Cannabis

För växten och dess industriella användning, se hampa.

En torkad, överblommad blomknopp från plantan Cannabis sativa.

Cannabis (även känt som marijuana i växtform och hasch i kådform) är en psykoaktiv produkt som utvinns ur lågväxande varianter av hampa (Cannabis sativa) och (Cannabis indica) med medelhög eller hög halt av tetrahydrocannabinol (THC), dock är THC enbart en av 483 kända komponenter av växten – inkluderat minst 84 andra cannabinoider, som Cannabidiol (CBD), Cannabinol (CBN), Tetrahydrocannabivarin (THCV) och Cannabigerol (CBG). För Cannabis sativa med låg halt av THC, se hampa.

Växtformen består oftast av torkade mogna honblommor ("buds"). Kådformen ("hasch") består primärt av trikomer, som växten fyllt med kåda som försvar mot predation, ihopsamlade från samma plantmaterial. Den mest kända biologiskt aktiva kemiska komponenten i cannabis är Δ⁹-tetrahydrocannabinol, ofta benämnt THC. THC har psykoaktiva och fysiologiska effekter när det konsumeras, oftast genom rökning eller genom oralt upptag.

Under 1900-talet skedde en ökning i dess användning som drog och även i dess användning som medicin före 1930-talet. Man räknar med att ungefär 4 % av jordens vuxna befolkning under ett år använder cannabis minst en gång, och 0,6 % använder cannabis dagligen. Cannabis räknas som ett hormonstörande ämne hos djur.

Växten

Honblommor täckta av trikomer.

Cannabis är en mycket härdig, snabbväxande växt som klarar av de flesta klimat och höjder upp till 3 000 m ö.h. Det finns ett stort antal sorter av samma art med något skilda egenskaper. Människor har använt olika former av Cannabis för så vitt skilda ändamål som tillverkning av rep och textilier, fågelfrö, energigröda, medicin samt berusning.

Honplantans blommor och de små blad som växer i klasar med honblommor är särskilt rika på trikomer, som utsöndrar en kåda rik på milt hallucinogena, psykoaktiva och fysiologiskt aktiva kemikalier, kallade cannabinoider. Det finns ett 60-tal cannabinoider, varav THC och cannabidiol är de främsta. Cannabinoiderna stimulerar specifika receptorer i det centrala nervsystemet, som kallas för cannabinoidreceptorer. Receptorernas endogena (kroppsegna) agonister kallas endocannabinoider, varav den viktigaste är anandamid. Dessa spelar en viktig roll vid modulationen av synaptiska processer.

Cannabis Indica

De vanligaste produkterna som innehåller cannabinoider och som används i berusningssyfte är marijuana (torkade honblomställningar) och hasch (sammanpressad kåda). Mindre vanligt förekommande är den eteriska hascholjan, som antingen inandas som ånga efter upphettning, äts eller dricks.

Effekterna börjar vanligen märkas efter någon minut upp till 10 minuter efter rökning eller vaporisering. Vid oral konsumtion (kan även ske via dryck eller mat) kan de dröja 30–300 minuter. Ruseffekterna kan kvarstå upp till 12 timmar, liksom med alkohol, och kännetecknas bland annat av eufori, förändrad tidsuppfattning, försämring av korttidsminnet och milda perceptionsförändringar rörande färger, former och ljud. Under den första fasen, 1–30 minuter efter intag, tenderar tankarna att flöda. Denna fas är präglad av THC, som har en kortare verkningstid än CBD. När den släpper, träder de mer sedativa verkningarna hos CBD in. Trots många gemensamma kännetecken är cannabisrusets karaktär i hög omfattning beroende av individuella inre och yttre omständigheter i samband med intaget.

Blommor i toppen av en honplanta.

Cannabisbruk kan spåras med billiga analysmetoder sedan det akuta ruset upphört; med urinprov upp till cirka 3–4 veckor vid enskilda användningar, upp till cirka 6 veckor med urinprov vid långvarig användning och upp till 3 månader med till exempel ett hårprov och andra mer avancerade metoder.

