Brottslighet i Sverige

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Brottslighet i Sverige avser alla brott för vilket lagföring kan ske i Sverige. Brott är en gärning eller ibland en underlåtenhet i strid med en lagbestämmelse för vilken det är en påföljd föreskriven.

Under 2000-talet har antalet dömda för brott i samtliga kategorier legat mellan 110 000 och 130 000, vilket är en minskning sedan 1970-talet då antalet dömda för brott låg omkring 300 000 per år trots att befolkningen var mindre.[1] Antalet anmälda brott under 2000-talet låg årligen mellan 1,2 och 1,4 miljoner för samtliga brottskategorier, vilket i antal nästan är en tiodubbling sedan 1950-talet.[2]

I belastningsregistret finns 160 000 personer registrerade över en period av 10 år. Detta betyder att under de senaste 10 åren har minst 160 000 individer i Sverige dömts till någon form av kriminalvård.[3] Enligt registret är totalt cirka 6,3 procent av befolkningen registrerade för brott.[4]

Anmälda brott per 100 000 personer 1993–2013
  Samtliga brott
  Bostadsinbrott
  Misshandel, grov misshandel
  Sexualbrott 6 kap, inkl våldtäkt
  Rån, grovt rån
  Mord, dråp och misshandel m. dödlig utgång

Allmänt om brott och lagföring[redigera | redigera wikitext]

Det svenska rättssystemet är knutet till tre instanser som samverkar med varandra nämligen den lagstiftande makten, Sveriges riksdag, den dömande makten, Sveriges domstolar, och den verkställande makten, Sveriges regering och dess myndigheter. I Riksdagen beslutas om nya lagar och ändringar av gällande lag medan tolkningen av dessa lagar görs av domstolarna som också beslutar om påföljd inom ramen för den straffskala som Riksdagen beslutat för varje brott. All hantering av brott, från anmälan och förundersökning till verkställande av dom, sköts av myndigheter som agerar på uppdrag av Regeringen som delegerat sin makt. Så lyder polisen i Sverige under Rikspolisstyrelsen, tullen och Tullkriminalen under Tullverket, åklagarväsendet under Åklagarmyndigheten, svensk kriminalvård under Kriminalvårdsstyrelsen. Brott ses med andra ord som regel som en angelägenhet mellan staten och individen Till följd av detta är de flesta åtal allmänna åtal. Dock finns möjlighet till enskilt åtal samt för Justitiekanslern att väcka åtal i tryck- och yttrandefrihetsmål.

Kategorier av brott och frekvensen[redigera | redigera wikitext]

I Sverige ansvarar Brottsförebyggande rådet (Brå) för den officiella kriminalstaistiken.[5] Den utgår från de brott som anmäls till och handläggs av polis, tull, åklagare, domstol och kriminalvård. Brott som inte anmäls kommer därför inte med i statistiken.

Den officiella statistiken är som regel indelad efter vilken lag som tillämpas på brottet. De lagar som mest tillämpas är brottsbalken, trafikbrottslagen samt narkotikastrafflagen och lagen om straff för smuggling. Brottsbalken är den centrala lagen och innefattar bland annat brott mot liv och hälsa (mord, misshandel med mera), sexualbrott (våldtäkt med mera), tillgreppsbrott (stöld, rån med mera), bedrägeri, skadegörelse och hot mot tjänsteman.

År 2010 lagfördes 138 136 personer varav 58 501 för brott mot brottsbalken. Av dessa dömdes 15 143 för brott mot person och 36 309 för förmögenhetsbrott. 27 940 dömdes för trafikbrott (varav 13 557 för olovlig körning och mer än 8 000 för rattfylleri).[6]

I andra sammanhang kan brotten kategoriseras på annat sätt än enligt lagrum. En sådan typ av brott hatbrott som anses vara ett etablerat rättsbegrepp.

I takt med globaliseringen och samhällsutvecklingen har det varit relevant att studera brottsstrukturer i termer av organiserad brottslighet, transnationell brottslighet, terrorism, samhällshotande brottslighet med mera. Även för sådana brottskategorier saknas explicit skrivning i svensk lag och brotten döms enligt tillämpliga bestämmelser i brottsbalken eller andra lagar. Våld i nära relationer, i synnerhet mot kvinnor, är ytterligare en sådan brottskategori som anses vara etablerat som rättsbegrepp.

Sveriges påföljdssystem[redigera | redigera wikitext]

Om en domstol beslutat att ett brott begåtts finns flera olika typer av påföljder som kan komma ifråga, beroende på brottets grovhet och brottslingens situation. När ansvar utkrävs kan påföljden bli böter, villkorlig dom, skyddstillsyn, samhällstjänst, fotboja, fängelse, kontraktsvård eller överlämnande till särskild vård. Dessa påföljder kan kombineras.

Svenska fängelser klassas efter deras säkerhetsnivå i en femgradig skala från högsta säkerhetsklass (A) till öppen anstalt (E).[7] Mellan 1999 och 2009 har omkring 10 000 personer årligen dömts till fängelse.[8] Det finns särskilda fängelser för kvinnor. Omkring 5 procent av samtliga intagna på svenska fängelser är kvinnor.[9] Av samtliga lagförda personer döms årligen 10-20 personer till livstids fängelse.[10] I praktiken är det ingen som sitter på livstid för förr eller senare blir de benådade av Regeringen. Det föreslås att benådningsrätten ska överföras till Stockholms tingsrätt istället.

