskt politiskt parti i Storbritannien.

BNP arbetar för att de man ser som den etniskt vita gruppen i Storbritannien förblir i majoritet, men menar att en möjlig återgång till "status quo ante 1948" inte är trolig. För att säkra en vit majoritet vill BNP vända på utvecklingen och stoppa invandringen, utvisa kriminella och illegala invandrare och de som fått uppehållstillstånd på felaktiga grunder. Övriga icke-vita skall uppmuntras att återvända till sina ursprungsländer. Integration ses av BNP som folkmord och man avser att utveckla en modell för mångkulturalism som kombinerar fredlig samexistens, genom kulturell och biologisk separation. I annat fall är, enligt BNP, det risk att mångfalden i världen upphör i en myrstack av rotlösa och kaffe-färgade människor.[10] BNP vill även riva upp anti-diskrimineringslagstiftning.

Fram till 2009 var medlemskap i partiet förbehållet så kallade Indigenous Caucasian, vilket effektivt exkluderade icke-vita som medlemmar. Denna policy förändrades efter att frågan om rasdiskriminering tagits upp i brittisk domstol men Storbritanniens högsta domstol anser att förändringen av BNP-policyn förmodligen inte är nog.[11]

I Storbritannien är BNP illa sedd och marginaliserat av de traditionella politiska partierna som efter valet till Europaparlamentet, där BNP fick två av de brittiska mandaten, beklagade utvecklingen.[12]

Historia[redigera | redigera wikitext]

BNP grundades av John Tyndall 1982 efter att han lämnat National Front i samband med att han utmanövrerades i partiordförandevalet 1980. Nuvarande partiledare för BNP är Nick Griffin. BNP är representerat i ett flertal engelska kommuners fullmäktigeförsamlingar och i Europaparlamentsvalet 2004 fick partiet 4,9 procent av rösterna i hela Storbritannien. Inför 2004 års val besökte partiledaren Griffin det svenska partiet Nationaldemokraterna och talade på ett partiets torgmöten.[13] I Europaparlamentsvalet 2009 ökade BNP till 6,26 procent och fick två mandat i parlamentet. Tidigare kunde enbart personer med europeiskt ursprung bli medlemmar, detta har nu ändrats.[14][15]

Efter dåliga resultat i de allmänna valen under maj 2010 önskade flera framträdande BNP-politiker att byta ledarskap inom partiet. En av dessa var Richard Barnbrook. Efter att de misslyckats att förmå partiledaren Griffin att avgå utesluts nu utmanaren Barnbrook från BNP. I och med uteslutningen tappade partiet sin plats i London Assembly där Barnbrook var partiets företrädare.[16]

Politik[redigera | redigera wikitext]

Partiet vill bland annat att Storbritannien ska lämna Europeiska unionen, utvisa alla illegala invandrare, utvisa icke-brittiska personer som begår brott och stoppa invandringen, utom i exceptionella fall.[17] Man vill också återinföra dödsstraff för överlagt mord där bevisningen är hundraprocentig.[17]. Partiet har fått ett ökat stöd sedan 2007 då den ekonomiska krisen har gjort radikala partier mer populära i så gott som hela Europa.[källa behövs]

Ledande företrädare för partiet, däribland dess partiledare Nick Griffin, har förnekat förintelsen och beskrivit den som en bluff. Griffin förklarade förintelsen som en "mixture of Allied wartime propaganda, extremely profitable lie, and latter-day witch-hysteria". När han i oktober 2009 frågades om detta i ett BBC-program förnekade han att han gjort uttalandet. När han konfronterades med uttalandet stammade han "I don't know why I said those things".[18]

Avslöjanden[redigera | redigera wikitext]

