Byssan lull
| Byssan lull | |
| Genre | vaggvisa[1] |
|---|---|
| Originalspråk | svenska |
| Ursprungsland | Sverige |
| Publicerad i | Gardens sangbok |
| Ljudfil(er) Vaggvisan framförd av Emma Pettersson i Fleringe, inspelad av Matts Arnberg 1956.
| |
| Redigera Wikidata (för vissa parametrar) | |
Byssan lull, även kallad Vyssan lull, är en vaggvisa som Evert Taube har skrivit, möjligen inspirerad av äldre förebilder.
Enligt Uno "Myggan" Ericson säger sig Taube ha improviserat sången "till luta en stilla augustikväll på Skagen”.[2] Ordet "byssa" är ett slanguttryck för kabyss, som är termen för köket på ett fartyg,[3], har i sången ersatt "vyssan" i det gamla vaggviseuttrycket vyssan lull.[4] Melodin är en variant av den så kallade Fiskeskärsmelodin[5] och Taube hörde den som barn då hans mor sjöng den för honom.[6]
Taube bearbetade texten och publicerade sången i sin första vissamling Sju sjömansvisor och Byssan Lull 1919.[7][8][9] Några av verserna har maritim anknytning, men det mer genomgående temat är ett kontemplativt betraktande av en värld byggd på tretal, som i de sista två verserna anknyts till den heliga treenigheten. Vissamlingen tillkom under sommaren 1919 då Taube tillsammans med konstnärsvännen Kurt Jungstedt vistades på Skagen. Jungstedt var också den som illustrerade boken. På Skagen mötte Taube Ingeborg Østergaard, som drev pensionatet, och som året efter födde Everts dotter Kirsten.[10] Sju sjömansvisor och Byssan Lull är tillägnad Hildegard Terésia Kraker von Schwarzenfeld och hennes syster Helén och författaren Mikael Timm antyder att även de båda kvinnorna uppvaktades av Evert Taube och Kurt Jungstedt.[7] Sången framfördes såväl vid Evert Taubes dotter Kirsten Kruses begravning 1983 som vid hennes mors, 1969.[6]
Inspelningar[redigera | redigera wikitext]
Sången spelades in av Gösta Ekman 1929[11] och av Evert Taube själv 1936[12], samt senare av många andra artister. Mikael Timm karakteriserar Taubes inspelning av sången som minimalistisk.[13]
Källor[redigera | redigera wikitext]
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ hämtat från: svenskspråkiga Wikipedia.[källa från Wikidata]
- ^ Ericson, bd 3, sid 26
- ^ ”"Byssan" är enligt Sjöfartens utbildningsinstitut, köket ombord på en båt.”. Arkiverad från originalet den 2 april 2015. https://web.archive.org/web/20150402154802/http://www.sjofart.org/sidor.aspx?id=78. Läst 12 augusti 2011.
- ^ https://svenska.se/saob/?id=V_1583-0122.V84u&pz=7 Svenska Akademiens Ordbok
- ^ Åstrand Hans, red (1975). Sohlmans musiklexikon. 2, Campra-Fue. Stockholm: Sohlman. sid. 600. Libris 8372039. ISBN 91-7198-022-9
- ^ [a b] Timm 1998, sid. 205.
- ^ [a b] Timm 1998, sid. 204.
- ^ Taube, Evert; Jungstedt Kurt (1919). Sju sjömansvisor och Byssan Lull. Stockholm: Bonnier. Libris 1659646
- ^ ”Evert Taubes visböcker med innehåll”. http://www.abc.se/~m8169/taube/taubevis.html. Läst 16 maj 2011.
- ^ Timm 1998, sid. 203.
- ^ ”Byssan lull. Sjömansvaggvisa av E. Taube […]”. Svensk mediedatabas. http://smdb.kb.se/catalog/id/000099653. Läst 11 augusti 2011.
- ^ ”Byssan-Lull – Sjömans-vaggvisa. Text och musik av Evert Taube […]”. Svensk mediedatabas. http://smdb.kb.se/catalog/id/000079883. Läst 11 augusti 2011.
- ^ Timm 1998, sid. 323.
Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]
- Ericson Uno, Engström Klas, red (1989-1993). Myggans nöjeslexikon: ett uppslagsverk om underhållning. Höganäs: Bra böcker. Libris 7665078. ISBN 91-7752-274-5
- Timm, Mikael (1998). Evert Taube: livet som konst, konsten som liv. Stockholm: Bonnier. Libris 7149301. ISBN 91-0-055971-7 (inb.)
| |||||||||||
