Brun glada

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Brun glada
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Brun glada
Brun glada
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Hökfåglar
Accipitriformes
Familj Hökartade rovfåglar
Accipitridae
Underfamilj Glador
Elaninae
Släkte Milvus
Art Brun glada
M. migrans
Vetenskapligt namn
§ Milvus migrans
Auktor Boddaert, 1783
Utbredning
Utbredningsområde:Orange: HäckningsområdeGrönt: Område där arten uppträder året runtBlått: Vinterkvarter
Utbredningsområde:
Orange: Häckningsområde
Grönt: Område där arten uppträder året runt
Blått: Vinterkvarter
Synonymer
Brunglada
Milvus migrans head.jpg
Hitta fler artiklar om fåglar med

Brun glada (Milvus migrans) är sannolikt jordens talrikaste rovfågel och brukar delas upp i fem till sju underarter. I tropiska områden uppträder arten i stora mängder runt människornas bosättningar och dras gärna till soptippar och avstjälpningsplatser.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Brun glada är omkring 48-58 cm lång och har ett vingspann på 130-155 cm. Den skiljs från röd glada på mörkare dräkt och är något mindre, ungefär stor som en ormvråk. Vingarna är breda med handpennor som spretar ut och stjärten är grunt kluven. Adult fågel är jämnfärgat ljusbrun med ett något blekare huvud. Juvenilen är brokigare och ljusare beroende på vitgula bräm på nästan alla kroppsfjädrar.

Den bruna gladan är högljudd och dess revirläte liknar röda gladans men är grövre och mer utdraget. Lätet avslutas med ett darrande rop som påminner om skrattmåsens.

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Brun glada har ett mycket stort utbredningsområde och häckar i Europa, Afrika, Asien och Australien. Delar av populationen är flyttfåglar medan andra är stannfåglar.

Arten delas ofta upp i sju underarter:[2]

migrans-gruppen ("brun glada")
  • Milvus migrans migrans Boddaert, 1783 - häckar från nordvästra Afrika och Europa och österut till Tien Shan i södra centrala Asien och söderut till nordvästra Pakistan. Övervintrar i Afrika söder om Sahara och flyttar i augusti-oktober medan norrsträcket inleds i april-maj.
  • Milvus migrans govinda Sykes, 1832 - stannfågel från östra Pakistan och österut genom tropiska Indien och Sri Lanka till Indokina och Malackahalvön.
  • Milvus migrans affinis Gould, 1838 - stannfågel från Sulawesi till Malackahalvön, Nya Guinea (förutom i bergen), Salomonöarna och nordöstra och östra Australia.
lineatus/formosanus-gruppen ("svartörad brunglada")
aegyptius/parasitus-gruppen ("gulnäbbad brunglada")

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Fotograferad i Tyskland.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Brun glada glidflyger ofta på termikvindar när de söker föda. Flykten är lätt och den byter lätt riktning i luften. När de lokaliserat ett byte sänker de sig ned mot marken med benen hängande. Föda består av små djur (som gnagare), fisk, hushållsavfall och as. Arten är opportunistisk och boplundrar andra arter och tar även fåglar och fladdermöss.[3] De har också observerats söka sig till rök och eldsvådor där de fångar flyende smådjur.[4] Det indiska beståndet har anpassat sig till ett liv i städer och återfinns i tätbefolkade områden där de kan ses i stora glidflygande flockar.[5][6] I Spanien attackerar den häckande sjöfågel, speciellt sommartid för att ta deras ungar. Arten har också observerats ta artfränders ungar och ägg.[7]

Flockbeteende[redigera | redigera wikitext]

Vintertid bildar brun glada stora flockar. Innan en sådan grupp slår sig till ro om natten, flyger den ofta runt.[6] Under flytten bildar den ofta stora flockar, speciellt innan den ska passerar större vatten.[8] Den indiska beståndet, av underarten govinda, uppvisar säsongsbundna populationsfluktuationer där de största koncentrationerna observeras mellan juli till oktober, efter monsunen, och det har föreslagits att arten genomför lokala förflyttningar för att undvika häftiga skyfall.[9]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Milvus migrans
Flygande Milvus migrans lineatus i Hong Kong.