Sedan början av 1960-talet har THC-halten i den cannabis som säljs ökat genom växtförädling och nya odlingstekniker; ökningen har varit speciellt stor de senaste 10 åren. I en FN-rapport talas om The New Cannabis. Kring 1961 ansågs 5 % THC vara ett normalt värde. I Nederländerna ökade THC-halten i cannabis från 9 % till 18 % mellan åren 1998 och 2005. En högre THC-halt leder enligt ett holländskt dubbelblindtest till en starkare påverkan. De som lider största risk för menliga effekter av detta är unga brukare som strävar efter att bli så höga som möjligt, medan det för mer erfarna användare som strävar efter ett "stabilt rus" är mindre relevant (de röker helt enkelt mindre när cannabisen blir starkare). Enligt en undersökningar av marijuana såld i USA ökade den genomsnittliga THC-halten från 3,5 % år 1988 till 8,5 % år 2006.

I syntetisk cannabismedicin ingår för det mesta enbart THC. Endast delta-8-THC kan framställas syntetiskt, då syntetiskt framställd delta-9-THC är alltför instabil. Verkningsgraden är ungefär 70 % av naturligt THC.

Historia

Cannabisplantan har sitt ursprung i Centralasien. Det första vävda plagget var gjort av hampa och daterar sig bak omkring 10 000 år. Det var i Kina plantan först började odlas, för över 6 000 år sedan. Användningsområdena sträckte sig över matolja, djurfoder, fiberutvinning och medicin.

Första gången dess användning som drog nämns i skrift är i Indien där den milt narkotiska drycken bjang förekommer i Atharva Veda som dateras till 2 000–1 400 f.Kr. Drycken bereds av torkade cannabisblad, frön och stjälkar från cannabisplantor av både han- och honkön, vilda som odlade. Den är ofta smaksatt med socker och svartpeppar blandat med mjölk eller vatten. Det är osäkert när man började röka cannabis i Indien. Ganja består av de THC-rika blomknopparna från odlade honplantor som torkas. Charas är den rena kådan utvunnen ur cannabis, motsvarande hasch.

I sin svagaste form, bhang, accepterades drogen i samhället medan bruk av nämnda charas sågs på med förakt och misstänksamhet och något som underklass och kriminella höll på med. Medicinsk litteratur från denna tid nämner att cannabis bland annat användes vid behandling av epilepsi och för smärtlindring.

Man vet inte när cannabis först kom till Europa, men förmodligen var det nomader som förde det med sig från Centralasien. Mest intressant var grödan för dess fibers skull, men Herodotos skriver i sin Historia från 500-talet f.Kr. om skyter som hellre än att bada i vatten badade i heta ångbad av rykande hampafrön, så de "tjuter av fröjd".

Haschaffär i Katmandu år 1973, före lagstiftning om cannabis.

Araberna skall ha lärt sig om cannabis narkotiska egenskaper av grekiska lärda i botanik och medicin, samt mer direkt genom handel med Indien via Iran. Det finns en folklig tradition enligt vilken en indisk pilgrim visat perserna växtens drogegenskaper på 500-talet. Några forskare tror dock att användningen i mellersta östern är mycket äldre än så och pekar på passager i Gamla Testamentets hebreiska text och den arameiska översättningen som kan tolkas som referenser till cannabiskonsumtion.

Cannabis som drog sågs ofta med misstro av de ortodoxa muslimska myndigheterna, delvis på grund av att den förknippades med sufismen - en mystisk rörelse inom islam. Försök att stävja odlingen misslyckades och på 1300-talet var haschish väl etablerat i den muslimska världen. Innan dess hade arabiska handelsmän fört bruket av cannabis till Östafrika, där det spred sig till de centrala och södra regionerna.

Cannabis var känt i större delen av den gamla världen när Christofer Columbus lämnade Spanien med regling av hamparep. Från 1500-talet odlade spanjorerna cannabis i sina kolonier, liksom fransmännen och engelsmännen. För européerna var hampan intressant främst för sina fibrer, och de avfärdade alla tankar på några andra användningsområden. Något som bland annat visade sig i att den europeiska hampan, botaniskt oskiljbar från den indiska hampan, inte heller förädlats till att ha samma uttalade narkotiska egenskaper som den indiska varianten. Från omkring 1 000 år f.Kr. fram mot slutet av 1800-talet var hampa en av de viktigaste och mest odlade kulturgrödorna. Hampa stod för en majoritet av jordens alla fibrer, tyg, lampolja, papper, rökelse och medicin.