Den som är yngre än 15 år är inte straffmyndig och ungdomar under 18 år brukar oftast dömas till sluten ungdomsvårdungdomshem, dock förekommer även att ungdomar döms till fängelse.[11]

Brottsoffer i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Alla brott har inte nödvändigtvis ett offer och alla brottsoffer finns inte med i kriminalstatistiken, vilket till exempel kan bero på att brottet inte anmälts. Med brottsoffer avses som regel en person som lidit fysisk, psykisk, känslomässig eller ekonomisk skada till följd av ett brott eller maktmissbruk. Med skada av maktmissbruk avses skador som inte enligt nationell lagstiftning uppkommit till följd av brott men som strider mot internationella normer och grundläggande rättigheter.[12] Skada kan även drabba närstående, vittnen och andra som hjälper brottsoffret.

Enligt lag har brottsoffer rätt till brottsskadeersättning, det vill säga ekonomisk ersättning för att helt eller delvis reparera följderna. Det kan vara fråga om försäkringsersättning eller skadestånd. Skadestånd beslutas vid rättegången och utgår i samverkan med Brottsoffermyndigheten. Brottsoffer kan behöva skydd efter ett begånget brott. Exempel på sådana skydd är besöksförbud, namnändring, sekretess, livvaktsskydd, vilket beslutas av polis eller Skatteverket. Brottsoffer kan i vissa fall behöva skyddat boende och andra icke-materiella insatser, vilket kan erbjudas av lokala, ideella brottsofferjourer.

Problem vid läsning av kriminalstatistik[redigera | redigera wikitext]

Kriminalstatistiken är behäftad med felkällor. Feltolkningar av datamaterialet sker enkelt. Därför krävs en djupare redogörelse av enskilda utvecklingsmönster i kriminalstatistiken för att beskriva brottsutvecklingen.[13]

Brottsutveckling[redigera | redigera wikitext]

Utsatthet för olika typer av brott mot enskild person och egendom 2005–2012 i procent, enligt Brå:s Nationella trygghetsundersökning
  Misshandel
  Personrån
  Bostadsinbrott
  Sexualbrott (inkl våldtäkt)
  Utsatta för något brott mot enskild person*
*En och samma person redovisas en gång, även om den kan ha utsatts för flera brottstyper

Huruvida brottsligheten har ökat eller minskat i Sverige beror på under vilket tidsintervall jämförelsen sker, samt i viss mån på vilken typ av brott som studeras. I jämförelse med 1850-talet är till exempel våldsbrottsligheten betydligt lägre idag än den var då.[14] En förklaring som förekommer i debatten är 1800-talets omfattande superi. Andra förklaringar är att inkomstklyftor och fattigdom har minskat sedan dess, utbildningsnivån ökat och att det offentliga våldsmonopolet har blivit allt mer solitt. Polisen och rättsväsendet fungerar bättre i dag.[källa behövs]

Om jämförelsen görs för en kortare tidsperiod har de flesta typer av anmäld brottslighet ökat i Sverige. Mellan åren 1950 och 1964 är ökningen av antalet anmälda brott 12 000 per år, efter 1965 steg ökningstakten till 33 000 anmälningar per år.[13] Fler brott anmäls per capita, fler brottslingar sitter i fängelse och fler människor uppger att de har utsatts för brott. Det finns dock flera felkällor, som kan göra statistiken missvisande åtminstone till vissa delar.

I mitten av 1960-talet införde även polisen nya rutiner vid statistikföringen som är en delförklaring till den kraftiga ökningen som skett under efterkrigstiden. Förutom att det faktiska antalet brott och dömda blivit fler är andra troliga förklaringar till denna statistiska ökning minskad tolerans och ökad anmälningsbenägenhet (brott som förr inte anmäldes anmäls idag), fler brott upptäcks och kommer till Polisens kännedom, lagskärpningar och längre fängelsestraff (fler sitter i fängelse samtidigt).[13][14]

Antalet anmälda brott har ökat från 200 000 per år 1950 till över 1 300 000 anmälda brott per år 2007. En utplaning av antalet anmälda brott skedde under 1990-talet för att svagt börja öka igen på 2000-talet. Ökningstakten har mellan 2000 och 2007 varit i genomsnitt 15 000 brott per år. Nivån år 2007 är den högsta nivå som registrerats sedan statistiken började föras.[13]

Bostadsinbrott[redigera | redigera wikitext]

Under 2010 anmäldes omkring 19 800 bostadsinbrott. En procent av hushållen uppger att de utsatts för bostadsinbrott under det senaste året. Inbrott i bostaden står för en procent av alla anmälda brott.[15]

Ekonomisk brottslighet[redigera | redigera wikitext]

Ekonomisk brottslighet är ett samlingsbegrepp som innehåller en mängd typer av brott. Det finns knappast någon annan brottslighet än den ekonomiska som både är osynlig till sin karaktär och samtidigt leder till de största ekonomiska skadorna i samhället. Skattebrott och bokföringsbrott är de två vanligaste ekobrotten. Under 2010 anmäldes 18 200 brott mot skattebrottslagen (inklusive grovt skattebrott), 11 100 bokföringsbrott och 1 700 förskingringsbrott.[16]

Miljöbrott[redigera | redigera wikitext]

Miljöbrott är att förorena mark, luft eller vatten eller på annat sätt påverka miljön. Det kan handla om giftiga utsläpp, olovlig avfallshantering, och otjänliga livsmedel. Även illegal jakt och handel med utrotningshotade djur är en del av miljöbrotten. Under 2010 anmäldes omkring 4 000 brott mot miljöbalken.[17] Miljöbrotten är uppräknade i 29 kap miljöbalken.[18] Påföljden för miljöbrott är böter vid lindriga brott, böter eller fängelse dock högst två år för övriga brott. Vid grova brott kan fängelse lägst sex månader och högst sex år följa. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om det har medfört eller kunnat medföra varaktiga skador av stor omfattning, om gärningen annars varit av särskilt farlig art eller innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag eller om gärningsmannen, när det krävts särskild uppmärksamhet eller skicklighet, har gjort sig skyldig till en försummelse av allvarligt slag.[19] Företagsbot kan utdömas om brottet skett i en näringsverksamhet.