I november 2008 kom brittiska antifascister över en medlemslista för BNP där 12 801 medlemmar listas.[19] Bland namnen fanns lärare, militärer och poliser, varav de sistnämnda är förbjudna att vara medlemmar i partiet. Även i oktober 2009 publicerades ännu en ny lista från april 2009 med medlemmar i BNP och innehöll 11 811 namn. Liksom vid det föregående tillfället publicerades listan på Wikileaks.[20]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Debts, lawsuits and internal feuding cast doubt on future of BNP”. The Independent. 1 Augusti 2010. http://www.independent.co.uk/news/uk/politics/debts-lawsuits-and-internal-feuding-cast-doubt-on-future-of-bnp-2064009.html. Läst 11 februari 2012. 
  2. ^ Renton, David (1 March 2005). ”'A day to make history'? The 2004 elections and the British National Party”. Patterns of Prejudice 1 (39). http://www.informaworld.com/smpp/content~db=all~content=a713722453. Läst 15 th January 2009. 
  3. ^ Copsey, N "Contemporary Fascism in the Local Arena: the British National Party and Rights for Whites" in Cronin, M (ed) The Failure of British Fascism (Basingstoke, 1996)
  4. ^ Thurlow, Richard C. (2000). Fascism in Modern Britain. Sutton. ISBN 0750917474. http://books.google.com/?id=vAWGAAAAIAAJ 
  5. ^ Copsey, N. Changing course or changing clothes? Reflections on the ideological evolution of the British National Party 1999-2006, Patterns of Prejudice, v. 41, Issue 1, February 2007 , pages 61 - 82
  6. ^ Copsey, Nigel (September 2009). Contemporary British Fascism: The British National Party and the Quest for Legitimacy (2nd). Palgrave Macmillan. ISBN 0230574378 
  7. ^ Wood, C.. ”British National Party representations of Muslims in the month after the London bombings: Homogeneity, threat, and the conspiracy tradition”. British Journal of Social Psychology 47 (4): s. 707. doi:10.1348/014466607X264103. PMID 18070375. 
  8. ^ Mudde, Cas (2007). Populist Radical Right Parties in Europe. Cambridge: Cambridge University Press. ISBN 978-0-521-61632-4 
  9. ^ http://www.timesonline.co.uk/tol/news/politics/article1672185.ece
  10. ^ British National Party: Rebuilding British Democracy general election manifesto 2005 online at BBC News)
  11. ^ "BNP may have to admit black and Asian members after court challenge", The Independent, 16 October 2009.
  12. ^ Porter, Andrew (8 June 2009). ”European elections 2009: BNP successes 'horrific' say main parties”. London: The Telegraph. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/eu/5474602/European-elections-2009-BNP-successes-horrific-say-main-parties.html. Läst 22 October 2009. 
  13. ^ Griffin på torgmöte med ND i Södertälje, Nationaldemokraternas webbplats, publiceringsdatum 2004-06-12
  14. ^ Michael White and Martin Wainwright (8 april 2006). ”BNP in turmoil as members row about 'ethnic' candidate”. The Guardian. http://www.guardian.co.uk/politics/2006/apr/08/uk.race. Läst 2008-05-12. 
  15. ^ ”Article amendment”. BNP news team. 7 april 2006. Arkiverad från originalet den 2007-03-10. http://web.archive.org/web/20070310193246/http://www.bnp.org.uk/news_detail.php?newsId=854. ”We do not have, and will not have, any non-white or Muslim members. ("Vi har inte, och kommer inte att ha, några icke-vita eller muslimska medlemmar"” 
  16. ^ ”BNP expels Richard Barnbrook as bitter feud threatens to tear apart party”. Guardian.co.uk. http://www.guardian.co.uk/politics/2010/sep/29/bnp-barnbrook-expelled-griffin-feud. Läst 3 januari 2010. 
  17. ^ [a b] Partiprogram i sammandrag
  18. ^ Anthony, Andrew (1 September 2002). ”Flying the flag”. London: The Guardian. http://www.guardian.co.uk/theobserver/2002/sep/01/features.magazine37. Läst 6 oktober 2009. 
  19. ^ http://www.timesonline.co.uk/tol/news/uk/article5191424.ece
  20. ^ http://www.guardian.co.uk/politics/2009/oct/20/bnp-membership-list-wikileaks

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]