De portugisiska kolonisatörerna förde angolanska slavar till Brasilien. Med slavarna kom frön och Brasilien har dokumenterade odlingar från 1549. Plantageägarna lät slavarna röka sin maconha men höll sig själva till tobak. Snart började indianer och andra i de rurala områdena bruka cannabis och så småningom även fabriksarbetare. Det var förutom för en del lärda inom prästerskapet främst en drog för de fattiga klasserna, precis som i den gamla världen.

Eftersom Storbritannien och Frankrike tog sina slavar från Västafrika, dit cannabis då inte hade spridit sig, fick bruket aldrig någon vidare spridning i Nordamerika, trots att odlingarna där i allmänhet var bättre och större. Den tidigaste kända cannabislagen är från 1619, då man i Virginia lagstadgade att varje lantbrukare måste odla hampa på sin mark, för att få fibrer till rep, papper och så vidare.

Cannabis psykoaktiva egenskaper hos indisk hampa, även kallad hasch, uppmärksammades i Europa på 1600-talet. I konstnärliga kretsar, och kanske framför allt i Frankrike, betonades de medvetandeförändrande egenskaperna. På 1800-talet inrättades speciella haschklubbar i Paris, där bland annat Charles Baudelaire och Alexandre Dumas var medlemmar. De intog cannabis i formen av en sylt de bredde på bröd.

Samtidigt uppmärksammade William Brooke O'Shaughnessy cannabis medicinska användningsområden och beskrev vetenskapligt vad han uppmärksammat under sin tid i Indien. På 1800-talet ingick indisk hampa i de flesta så kallade patentmediciner för användning mot alla möjliga åkommor. Några patent fanns inte, men medlen hade i de flesta fall ett hemligt innehåll och marknadsfördes under fantasifulla namn, till ex via annonser i tidningar. Detta ledde i USA från år 1860 och framåt till en rad lokala lagar om att förpackningarna måste förses med en varningstext om att innehåller kunde vara skadligt eller ett gift.

Till Västindien kom bruket först efter slaveriets avskaffande, under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet, då plantageägare förde kontraktsbundna indiska arbetare till Karibien som tog med sig bruket av cannabis. Rastafarirörelsen är intimt förknippad med cannabisbruk. Marijuana röktes och var integrerad i matlagningen på Jamaica långt innan rastafari började predikas på 1930-talet. Det är inte känt exakt när rastafarianer började hävda att cannabis är en helig växt och att intaget av den är ett sakrament, men det sena 1940-talets rastafarikultur var associerad med marijuanarökning på Pinnacle, en samfällighet och boendekollektiv som grundats av den tidiga rastapredikanten Leonard Howell. Då hade den brittiska kolonialmakten redan förbjudit cannabis, det 1963 självständiga Jamaica behöll förbudet, och polisen gjorde regelbundet razzior i rastafaribosättningar långt in på 1980-talet. Rastafarianer ser cannabis som en sakramental och djupt välgörande växt som omnämns som Livets Träd i Bibeln. Man brukar citera Uppenbarelseboken 22: 2, som säger att trädets löv är till för läkning av nationerna. Rökning av cannabis, särskilt med långskaftade vattenpipor kallade chalices, är sedan 1940-talets slut ett måste i de religiösa sammankomster som rastafarianer kallar "reasoning sessions" där medlemmarna samlas för att diskutera livet ur rastafarianskt perspektiv. De ser användandet av marijuana som ett sätt att föra dem närmare Gud (Jah) och hävdar att den som röker örten kan se sanningen tydligare och avslöja Babylons (den vita Västvärldens) lögner och konspirationer. Effekten av rökningen är som om ullen dras bort från ögonen och korruptionen bränns bort ur hjärtat. Jamaica ses som en del av Babylon, och Livets Träd är enligt Uppenbarelseboken 22:2 och Hesekiel 47:12 något som växer i Edens lustgård eller i Det heliga landet (Zion). Marijuana borde inte enligt rastafarianernas bibelsyn kunna växa i Babylon, i det onda Jamaica. Att det ändå gör det brukar förklaras med att det är en gåva från Gud (Jah) till de plågade slavättlingarna i Amerika. Denna gåva ska öka de svartas medvetenhet och öppna deras ögon för en repatriering till Zion: Etiopien eller Afrika i allmänhet. Rastafarianer tolkar Bibeln symboliskt och personligt – det man är ense om är att Bibeln är förvanskad av den vita, västerländska civilisationen och att översättningen till engelska är full av språkliga fel. Genom meditation med eller utan cannabis är det möjligt att urskilja originalbibelns dolda budskap.