Narkotikabrott[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Narkotikabrott i Sverige

Narkotikabrott definieras enligt narkotikastrafflagen som "läkemedel eller hälsofarliga varor med beroendeframkallande egenskaper eller euforiserande effekter eller varor som med lätthet kan omvandlas till varor med sådana egenskaper eller effekter och som antingen på sådan grund är föremål för kontroll enligt en internationell överenskommelse som Sverige har biträtt eller av regeringen har förklarats vara att anse som narkotika".[20]

Antalet anmälningar av narkotikabrott har stadigt ökat ända sedan 1975. Under 2009 anmäldes cirka 79 900 narkotikabrott i Sverige. Mellan 2000 till 2009 fördubblades antalet anmälningar. Ökningen antas dock inte spegla en lika stor faktisk ökning av missbruk och brott. Det finns en mängd orsaker till ökningen. Under perioden har lagstiftningen blivit hårdare samtidigt som större resurser har satsats på narkotikabekämpning. Antalet preparat som blivit klassade som narkotika har blivit fler och fler med åren. Narkotikabrott anmäls sällan av allmänheten vilket gör att det i stor utsträckning är myndigheternas fokus på frågan som påverkar antalet anmälningar.[21]

År 2010 fattades drygt 20 000 lagföringsbeslut för brott mot narkotikastrafflagen som huvudbrott. Det är en ökning med 8 procent eller 1 500 beslut jämfört med året innan. Bakom uppgången ligger huvudsakligen att antalet lagföringsbeslut för ringa narkotikabrott ökade med knappt 1 500 beslut eller nära 10 procent. Antalet narkotikalagföringar kan delvis förklaras av förändringar i myndigheters resurser och prioriteringar. Sedan år 2001 har antalet lagföringsbeslut för brott mot narkotikastrafflagen mer än fördubblats och trenden har varit tydligt uppåtgående. Det är framför allt lagföringar rörande ringa narkotikabrott som har ökat med 200 procent eller 11 400 beslut på tio år.[22]

Rattfylleri[redigera | redigera wikitext]

År 2010 uppgick antalet lagföringsbeslut med rattfylleri eller grovt rattfylleri (exklusive rattfylleri under påverkan av narkotika) som huvudbrott till cirka 12 500 beslut. Det motsvarar en minskning med knappt 740 beslut eller knappt 6 procent jämfört med föregående år. Antalet beslut för rattfylleri eller grovt rattfylleri har under den senaste tioårsperioden 2001–2010 följt en uppåtgående trend. Under denna period har antalet lagföringar ökat med cirka 3 350 beslut eller knappt 37 procent. Utvecklingen av antalet lagföringar rörande trafikbrott som rattfylleri återspeglar till stor del polisens insatser på trafikområdet.</ref name="SammanfattningLagförda2010">

Undersökningar visar att det bara är en bråkdel av alla rattfylleribrott som upptäcks. I undersökningar har 5 procent av bilisterna svarat att de kört bil efter att de druckit alkohol.[23]

Sexualbrott[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Sexualbrott i Sverige

Sexualbrott i Sverige är brott mot kap 6 i Brottsbalken.[24] Lagen behandlar bland annat straffbud om bland annat våldtäkt, våldtäkt mot barn, sexuellt ofredande, köp av sexuell tjänst, incest, och koppleri.[25]

År 2010 fattades 1 300 lagföringsbeslut gällande sexualbrott. Antalet lagföringsbeslut för sexualbrott har ökat kontinuerligt sedan 2001. Jämfört med år 2009 var ökningen 21 procent eller 230 beslut. Framför allt ökade lagföringar gällande Köp av sexuell tjänst 214 procent eller med 230 beslut. Köp av sexuell tjänst är att betrakta som ett spaningsbrott, vid denna typ av brottslighet är det inte ovanligt att det sker tillfälliga uppgångar till följd av polisens spaningsuppslag och insatser. Den absolut vanligaste typen av påföljd för detta brott var böter, antingen som strafföreläggande (260 beslut) eller i domstol (63 domslut). På tio år har ökningen av antalet lagföringsbeslut för olika typer av sexualbrott fördubblats. Det motsvarar en ökning med 670 beslut. Lagföringsutvecklingen gällande sexualbrott under perioden ska ses mot bakgrund av den nya sexualbrottslagstiftning som trädde i kraft 2005.[22]

Under 2009 anmäldes 15 500 sexualbrott. Hälften av dessa klassades som sexuellt ofredande eller blottning. Våldtäkt och försök till våldtäkt stod för nära 40 procent av alla anmälda sexualbrott.[1][2][26]

Den kraftigaste ökningen av anmälningar för brott i Sverige sedan 1975 har varit för sexualbrott. Ökningen i antalet anmälningar sedan 1975, och framförallt under senare tid, beror enligt forskning på lagförändringar och att våldtäktsdefinitionen i svensk lag utvidgats i omgångar (nu senast till att omfatta bland annat sådant som tidigare ingick i sexuellt ofredande), förändrad statistikföring, ökad anmälningsbenägenhet, ökad mediabevakning, minskad tolerans för våldtäkter, ökad alkoholkonsumtion och förändrad tillfällesstruktur med mer okända möten har påverkat utvecklingen. Att en faktisk ökning av antalet våldtäkter också skett går inte att utesluta.[13][27][28]

Våldtäkt är ett brott där man förmodar att anmälningsbenägenheten är låg. Baserat på tidigare forskning och 2003 års kriminalstatistik menar Brottsförebyggande rådet att det är möjligt att endast 20 procent av alla våldtäkter anmäls. Skulle denna siffra vara korrekt innebär det utifrån nuvarande statistik att det begås 20 000-25 000 våldtäkter varje år i Sverige. Av de anmälda våldtäktsbrotten är det endast i 12 procent av fallen åklagaren beslutar i åtalsfrågan. Särskilt gäller detta då gärningspersonen är okänd för offret. Brå beräknar att knappt 60 procent av alla anmälda våldtäkter aldrig klaras upp. Av de drygt 40 procenten uppklarade våldtäktsbrotten utgör 12 procentenheter personuppklaring och 29 procentenheter teknisk uppklaring.[29]

Hatbrott[redigera | redigera wikitext]

John Ausonius, även kallad Lasermannen, är en av Sveriges mest kända brottslingar.

