Brusilovoffensiven

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Brusilovoffensiven
Del av östfronten under första världskriget
EasternFront1916a.jpg
EasternFront1916b.jpg
Östfronten före och under Brusilovoffensiven.
Ägde rum 4 juni – 20 september 1916
Plats Galizien/Volynien
Resultat Avgörande rysk seger
Stridande
 Ryssland  Österrike-Ungern
 Tyskland
 Osmanska riket
Befälhavare/ledare
Tsarryssland Aleksej Brusilov Österrike-Ungern Conrad von Hötzendorf
Kejsardömet Tyskland Alexander von Linsingen
Styrka
40+ infanteridivisioner (573 000 man)
15 kavalleridivisioner (60 000 man)
39 infanteridivisioner (437 000 man)
10 kavalleridivisioner (30 000 man)
Förluster
Totalt: 500 000[1] Totalt: 1 875 000
1 500 000 österrikisk-ungerska,
350 000 tyska
(inklusive 400 000 tillfångatagna)[1],
25 000 (inklusive 10 000 tillfångatagna) osmaner[2]

Brusilovoffensiven var en stor rysk militär aktion sommaren 1916 under första världskriget. Den drev tillbaka styrkorna från Österrike-Ungern cirka 10 mil i Ukraina. De ryska förlusterna uppgick till 1 000 000 man och centralmakterna förlorade upp till 1 850 000 man.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Efter nederlagen vid Tannenberg och Masuriska sjöarna 1914-1915 drevs den ryska krigsmakten på flykt i nord medan man höll det österrikiska Galizien i söder. I Kaukasus hade turkarna gått till offensiv men drivits tillbaka av ryska styrkor. Den ryska krigsmaktens huvudproblem var bristen på vapen, i synnerhet vapen som kunde mäta sig med den tekniskt överlägsne fienden. Dessutom var arméns moral låg och planering, utrustning etc. väldigt dålig. Folk saknades dock inte - 1914 hade Ryssland inte mindre än 22 miljoner män i vapenför ålder utan fysiska handikapp. Men det fanns bara vapen åt en tiondel av dem och den ryska industrin var mycket dålig. Rysslands ställning, där de bästa passagerna till Storbritannien och Frankrike i väst var Östersjön och Bosporen var dålig, då den tyska respektive den turkiska flottan spärrade bägge vägarna. Ett försök att bryta detta läge gjordes 1915 då britter och fransmän försökte erövra Gallipolihalvön för att få kontroll över sundet till Svarta havet. Det misslyckades emellertid, och ententen och dess komponenter förblev separerade - manskapet i öster, vapnen i väster.

Tyskarna drev systematiskt tillbaka ryssarna ur Polen, så något måste göras. Stavkans planer för 1916 var inriktade på ett anfall i norr för att motverka Ludendorffs förtyskningssträvanden i Baltikum. Frankrike vädjade också om en offensiv för att dra tyska trupper från slaget vid Verdun.[3] 18 mars inleddes en offensiv i riktning mot Vilna. Trots numerär överlägsenhet och trots att industrin nu lyckats förse den ryska armén med tillräckligt med vapen misslyckades offensiven. När den avslutades 31 mars uppgick de ryska förlusterna till 100 000 man mot 20 000 för tyskarna.

Planering[redigera | redigera wikitext]

Generalstabschefen Michail Aleksejev ville återuppta offensiven men de ryska armégruppscheferna i norr var inte benägna till det utan stora förstärkningar. Den nye chefen för armégrupp Sydväst, Aleksej Brusilov, trodde sig dock kunna knäcka österrikarna utan att nya resurser tillfördes. Italiens generalstabschef Luigi Cadorna vädjade också om en snabb offensiv mot Österrike-Ungern för att hjälpa upp den katastrofala situationen på grund av centralmakternas pågående Trentinooffensiv.

Brusilov införde en förändrad infanteritaktik. Infanteriet avvaktade anfallet väl skyddade i djupa bunkrar och avancerade strax innan artillerielden upphörde till en linje cirka 75 meter från fiendelinjen där de grävde ner sig i avvaktan på anfallet. På det strategiska planet avsåg Brusilov anfalla på bred front för att inte tillåta Österrike-Ungern att koncentrera reserverna mot ett ställe. Brusilov kunde ställa upp 4 arméer med totalt 600 000 man mot Österrike-Ungerns 500 000 man.

Anfallet[redigera | redigera wikitext]

4 juni 1916 påbörjades anfallet efter en kort artilleriförberedelse. Den österrikisk-ungerska armén överraskades fullständigt och ryssarna ryckte fram. På norra delen av anfallsområdet rev den ryska åttonde armén med 200 000 man och 904 kanoner upp den österrikiska fjärde armén med 150 000 man och 600 kanoner. 8 juni intogs Lusk och anfallet fortsatte i riktning mot Kovel. På det centrala frontavsnittet stod österrikarna emot men i söder bröts den österrikiska sjunde armén upp i två delar och förlorade 100 000 man. Offensiven fortsatte med god fart till mitten av juli och med mindre framgångar till september. De begränsande faktorerna torde vara bristen på transporter och reserver samt tillskyndande tyska reserver från västfronten. Erich von Falkenhayn tvingades överföra 16 divisioner. Något strategiskt genombrott var inte Brusilovoffensiven men det var trots allt den dittills största segern - mätt i vunnen mark - under första världskriget sedan skyttegravskriget inletts hösten 1914. För Ryssland var priset en miljon stupade och sårade. Centralmakternas förluster uppgick till en miljon man (varav 400 000 fångar) för Österrike-Ungern och 350 000 för Tyskland.[4] Den ryska framgången fick också den konsekvensen att Rumänien ingrep i kriget på rysk sida 27 augusti 1916 men krossades kvickt - Bukarest föll på juldagen. Brusilovoffensiven var den sista ryska framgången under första världskriget. Ryssarna drevs systematiskt tillbaka ända tills vapenstillestånd slöts i december 1917.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Duffy, Michael (22 augusti 2009). ”Who's Who - Alexei Brusilov” (på engelska). First World War.com. http://www.firstworldwar.com/bio/brusilov.htm. Läst 2 november 2010. 
  2. ^ [1]turkesywar, Campaigns, Galicia.
  3. ^ Keegan s. 319
  4. ^ Keegan s. 322

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]