Till sydvästra USA kom bruket av marijuana genom mexikanska invandrare i början på 1900-talet. Men innan dess hade cannabis (indisk hampa) ingått i flera så kallade patentmediciner. Många av invandrarna tog arbete längs järnvägen och bruket spreds över delar av mellanvästern ända upp till Chicago. På 1910-talet hade sjömän tagit bruket till New Orleans, därifrån spred den sig norr, längs floderna och längs kusten. När jazzmusiken fick sin uppkomst kom den i mångt att förknippas med marijuana och synd. Vanan att inta droger genom lungorna, som kommit med bruket av tobak, gjorde cannabis lätt att ta till sig för den rökningsvana västvärlden.

Genom Nationernas förbund och andra opiumkonferensens förtjänst blev indisk hampa en reglerad växt för att minska konsumtionen av cannabis som drog. I USA kom den första restriktionerna för försäljning av cannabis redan år 1906 i District of Columbia, allt fler delstater följde efter och en federal lagstiftning, en lag som gällde i alla delstater, antogs år 1937. Trots detta ökade sakta mängden brukare av marijuana och hasch i västvärlden, för att explodera på 1960-talet. Den nya långväga turismen med jetflygets ankomst; som backpacker kunde man också möta ganjarökande gurus i Indien och på annat håll. Invandring från områden med utvecklad cannabiskultur och uppkomsten av en mängd nya ungdomskulturer som inkluderade drogbruk är viktiga beståndsdelar. En annan orsak var också användningens ofta romantiserade porträtterande i populärkulturen.

Cannabis har många smeknamn, bland annat: weed, grönt, mary jane, ved, gräs eller ganja.

Sverige

Hampa för reptillverkning har förekommit i Sverige sen åtminstone medeltiden, men odling kan ha förekommit ännu längre. Odlingen skedde inte för att hampan skulle rökas. Sverige fick aldrig någon egen konsumtionskultur bland intellektuella som delar av Europa, men indisk hampa förekom som råvara i olika medicinska tinkturer. Mellan 1869 och 1950 fanns cannabis tillgängligt på apotek i Sverige. Till Sverige kom mönstret att röka cannabis först med jazzmusiken men spridningen var mycket begränsad. Cannabiskonsumtionen tog fart först på 60-talet och kunde ibland förekomma öppet. Bland backpackers på genomresa och hippies och mods förekom mycket hasch.

Senare hälften av 1960-talet omtalas som narkotikans etableringsperiod då bruket ökade snabbt. Myndigheterna reagerade från år 1969 och framåt med mer polisinsatser och successivt allt mer skärpta straff för försäljning av narkotika. På några år ökade maximistraffet för innehav och försäljning av stora mängder narkotika från två till tio års fängelse. Andelen unga som experimenterade med droger kulminerade kring ungdomsarbetslöshetstoppen 1971–1972. Enligt de årliga enkäterna i skolans årskurs nio kom kulmen i användning för flickor år 1971 med 16 %, för pojkar året efter vid 15 %. Därefter sjönk intresset att testa droger bland niondeklassare, ojämnt men i stark överensstämmelse med ungdomsarbetslösheten. Hasch sågs inte som så allvarligt under 1960- och i början av 1970-talet, men mot slutet av det senare årtiondet började även narkotikainnehav i små mängder bekämpas mer konsekvent; bland annat justerade riksåklagaren kontinuerligt ned gränsen för straffunderlåtelse av innehav för eget bruk för att till slut upphöra med sådana rekommendationer över huvud taget. I slutet av 80-talet blev även bruk av cannabis, liksom all annan narkotika, i sig olagligt. Lagändringen fick dock till en början i huvudsak bara en symbolisk betydelse; det dröjde ett antal år innan vanliga poliser började få någon utbildning om yttre kännetecken på narkotikapåverkan.