Ett hatbrott kan vara allt från ett mord eller hedersmord till kränkande klotter på någons husvägg. Motivet till brottet avgör om det är ett hatbrott eller inte. Även om oenighet råder om vad som bör inkluderas i termen hatbrott råder internationell enighet om att händelsen är ett resultat av bristande respekt för mänskliga rättigheter och människors lika värde. Uppgifter om hatbrott har redovisats i Sverige sedan 1993. I Sverige redovisas hatbrott med främlingsfientliga/rasistiska, antireligiösa (islamofobiska, antisemitiska samt övriga antireligiösa), homofobiska, bifobiska, heterofobiska och transfobiska motiv. År 2008 förändrade Brå definitionen av vem som kan utsättas för och vara gärningsperson vid ett hatbrott. Definitionen utgår enbart från motivet till brottet, som hudfärg, nationalitet och etnisk bakgrund, religiös tro, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, oavsett vilka grupper som kan utsättas för brotten. [30]

Hatbrott är ett konstruerat begrepp. I brottsbalken finns, förutom hets mot folkgrupp och olaga diskriminering inga specifika lagrum som reglerar den typen av brott som sammanfattas som hatbrott. Majoriteten av hatbrotten består i stället av andra brottskategorier, som olaga hot/ofredande, misshandel, ärekränkning och skadegörelse/klotter.[31]

Under 2010 identifierades hatbrottsmotiv i knappt 5 140 brottsanmälningar. Vanligast är det med främlingsfientliga eller rasistiska motiv när ett hatbrott begås.[32]

Skadegörelse[redigera | redigera wikitext]

Skadegörelse är att förstöra eller skada någons egendom så att den drabbades rätt till egendomen påverkas negativt enligt vad som sägs i första paragrafen i brottsbalkens tolfte kapitel.[33] Brottet straffas med böter eller fängelse i högst ett år. Grov skadegörelse kan ge fängelse i högst fyra år. Då rätten avgör om brottet är grovt eller ej gör man en bedömning om det skedda medfört synnerlig fara för någons liv eller hälsa. Om skadan drabbat ett föremål eller liknande av stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller om skadan på annat sätt är mycket kännbar kan också rätten välja att döma någon för grov skadegörelse.[34]

Ringa skadegörelse kallas åverkan.[35] År 2010 anmäldes cirka 165 000 skadegörelsebrott. Det är en minskning med 18 procent (–37 400 brott) jämfört med föregående år. Alla kategorier av skadegörelse minskade. Även klotter mot kollektivtrafik, som har ökat de senaste åren, minskade med 21 procent till cirka 25 170 anmälda brott under 2010. Stockholms län svarade för nästan hela minskningen. De anmälda skadegörelsebrotten har totalt sett ökat med 22 procent sedan 2001. Den största delen av ökningen skedde under åren 2007–2008.[36]

Stöld[redigera | redigera wikitext]

I Sverige är stöld ett brott enligt 8 kap 1 § brottsbalken. Den som olovligen tager vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det, dömes, om tillgreppet innebär skada, för stöld till fängelse i högst två år.[37] Om brottet är ringa, skall i stället dömas för snatteri. Om det är grovt, döms för grov stöld.

De anmälda stöld- och tillgreppsbrotten, som utgör 39 procent av de anmälda brotten, minskade med 5 procent under 2010 jämfört med 2009. Totalt anmäldes 528 000 tillgrepps- och stöldbrott. De största minskningarna återfinns bland bilbrott (stöld ur och från motordrivet fordon och biltillgrepp), cykelstöld, inbrott i villa, butiksstölder/snatterier, stölder utan inbrott i skolor, kyrkor och andra lokaler för kultur samt arbetsplatser, som kontorslokaler, lager, verkstäder och övriga lokaler. Däremot ökade anmälningar av inbrott i källare och vind samt lägenhet. De anmälda stöldbrotten har minskat under den senaste tioårsperioden och ligger nu på en nivå som är cirka 20

Under 2010 anmäldes cirka 64 120 butiksstölder och snatterier, vilket är en minskning med 7 procent jämfört med 2009. Antalet anmälda butiksstölder har varierat under den senaste tioårsperioden, men trenden har varit uppåtgående och antalet ligger nu 24 procent högre än för tio år sedan. Antalet anmälda butiksstölder påverkas av butikers kontroller och policy för att anmäla brott. Cirka 40 200 fickstölder anmäldes under 2010. Det är en näst intill oförändrad nivå jämfört med föregående år (–60 brott).

År 2010 var cirka 98 100 eller 19 procent av alla stöld- och tillgreppsbrott bilrelaterade. De anmälda bilbrotten (biltillgrepp och stöld ur och från motorfordon) minskade med 7 240 brott (–7 procent) 2010 jämfört med 2009. Totalt anmäldes 21 300 biltillgrepp och 68 750 stölder ur och från motordrivet fordon under 2010. Sedan 2001 har antalet biltillgrepp minskat med 65 procent (med 67 procent om man relaterar det till antal bilar i trafik), medan antalet stölder ur och från motorfordon har minskat med 52 procent.