Över artens utbredningsområde infaller häckningssäsongen vid olika tillfällen. För det indiska beståndet av brun glada inträffar häckningssäsongen vintertid före monsunen medan de europeiska beståndet häckar sommartid. Boet består av ett slarvigt hopsatt plattform av grenar och växtmaterial, som placeras i ett träd. Boet kan återanvändas under flera år. I Italienska alperna tenderar arten att placera sitt bo i närheten av vatten vid branta klippor eller i höga träd.[10] Boet kan placeras för att optimera skydd mot vind och regn.[11] Boet kan ibland dekoreras med färgstarka material som vit plast och en studie gjord i Spanien föreslår att detta beteende kan fungera som en signal till andra glador att hålla sig borta.[12] Efter parbildningen parar sig hanen vid flera tillfällen med honan och polyandri är vanligt. En hane kopulerar ofta flera gånger när den återvänder till honan efter födosökning, eftersom detta höjer sannolikheten för att hans spermier befruktar äggen och inte dem från en annan hane.[13] Hanen och honan bygger boet tillsammans, ruvar äggen tillsammans och tar hand om sina ungar tillsammans. Den genomsnittliga kullen består av två, ibland tre, ägg.[6][14] De ruvar äggen i 30–34 dagar. Vid en studie av det indiska beståndet stannade ungarna i boet i nästan två månader.[15] En europeisk studie visade att ungar som kläcks senare, blev flygga snabbare. Samma studie visade också att föräldrarnas omhändertagande av ungarna minskade snabbt i och med de adulta fåglarnas behov av att flytta.[16][17] Ungar i samma kull är aggressiva mot varandra och ofta blir den svagare ungen dödad.[18] Föräldrarna vaktar och försvarar sitt bo och ungarna genom att störtdyka mot hot som närmar sig.[19]

Ungarnas utvecklingsstadier[redigera | redigera wikitext]