Trots nya juridiska verktyg började bruket av cannabis öka kraftigt under 1990-talet fram till början av 2000-talet, främst bland ungdomar och yngre vuxna. En av de viktigare förklaringarna tros vara diverse sociala effekter av det tidiga 90-talets ekonomiska kris. Som ett mått på hur stor den förändringen var, kan man nämna att mellan åren 1990 och 1993 ökade arbetslösheten i åldersgruppen 16–24 från 3 % till 18 % för att sedan börja gå långsamt ned mot 10 % i slutet på 1990-talet. Flera forskare pekar på att Sverige först då fick stora grupper unga som aldrig kom in på arbetsmarknaden, något som plågat många andra OECD-länder från 1970-talet. Något som konstaterats där är hur ungdomar i högre grad attraheras av sub- eller motkulturer som integrerat cannabisbruk när ett arbete ter sig mer fjärran. Andra har pekat på att den ekonomiska krisen medförde att kommunerna i början på 1990-talet skar ner på antalet drogmissbrukare som fick vård (-40 %), att antalet öppna mottagningar för missbrukare minskades och att skolorna inte längre hade råd med en lika omfattande anti-droginformation. Den 1 januari 1995 upphörde Tullverket att göra slumpmässiga stickprov av fordon och personer vid inresa från Danmark och andra EU-länder; man får numera enbart göra misstankegrundade prov. Dessutom minskades antalet anställda hos Tullverket med 820 personer. Dessa stickprovskontroller hade tidigare lett till regelbundna beslag och många åtal för smuggling av narkotika. Bedömare som CAN talat med menar dock att det är oklart vilken effekt EU haft på narkotikabeslagen, men att det rimligtvis haft en övergående effekt under det att tullen förändrade sina rutiner. Från 1996 har antalet beslag tullen gjort stadigt ökat.

Cannabis är idag den utan tvekan mest förekommande illegala drogen i Sverige. Den vanligaste formen av cannabis i Sverige är hasch. De allra flesta som testat någon form av narkotika har bara testat cannabis. Experimenterande med droger bland ungdomar, mätt genom rikstäckande enkäter till niondeklassare, har gått ner efter en topp runt år 2000. År 2008 hade 7 % av pojkarna och 5 % av flickorna testat någon narkotika. Men det är osäkert om det kommer innebära ett brott i den trend som finns när det gäller (tillfällig) cannabiskonsumtion bland de något äldre. Bland annat hade 17 % av pojkarna i tvåan på gymnasiet testat någon narkotika, en siffra som varit någorlunda stabil över flera år. Bland deras kvinnliga klasskamrater hade 15 % samma erfarenheter, en siffra som faktiskt ökat sen man började fråga år 2004. För cannabiskonsumenter över 20 år ligger debutåldern på runt 18, vilket pekar på ytterligare osäkerheter om hur utvecklingen och konsumtionsmönstren ser ut för de ännu äldre.

Enligt en postenkät från 2007 riktad till åldersgruppen 16–84 år har i genomsnitt 10 % någon erfarenhet av cannabis, vilket motsvarar 750 000 personer i populationen. I åldersgruppen 18–29 hade en fjärdedel av männen och en sjättedel av kvinnorna rökt cannabis någon gång och 8 % respektive 4 % hade erfarenheter från det senaste året. Förekomsten minskade därefter kontinuerligt i varje åldersgrupp och cannabis förekom knappt alls bland ålderspensionärerna, något som yttrar sig i siffrorna 2 % respektive 1 % som genomsnitt för årlig konsumtion i hela undersökningen. Skillnaden mellan män och kvinnor verkar accentueras i den senare gymnasieåldern.

År 2007 kostade ett gram hasch 60–100 kr. Samma år bedömdes ett gram marijuana ligga i intervallet 50–120 kronor. Korrigerat för inflation har priset för cannabis fallit sen slutet av 80-talet, länge hängde priset runt 80 kronor per gram. Emellertid har prisfallet bromsats upp de senaste åren. Utifrån prisfallets inbromsning antas tillgångsökningen under 1990-talet ha avmattats. Tullens och polisens tillslag ökade kraftigt under senare hälften av 90-talet utan att någon effekt har kunnat konstaterats på priserna, vilket tyder på att det finns en omfattande smuggling in i landet eller illegal produktion i Sverige. Rikspolisstyrelsen bedömde år 2007 att inflödet av cannabis, främst hasch till Sverige ligger på 25–30 ton per år, i den siffran ingår dock viss transittrafik till främst Norge.

Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk rapporterar att normala priser bland cannabisanvändare i Europa för både marijuana och hasch varierade från 2 euro till 14 euro per gram, och de flesta europeiska länder har uppgett priser i intervallet 4–10 euro för båda produkterna.