År 2010 anmäldes cirka 60 500 cykelstölder, vilket är en minskning med 9 procent jämfört med föregående år. Under de senaste tio åren har de anmälda cykelstölderna minskat med 21 procent.

Våldsbrott[redigera | redigera wikitext]

Ökningen av anmälda misshandelsfall, mord och dråp i Sverige 1975-2006. Per 100 000 invånare. Notera att antal dödsfall förorsakade av våldsbrott har legat relativt konstant på 100 per år.

Varje år dör omkring 100 personer på grund av dödligt våld i form av mord, dråp och misshandel med dödlig utgång. Ungefär så har det sett ut under de senaste trettio åren. Inte heller det dödliga våld som begås av ungdomar har ökat över tid.

Studier av dödligt våld i Sverige har visat att det i mer än hälften av de anmälda fallen egentligen inte handlat om mord, dråp eller så kallat våld med dödlig utgång. Det beror på att statistiken visar alla händelser med dödlig utgång som polisen utreder. Många av dessa anmälda brott visar sig egentligen vara självmord, olycka eller naturlig död. Det förekommer även att fler polisanmälningar upprättas för ett och samma misstänkta fall av dödligt våld, vilket innebär att statistiken ibland innehåller dubbletter.

Det faktiska antalet fall av dödligt våld i Sverige har sedan 1990 legat på en relativt konstant nivå runt 100 fall per år - detta trots befolkningsökningen under samma period. Men 2010 inrapporterades 333 brott som avsåg fullbordade mord, dråp eller misshandel med dödlig utgång, vilket är en ökning med 98 brott jämfört med föregående år. Den kraftiga ökningen visade sig bero på en enskild anmälan med ett stort antal misstänkta fall där det nu har klarlagts att det inte rörde sig om mord eller annat dödligt våld.

Brå genomför sedan år 2002 en specialstudie över dödligt våld där varje enskild anmälan gås igenom för att kunna presentera det korrekta antalet fall av dödligt våld. Det slutliga resultatet redovisas i den definitiva statistiken över anmälda brott 2010, som publiceras i mars 2011.

Dödligt våld utspelar sig oftast i bostadsmiljön, där insynen är begränsad. Det innebär att det är svårt för utomstående att ingripa och förhindra brotten. Ofta handlar det om socialt utsatta miljöer – framför allt är det personer med missbruks- och/eller psykiska problem som begår denna typ av våldsbrott och som många gånger även drabbas av dem.

Ingen ökning av våld på allmän plats Dödligt våld begås sällan mellan personer som inte känner varandra – i drygt 70 procent av fallen är de inblandade bekanta med varandra. Risken att bli överfallen på allmän plats är extremt liten och denna risk har heller inte ökat de senaste åren. Det dödliga våldet på allmänna platser sker i stor utsträckning mellan unga män och startar ofta med ett bagatellbråk, där det finns alkohol i bilden. Dessa fall har fått stor uppmärksamhet, men är ungefär lika många som tidigare. Inte heller har andelen ungdomar (15–19 år) som begår dödligt våld ökat de senaste åren.

När det gäller dödligt våld mot barn (under 15 år) har antalet halverats sedan början av 1990-talet. Det är mycket ovanligt att barn dödas av en för dem obekant person. Som så ofta annars så är det snarare i hemmet det dödliga våldet sker. I de allra flesta fall (nära 90 procent) är det en förälder som är gärningsperson. Ofta tar föräldern sitt eget liv efter att ha dödat sitt barn.

Få döms till vård Polisen klarar oftare upp dödligt våld jämfört med de flesta andra typer av brott, även om den höga nivån har minskat något de senaste åren. I snitt har man sedan 1990 kunnat binda en person till brottet vid över 80 procent av fallen. De flesta gärningspersoner döms för mord. Trots den vanliga förekomsten av psykisk sjukdom eller annan psykiatrisk problematik hos dem som begår dödligt våld, döms endast en liten del till rättspsykiatrisk vård. Däremot har andelen livstidsstraff ökat på senare år.

  • 90 procent av gärningspersonerna är män
  • 70 procent av fallen sker i en bostad
  • 55 procent av alla fall sker i storstäderna
  • 40 procent av gärningspersonerna använde kniv – 20 procent använde skjutvapen
  • 40 procent av gärningspersonerna dömdes till livstids fängelse för mord
  • 20 kvinnor dödas i genomsnitt varje år av någon inom familjen eller släkten
  • 12 personer dör årligen till följd av misshandel
  • 5 barn blir offer för dödligt våld varje år vilket är en halvering sedan 1990.[38]

Misshandel[redigera | redigera wikitext]

Under 2010 anmäldes omkring 87 500 misshandelsbrott i Sverige. Den anmälda misshandeln har ökat under flera år. Samtidigt visar brottsofferundersökningar att en stor del av ökningen kan bero på att fler brott faktiskt anmäls. De anmälda misshandelsbrotten mot såväl män som kvinnor och barn har, med något undantag, ökat kontinuerligt under de senaste tio åren. Under 2010 anmäldes 47 procent fler misshandelsbrott än 2001. Misshandel är en av de brottstyper där statistiken påverkas av förändringar i benägenheten att anmäla brott. Det innebär att ökningen i statistiken kan bero såväl på en ökad omfattning av våld, som på att samhället tar våld på större allvar och därmed i högre utsträckning anmäler det våld som sker. Brå:s studie Misshandel mellan obekanta från 2009 visar exempelvis att polisen i ökad utsträckning på egen hand initierar anmälningar av misshandel mellan obekanta, vilket bidrar till att fler fall av misshandel anmäls.[39]