Den nykläckta ungen är täckt med dun, vilket ruggas till en andra uppsättning dun efter 9-12 dagar, utom på huvudet. Den börjar anlägga kroppsfjädrar 18-22 dagar efter kläckningen. Fjädrarna på huvudet börjar bli synliga efter 24-29 dagar. Först livnär sig ungarna på föda som fallit till botten av boet och börjar sedan kunna slita loss köttstycken efter 33–39 dagar. Efter 17–19 dagar kan de stå upp och de börjar flaxa med vingarna efter 27–31 dagar. Efter 50 dagar börjar de förflytta sig till grenar i närheten av boet.[20][21] De blir könsmogna under sitt andra levnadsår.[15]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2013 Milvus migrans Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson. (2011) The Clements checklist of birds of the world, Version 6.6 (xls), <www.birds.cornell.edu/clementschecklist>, läst 2012-04-10
  3. ^ Narayanan, E (1989). ”Pariah Kite Milvus migrans capturing Whitebreasted Kingfisher Halcyon smyrnensis”. J. Bombay Nat. Hist. Soc. 86 (3): s. 445. 
  4. ^ Hollands, David (1984). Eagles, hawks, and falcons of Australia. Nelson. ISBN 0170064115 
  5. ^ Whistler, Hugh (1949). Popular handbook of Indian birds (4). Gurney and Jackson, London. sid. 371–373. ISBN 1406745766. http://www.archive.org/stream/popularhandbooko033226mbp#page/n422/mode/1up/ 
  6. ^ [a b c] Ali, S & S D Ripley (1978). Handbook of the birds of India and Pakistan. "1" (2). Oxford University Press. sid. 226–230. ISBN 0195620631 
  7. ^ Veiga, J. P. and Hiraldo, F. (1990). ”Food habits and the survival and growth of nestlings in two sympatric kites (Milvus milvus and Milvus migrans)”. Holarct. Ecol. 13: ss. 62–71. 
  8. ^ Agostini N & A Duchi (1994). ”Water-crossing behavior of Black Kites (Milvus migrans) during migration”. Bird Behaviour 10: ss. 45–48. http://www.raptormigration.org/Agostini%20Water-crossing%20Black%20Kite.pdf. 
  9. ^ Mahabal, Anil & DB Bastawade (1985). ”Population ecology and communal roosting behaviour of pariah kite Milvus migrans govinda in Pune (Maharashtra)”. J. Bombay. Nat. Hist. Soc. 82 (2): ss. 337–346. 
  10. ^ Sergio, Fabrizio; Paolo Pedrini and Luigi Marchesi (2003). ”Adaptive selection of foraging and nesting habitat by black kites (Milvus migrans) and its implications for conservation: a multi-scale approach”. Biological Conservation 112 (3): ss. 351–362. doi:10.1016/S0006-3207(02)00332-4. 
  11. ^ Viñuela J & C Sunyer (1992). ”Nest orientation and hatching success of Black Kites Milvus migrans in Spain”. Ibis 134 (4): ss. 340–345. doi:10.1111/j.1474-919X.1992.tb08013.x. 
  12. ^ Sergio, F; J. Blas; G. Blanco; A. Tanferna; L. López; J. A. Lemus; F. Hiraldo (2011). ”Raptor Nest Decorations Are a Reliable Threat Against Conspecifics”. Science 331 (6015): ss. 327–330. doi:10.1126/science.1199422. 
  13. ^ Koga, K. and Shiraishi, S. (1994). ”Copulation behaviour of the Black Kite Milvus migrans in Nagasaki Peninsula”. Bird Study 41 (1): ss. 29–36. doi:10.1080/00063659409477194. 
  14. ^ Kimiya Koga, Satoshi Siraishi and Teru Aki Uchida (1989). ”Breeding Ecology of the Black-eared Kite Milvus migrans lineatus in the Nagasaki Peninsula, Kyushu”. Jap. J. Ornithol 38: ss. 57–66. doi:10.3838/jjo.38.57. 
  15. ^ [a b] Desai,JH; Malhotra,AK (1979). ”Breeding biology of the Pariah Kite Milvus migrans at Delhi Zoological Park”. Ibis 121 (3): ss. 320–325. doi:10.1111/j.1474-919X.1979.tb06849.x. 
  16. ^ Bustamante J. & Hiraldo F. (1989). ”Post-fledging dependence period and maturation of flight skills in the Black Kite Milvus migrans”. Bird Study 56: ss. 199–204. 
  17. ^ Bustamante, J (1994). ”Family break-up in Black and Red Kites Milvus migrans and Milvus milvus:is time of independence an offspring decision”. Ibis 136: ss. 176–184. doi:10.1111/j.1474-919X.1994.tb01082.x. http://www.ebd.csic.es/bustamante/publicaciones/Bustamante_%281994%29_Ibis_136_176-184.PDF. 
  18. ^ Viñuela, Javier (1999). ”Sibling aggression, hatching asynchrony, and nestling mortality in the black kite ( Milvus migrans )”. Behavioral Ecology and Sociobiology 45 (1): ss. 33–45. doi:10.1007/s002650050537. 
  19. ^ Malhotra,AK (1990). ”Site fidelity and power of recognition in Pariah Kite Milvus migrans govinda”. J. Bombay Nat. Hist. Soc. 87 (3): s. 458. 
  20. ^ Desai, J. H. & A. K. Malhotra (1980). ”Embryonic development of Pariah Kite Milvus migrans govinda”. J. Yamashina Inst. Ornith. 12: ss. 82–86. 
  21. ^ Koga, Kimiya (1989). ”Growth and Development of the Black-eared Kite Milvus migrans lineatus”. Japanese Journal of Ornithology 38 (1): ss. 31–42. doi:10.3838/jjo.38.31. http://www.journalarchive.jst.go.jp/english/jnlabstract_en.php?cdjournal=jjo1986&cdvol=38&noissue=1&startpage=31. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]