Campbellskarv

Från Wikipedia
Campbellskarv
Status i världen: Sårbar[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningSulfåglar
Suliformes
FamiljSkarvar
Phalacrocoracidae
SläkteLeucocarbo
ArtCampbellskarv
L. campbelli
Vetenskapligt namn
§ Leucocarbo campbelli
Auktor(Filhol, 1878)
Synonymer
Phalacrocorax campbelli

Campbellskarv[2] (Leucocarbo campbelli) är en fågel i familjen skarvar inom ordningen sulfåglar, enbart förekommande på Campbellöarna utanför Nya Zeeland.[3]

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Campbellskarven är en svartvit, medelstor skarv med en kroppslängd på 63 centimeter. Hals, huvud, nedre delen av ryggen, övergump och övre stjärttäckare är svarta med metallisk blå glans, medan hakan och undersidan är vita. De vita vingfläckarna syns som vingband på sittande fågel. Fötterna är rosa. Till skillnad från flera av sina släktingar saknar den vårtliknande flikar i ansiktet. Fågeln är i stort sett tyst, men under parningen yttrar hanen ett skällande läte.[1]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Campbellskarven förekommer i Campbellöarna utanför Nya Zeeland[3] och ses födosöka inom 10 km från ögruppen.[4] Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Släktestillhörighet[redigera | redigera wikitext]

Campbellskarven placerades tidigare ofta i släktet Phalacrocorax. Efter genetiska studier[5] som visar på att Phalacrocorax består av relativt gamla utvecklingslinjer har det delats upp i flera mindre, varvid campbellskarv med släktingar lyfts ut till släktet Leucocarbo.[3][6]

Skarvarnas släktskap[redigera | redigera wikitext]

Skarvarnas taxonomi har varit omdiskuterad. Traditionellt har de placerats gruppen i ordningen pelikanfåglar (Pelecaniformes) men de har även placerats i ordningen storkfåglar (Ciconiiformes). Molekulära och morfologiska studier har dock visat att ordningen pelikanfåglar är parafyletisk.[7] Därför har skarvarna flyttats till den nya ordningen sulfåglar (Suliformes) tillsammans med fregattfåglar, sulor och ormhalsfåglar.[3]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Campbellskarven är helt havslevande. Den är ytterst sällskaplig och ses fiskande året runt i stora flockar. Fågeln häckar i otillgängliga kolonier med upp till 150 bon på klipphyllor eller i havsgrottor mellan september och mars. Högsta noterade åldern för arten är 13 år.[8][9]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett mycket begränsat utbredningsområde och en världspopulation på endast 8000 individer,[10][9] men populationen verkar stabil och det föreligger inga större hot mot arten i nuläget. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som sårbar.[1] Varken råtta eller katt tros ha påverkat artens fortplantning, den senare troligen dessutom ej längre förekommande på Campbell Island.[4][11][1] Antarktislabben har dock setts ta dess ägg.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Birdlife International 2018 Leucocarbo campbelli (på engelska). Från: IUCN 2018. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018-2. Läst 1 februari 2019.
  2. ^ BirdLife Sverige (2021) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b c d] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2021. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2021 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2021-08-11
  4. ^ [a b] Taylor, G. A. 2000. Action plan for seabird conservation in New Zealand. Department of Conservation, Wellington.
  5. ^ Kennedy, M., and H.G. Spencer (2014), Classification of the Cormorants of the World, Mol. Phylogenet. Evol. 79, 249-257.
  6. ^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen  (Eds). 2021. IOC World Bird List (v11.2). doi :  10.14344/IOC.ML.11.2.
  7. ^ Mayr, Gerald (2003): The phylogenetic affinities of the Shoebill (Balaeniceps rex). Journal für Ornithologie 144(2): 157–175. HTML sammanfattning
  8. ^ Harrison, Peter. Seabirds of the World: A Photographic Guide. Princeton University Press, Princeton, New Jersey, 1987, ISBN 0-691-01551-1
  9. ^ [a b] Heather, B. D. and Robertson, H. A. 1997. The field guide to the birds of New Zealand. Oxford University Press, Oxford, UK.
  10. ^ Marchant, S.; Higgins, P. J. 1990. Handbook of Australian, New Zealand and Antarctic birds, 1: ratites to ducks. Oxford University Press, Melbourne.
  11. ^ BBC. 2003. NZ routs island rats. BBC News: http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/asia-pacific/2938612.stm.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]