Brott och media[redigera | redigera wikitext]

Brottsskildringen är en av journalistikens mest litterära och dramatiska grenar med en fascination för det avvikande, den svindlande känslan av att brutalitet och faror finns mitt i vardagen gör gränsen mellan fakta och information å ena sidan och fiktion och underhållning å den andra blir oklar eller till och med suddas ut. Utgångspunkten för mediernas nyhetsvärdering blir i många sammanhang inte samhälleligt utilitaristisk utan fokuset läggs mer på egenintresset hos median förklarat i termer av allmänintresse. Nyhetsrapporteringen utvecklas till en produkt som kommersiellt säljs, förmedlingen av brott blir förenklad, det finns ett moment av oförutsägbarhet, flyttas nära konsumenten med en inbyggd riskdeklaration ("det kan hända dig också") och i vissa fall omformas till spektakel ("Kl. 10.40 tog terrorn över. Mobben skrek: Ta dom för fan"). I rapporteringarna är våldet, risken och ett dikotomiskt ("vi och dom") perspektiv central av den dramatiska förmedlingen.[40]

Dagens mediasamhälle representeras av pluralism, interaktivitet och ett större utbud av TV-kanaler och fler nyhetsförmedlare, men forskning visar på hur etniska, sexuella och kulturella stereotyper har intensifierats i och med att dagens mediasamhälle är så kommersialiserat.[40]

I program som exempelvis Efterlyst och COPS där brott kommersialiseras och omvandlas till underhållning är det ofta ”utländsk härkomst” som lyfts fram vid beskrivningen av gärningsmännen, men även social klass är en viktig del i beskrivningen (det senare gäller i synnerhet COPS). Detta förhållande speglar media i generella och till stora delar samhällsdebatten. Uppfattningen är att utländsk härkomst är en viktig faktor vid brott och med invandrare avses i debatten och nyhetsrapporteringarna personer som kommer från utomnordiska länder, företrädesvis utomeuropeiska, icke vita.[40] Denna bild ges i ett annat perspektiv i en sammanställning av Brottsförbyggande rådet i sin rapport Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet. Bland de utrikesfödda som är misstänkta/registrerade för brott är det nordbor (personer från Finland, Norge och Danmark) som är den dominerande gruppen. Gruppen nordbor står för uppemot 50 procent av alla de brott invandrare ansvarade för.[41] I debatten om etnicitet handlar det alltså om kriminogena faktorer och de överrisker som följer med dem.

Riskfaktorer för brottslighet[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: kriminogena faktorer

Kriminogena faktorer utgörs av förhållanden som bidrar till att brott begås, och är således riskfaktorer för brott. Sådana faktorer kan vara ålder, kön, utbildningsnivå, psykisk ohälsa, alkohol- och drogmissbruk samt arbetslöshet. Den mängd faktorer som identifierats i den samhällsvetenskapliga forskningen är mycket omfattande. Kriminogena faktorer har framför allt identifierats inom forskningen i kriminologi, men även inom allmän sociologi, psykologi, nationalekonomi och statsvetenskap.

De kriminogena faktorernas påverkan kan bedömas genom en analys av överrisken. Överrisker anger hur många gånger vanligare det är att en faktor förekommer jämfört med en annan faktor vid misstanke om brott. För att kunna bedöma om en riskfaktor är hög eller låg måste en jämförelse mellan olika riskfaktorer i samhället genomföras. De statistiska överriskerna är framräknade var för sig men kan överlappa och förstärka varandra.

Exempel på överrisker[redigera | redigera wikitext]

Här följer exempel på riskfaktorer, ordnade efter avtagande överrisk, att någon var misstänkt eller registrerad för brott åren 1997-2001:

  • Socialbidrag: Personer vars familj har haft socialbidrag / Personer vars familj inte har haft socialbidrag 2001 = överrisk på 6,1 gånger. Det är alltså 6,1 gånger vanligare att personer i familjer som behövt socialbidrag än personer från familjer som inte behövt socialbidrag är misstänkta/registrerade för brott.
  • Utbildning: Personer med endast förgymnasial utbildning / Personer med eftergymnasial utbildning på 3 år eller mer = överrisk på 5,7 gånger. Det är alltså 5,7 gånger vanligare att personer med låg utbildning än personer med högutbildning är misstänkta/registrerade för brott.
  • Inkomst: Personer med förvärvsinkomst på mindre än 1 basbelopp / Personer med förvärvsinkomst på 9 basbelopp eller mer = överrisk på 5,3 gånger. Det är alltså 5,3 gånger vanligare att personer med låg inkomst än personer med hög inkomst är misstänkta/registrerade för brott.
  • Kön: Personer av det manliga könet / Personer av det kvinnliga könet = överrisk på 3,5 gånger. Det är alltså 3,5 gånger vanligare att män än kvinnor är misstänkta/registrerade för brott (skillnaden är ännu större vid grövre brottslighet).
  • Ålder: Personer i åldrarna 15-17 år / Personer i åldrar över 41 år = överrisk på 2,5 gånger. Det är alltså 2,5 gånger vanligare att 15-17-åringar än personer över 41 år är misstänkta/registrerade för brott.
  • Invandrade: Personer som är utrikesfödda / Personer som är svenskfödda med svenska föräldrar = överrisk på 2,5 gånger. Det är alltså 2,5 gånger vanligare att utrikesfödda än svenskfödda med svenska föräldrar är misstänkta/registrerade för brott. Om man kompenserar för skillnader i inkomst, utbildning, kön och ålder erhålles en standardiserad överrisk på 2,1, det vill säga det är 2,1 gånger vanligare att en utrikesfödd är misstänkt/registrerad än en inrikesfödd med inrikesfödda föräldrar och med samma inkomst, utbildningsnivå, ålder och kön. Svenskfödda med utrikes födda föräldrar har en standardiserad överrisk på 1,5.

