Butoh

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Butoh av Sankai Juku 2006.
Butoh av Emerson Vidal 2010.

Butoh (japanska mörkrets dans) är en svårdefinierad konstform, närmast ett slag av performancedans. Butoh skapades 1959, med inriktning på absurd, ibland närmast grotesk och provokativ kroppslighet, ofta inriktad på tabu-ämnen, extrema miljöer, och traditionellt utförd med vit eller grå kroppsmålning med långsamma hyperkontrollerade rörelser. Efter hand som Butoh blivit allt mer internationell har det formats av nya utövare och efter sin nya miljö och har fått varierande estetiska ideal och mål.

När konstformen skapades i Japan som en reaktion mot traditionell japansk dans var den delvis inspirerad av 1950-talets moderna västerländska dans, exempelvis den tyska "Neue tanz". Som skapare nämns vanligen Tatsumi Hijikata (1928-1986) och Kazuo Ohno (född 1906). Den första framförandet av butoh genomfördes 1959.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Den första uppförandet av butoh, Kinjiki (Förbjudna färger) av Tatsumi Hijikata, var på en dansfestival 1959. Verket var baserat på romanen med samma namn av Yukio Mishima. Det utforskade homosexualitetens tabu och avslutades med att en kyckling hölls mellan benen på Kazuo Ohnos son Yoshito Ohno. Att kycklingen dog skapade stor upprördhet och uppmärksamhet. Hijikata blev utesluten från fortsatt deltagande i festivalen.

De tidigaste framträdandena kallades inte "butoh", utan "Dance Experience". I början av 1960-talet använde Hijikata termen "Ankoku-Buyou", 暗黒舞踊 (mörkrets dans). Han ändrade senare ordet "buyo", som kunde associeras till klassisk japans dans, till "butoh," ett ålderdomligt ord för för dans som ursprungligen hade syftat på "European ballroom dancing".

I senare verk fortsatte Hijikata att utmana traditionella föreställningar om dans. Inspirerad av författare som Yukio Mishima, Lautréamont, Artaud, Genet och de Sade, utforskade han groteskerier, mörker och förfall och den mänskliga kroppen övergång till andra former, exempelvis djur eller helt andra tillstånd och existenser.

Arbetet utvecklades i början 1960-talet av Kazuo Ohno till det som nu betraktas som "butoh". I Nourit Masson-Sekines och Jean Vialas bok Shades of Darkness, betraktas Ohno som "butohs själ", medan Hijikata ses som "butohs arkitekt". Hijikata och Ohno utvecklade senare var sin skola i sin undervisning.

Butoh i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Susanna Åkerlund (SU-EN), med fem års utbildning i Japan hos butohkonstnären Yoko Ashikawa, är sedan 1994 verksam i Sverige med sin grupp SU-EN Butoh Company.[1] Hon beskriver som dansare:

Butoh-dansaren ser livet som ett ständigt pågående sönderfall. Ett liv i kris. Där något dör, föds det samtidigt något nytt. Till skillnad från västerlandets uppdelning i kaos och ordning förenar Butoh enligt buddistisk tanketradition de båda begreppen. Dansaren utplånar sitt ego (bland annat med hjälp av tekniken eaten by insects) för att bli enbart kropp. En omedveten, gränslös sådan. Kroppen är och blir en del av alltet, vilket omfattar livets samtliga aspekter av ljus och mörker, gott och ont, vackert och fult, människa och natur, och liv och död.
— Susanna Åkerlund om Butoh[2][3]

År 2011 har SU-EN Butoh Company fått det Uchimara-priset[4] för japansk dans utanför Japan, och Cora-priset för bästa gränsöverskridande kvinnlig kulturutövare i Sverige.

Caroline Lundblad (Frauke), är en annan representant för butoh i Sverige.[5]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Intervju med Susanna Åkerlund.
  2. ^ Butoh: Att dansa platsen.
  3. ^ SU-EN Butoh Company.
  4. ^ Naoya Uchimura-priset 2011.
  5. ^ Sugen på att dansa butoh?

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]