Det finns en mängd faktorer som påverkar risken att vara misstänkt/registrerad för brott avsevärt starkare än faktorn om utrikes födda. Inom kriminologisk forskning lyfts därför frågan om etnicitet som riskfaktor sällan eftersom den bedöms som mindre betydande när andra riskfaktorer, främst skillnader i förvärsinkomst, bär ett större och ett överlappande förklaringsvärde till brottslighetens orsaker. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) är de allra flesta invandrare (95 procent av utrikes födda) inte registrerade för brott samt att invandrarnas barn i Sverige i mindre utsträckning är registrerade för brott än sina föräldrar, vilket är internationellt sett ovanligt. Personer som invandrat till Sverige som vuxna eller i förskoleåldern har en halverad risk att bli misstänkta för brott jämfört med personer som invandrat som tonåringar, vilket avviker från äldre amerikanska studier. Förklaringar som brukar lyftas fram till den standardiserade överrisk som återstår efter att man har kompenserat för skillnader i inkomstskillnader och utbildningsnivå är bland annat brister i mottagningen av nyanlända, strukturell negativ särbehandling på arbetmarknaden, traumatiserande upplevelser i hemlandet och allienation till följd av boendesegregation.[4]

Brott och kön[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Brott och kön

Av alla personer som misstänktes för brott år 2007 var 80 procent män och 20 procent kvinnor, vilket motsvarar en ratio 4:1. Det vill säga männen löper fyra gånger (3,5 gånger år 2001) högre risk att misstänkas och lagföras för brott i förhållande till kvinnors risk.[13] Mäns överrepresentation är ändå större vad gäller grov kriminalitet.[4] Vad denna disproportion beror av har forskningen ingen bra förklaringsgrund för. Fältet för studier om den kvinnliga kriminaliteten är relativt nytt.

Det är stora skillnader mellan könen när det gäller olika typer av brott (brottstrukturen). De brottstyper där andelen kvinnor har sin högsta representation är mened (48 procent), stöld och snatteri (36 procent) och bedrägeri (30 procent). De brott där andelen män har sin högsta representation är sexualbrott (98 procent), rån och grovt rån (95 procent), och bilstöld (93 procent).[13]

Brott och ålder[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Brott och ålder

Återfall i brott[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Återfallsstatistik och Recidiv

Mätningar av andelen som återfaller i brott är osäkra på grund av att endast en mindre del av alla som begår brott tas av Polisen och döms på nytt, därför är siffror över hur många som döms på nytt underskattningar av de verkliga andelarna som återfaller i brott. Nära 60 procent av alla brottslingar i kriminalvårdsregistret har tidigare dömts för brott. Cirka 50 procent av brottslingarna har tidigare dömts till fängelse, och runt 10 procent till frivård. Av de som frigavs mellan 1997-2003 har mer än 40 procent tagits in i fängelse på nytt inom tre år. Ungefär samma andel gäller de som först dömdes till skyddstillsyn. Av de som dömts till skyddstillsyn med samhällstjänst har cirka 33 procent återfallit efter tre år. Återfallet för dömda till skyddstillsyn med fängelse är cirka 60 procent efter tre år och för de med fotboja mellan 13 och 20 procent. Genomsnittliga återfall inom tre år för olika brottstyper, för de som frigavs från anstalt:[3]

  • Våldsbrott: 39 procent
  • Sexualbrott: 13 procent
  • Tillgreppsbrott (stölder): 75 procent
  • Rån: 52 procent
  • Rattfylleri: 25 procent
  • Narkotikabrott: 48 procent

För vissa brottstyper och straff är återfallsprocenten betydligt högre, upp till 87 procent efter tre år. De högsta återfallen kännetecknas av personer som är tidigare dömda till fängelse, dömda för tillgreppsbrott och dömda till medellånga fängelsestraff. De lägsta andelarna återfall kännetecknas av dömda som är tidigare obelastade, villkorligt dömda med samhällstjänst och medelålders eller äldre.[3]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter
  1. ^ [a b] BRÅ, Personer lagförda för brott efter huvudbrott, åren 1975–2008. Statistiken grundar sig på statistiken i Rättsstatistisk årsbok, Statistisk årsbok, och Statistiska meddelanden.
  2. ^ [a b] BRÅ, Anmälda brott 1950-2009. Statistiken är hämtad från Kriminalstatistik, Rättsstatistisk årsbok, Statistisk årsbok.
  3. ^ [a b c] Krantz, L. och Lindsten, K. (2008). Kriminalvårdens redovisning om återfall. Norrköping: Kriminalvårdensstyrelsen. http://www.kriminalvarden.se/upload/statistik/krå/Krå%202008%20nätversion.pdf 
  4. ^ [a b c] Martens, P. och Holmberg, S. (2005). Brå rapport 2005:17, Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. Libris 10051403. ISBN 91-38-32228-5. http://www.bra.se/download/18.cba82f7130f475a2f1800012697/2005_17_brottslighet_bland_personer_fodda_sverige_och_utlandet.pdf Brå rapport 2005:17, 
  5. ^ http://bra.se/bra/brott--statistik/statistik.html
  6. ^ http://www.bra.se/bra/brott--statistik/statistik/personer-lagforda-for-brott.html
  7. ^ Kriminalvården, Säkerhetsklass A-E http://www.kriminalvarden.se/sv/Fangelse/Sakerhetsklass-A-E/
  8. ^ Kriminalvården, Statistik fängelse http://www.kriminalvarden.se/sv/Statistik/Fangelse/Statistik-fangelse/
  9. ^ Kriminalvården, Kvinnor i fängelse http://www.kriminalvarden.se/sv/Fangelse/Kvinnor-i-fangelse/
  10. ^ Kriminalvården, Statistik över livstidsdömda http://www.kriminalvarden.se/sv/Statistik/Livstidsdomda/Statistik-over-livstidsdomda/
  11. ^ Kriminalvården, Ungdomar i fängelse http://www.kriminalvarden.se/sv/Statistik/Ungdomar/
  12. ^ Definition enligt http://www.brottsoffermyndigheten.se/Sidor/EPT/Bestallningar/PDF/FN%20deklaration%20brottsoffer.pdf
  13. ^ [a b c d e f g] Louise Ekström (red), red (2008). Brå Rapport 2008:23, Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2007. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. Libris 11289779. ISBN 978-91-86027-15-5. http://www.bra.se/download/18.cba82f7130f475a2f180006972/2008_23_brottsuvecklingen.pdf Brå Rapport 2008:23, 
  14. ^ [a b] Sarnecki, J. (2003). Introduktion till kriminologi. Lund: Studentlitteratur. Libris 9055106. ISBN 91-44-01746-4 
  15. ^ http://bra.siteseeker.se/?q=bostadsinbrott
  16. ^ http://bra.siteseeker.se/?q=ekonomiska+brott
  17. ^ http://bra.siteseeker.se/?q=Milj%F6brott
  18. ^ https://lagen.nu/1998:808#K29
  19. ^ https://lagen.nu/1998:808#K29P1S2
  20. ^ 8 § Narkotikastrafflagen (1968:64)
  21. ^ ”Narkotikabrott”. Brå. 2010. Arkiverad från originalet den 13 augusti 2011. http://web.archive.org/web/20100813061536/http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=21&module_instance=2. 
  22. ^ [a b] ”Personer lagförda för brott - Slutlig statistik för 2010”. Brottsförebyggande rådet. http://www.bra.se/webdav/files/statistik/pdf/sammanfattning_lagforda_2010.pdf. 
  23. ^ ”Rattfylleri”. Brå. 2010. Arkiverad från originalet den 13 augusti 2011. http://web.archive.org/web/20100813061626/http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=20&module_instance=2. 
  24. ^ http://www.kvv.se/sv/Statistik/Sexualbrott/
  25. ^ http://www.kvv.se/sv/Statistik/Sexualbrott/Begreppsdefinition-sexualbrott/
  26. ^ ”Sexualbrott”. Brå. 2010. Arkiverad från originalet den 13 augusti 2011. http://web.archive.org/web/20100813061733/http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=8&module_instance=2. 
  27. ^ Hradilova-Selin, K. (Apropå 3/2008). ”Andra typer av våldtäkter anmäls”. Brottsförebyggande rådet. http://www.bra.se/bra/nytt-fran-bra/arkiv/apropa/2008-10-01-andra-typer-av-valdtakter-anmals.html. Läst 2010-06-24. 
  28. ^ Different systems, similar outcomes? Tracking attrition in reported rape cases in eleven countries, Kelly, L and Lovett, J (April 2009) http://www.cwasu.org/publication_display.asp?type=1&pageid=PAPERS&pagekey=44&itemkey=202, http://www.cwasu.org/filedown.asp?file=Sweden.pdf
  29. ^ Grevholm, E., Nilsson, L. och Carlstedt, M. (2005). Brå rapport 2005:7, Våldtäkt: En kartläggning av polisanmälda våldtäkter. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. Libris 9864154. ISBN 91-38-32184-X. http://www.bra.se/download/18.cba82f7130f475a2f1800012829/2005_07_valdtakt_kartlaggning.pdf Brå rapport 2005:7, 
  30. ^ Klingspor, K., Frenzel, A. (2011). Rapport: 2011:9, Hatbrott 2010. Teknisk rapport. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. sid. 9. http://www.bra.se/download/18.744c0a913040e4033180005602/2011_9_hatbrott_2010_teknisk.pdf Rapport: 2011:9, 
  31. ^ Klingspor, K., Frenzel, A. (2011). Rapport: 2011:9, Hatbrott 2010. Teknisk rapport. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. sid. 10. http://www.bra.se/download/18.744c0a913040e4033180005602/2011_9_hatbrott_2010_teknisk.pdf Rapport: 2011:9, 
  32. ^ ”Hatbrott”. Brå. 2010. Arkiverad från originalet den 13 augusti 2011. http://web.archive.org/web/20100813061158/http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=32&module_instance=2. 
  33. ^ https://lagen.nu/1962:700#K12P1
  34. ^ https://lagen.nu/1962:700#K12P3
  35. ^ https://lagen.nu/1962:700#K12P2
  36. ^ Anmälda brott - Slutlig statistik för 2010
  37. ^ https://lagen.nu/1962:700#K8P1
  38. ^ Dödligt våld, siffror från 2007
  39. ^ ”Misshandel”. Brå. 2011. Arkiverad från originalet den 12 juni 2011. http://web.archive.org/web/20110612084334/http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=6&module_instance=2. 
  40. ^ [a b c] Jewkes, Yvonne (2004) (på Engelska). Media and Crime. London: Sage. Libris 9485285. ISBN 0-7619-4764-7 
  41. ^ Martens, P. och Holmberg, S. (2005) (på Svenska). Brå rapport 2005:17, Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. Libris 10051403. ISBN 91-38-32228-5. http://www.bra.se/download/18.cba82f7130f475a2f1800012697/2005_17_brottslighet_bland_personer_fodda_sverige_och_utlandet.pdf Brå rapport 2005:17, 
Tryckta källor
Webbkällor