Regleringar och förbud

Andra opiumkonferensen

Egypten blev år 1892 det första land som förbjöd kultivering och bruk av cannabis. Det till det Brittiska Imperiet tillhörande Kejsardömet Indien hade 1912 ökat exporten av cannabis till Främre Orienten och Sydafrika sedan opium till följd av den första opiumkonferensen råkat i dålig dager och exporten därav därmed sjönk.

1923 sände Sydafrikas regering en begäran till Nationernas Förbund att Indisk hampa skulle betraktas som en beroendeframkallande narkotisk drog och tas med i Haagkonventionen. The Advisory Committee behandlade frågan och anmodade regeringarna att tillhandahålla information om produktion, användning, trafik och sina observationer om frågan samt rekommenderade att Indisk hampa skulle tas upp på dagordningen för den andra opiumkonferensen i Genève 1925. Turkiet och Egypten, drev också på om att cannabis skulle tas med i Haagkonventionen. Innan dess hade cannabis varit helt oreglerad och därmed laglig på de flesta håll. Värt att nämnas är att både Egyptens och Turkiets överlägset viktigaste exportvara var just bomull, en växt som till skillnad från hampa kräver speciella växtförhållanden och inte är lika lättodlad som hampa.

Enligt ett samtida referat, av professor W.W. Willoughby, en amerikan som arbetade som expert åt den kinesiska delegationen, behandlades frågan om cannabis under flera sessioner och i olika dokument. Stor betydelse fick en föredragning av den egyptiske delegaten Mohamed El Guindy som bland annat beskrev tillstånd av akut och kronisk "hashishism", det senare ett tillstånd som El Guindy menade uppkommer vid vanemässigt bruk. Vidare ansåg El Guindy att det var en drog som i små doser skapar angenäma upplevelser, men som i stora doser upplevs som obehagligt och hämmande.

El Guindy talade även om ett tillstånd av ljudligt och uppsluppet delirium hos människor med en fredlig disposition vid användning i små mängder, men samtidigt att "galenskapen" kunde vara våldsam hos de med en våldsam karaktär. Ruset påstods av El Guindy avslutas av sömn som för det mesta är fridfull men som kan avbrytas av mardrömmar.

Vid större mängder påstod El Guindy att det kunde förekomma ett furiöst delirium och föregå våldshandlingar och ett karaktäristiskt skratt. Efter att ha varit däckad, påstod El Guindy, kommer ett stadium av stor utmattning och depression som kan vara i upp till flera dagar. En person som var under inflytande av hasch ansågs av El Guindy ha symtom liknande de hos hysteri.

Hasch taget i små doser beskrivs som harmlöst, men faran finns att personen fortsätter röka. Den som skaffar sig vanan skall sedan ha svårt att bryta den. El-Guindy beskriver hur inte ens skammen eller straffen som haschrökare mötte i Egypten fick dem att sluta. De som var hemfallna åt tvångsmässigt bruk kallades hashashees, vilket sades betyda klandra eller förebrå. Dessa "haschfallna" betraktades enligt El Guindy som värdelösa vrak.

I sitt inledande tal deklarerade El Guindy att så mycket som 30 till 60 procent av alla fall av "vansinne" var orsakade av konsumtion av hashish. I ett officiellt meddelande som lämnades till delegationen till stöd för El Guindys påståenden kunde man läsa att andelen vansinnesfall som orsakats av hashish var så hög som 70 procent.

Den egyptiske delegatens fördragning och förslag möttes med starkt gillande av den kinesiska och den amerikanska delegationen. Förslaget mötte kritik från Indien som dock lovade att hjälpa till med att begränsa sin export av cannabis med hjälp av ett certifikatsystem. En särskild subkommitté tillsattes som sedan utarbetade det förslag till kompromiss som sedan antogs. Bara tre länder röstade mot förslaget. Indisk hampa klassades som narkotika och de stater som var medlemmar i Nationernas Förbund förband sig bland annat att förbjuda export av cannabis till stater som förbjudit import. Respektive lands regering skulle dock ha möjlighet att utfärda importlicenser som visade att importen var godkänd och begärd exklusivt för medicinska eller vetenskapliga ändamål.

USA

Redan 1906 infördes restriktioner mot försäljning av cannabis i District of Columbia där huvudstaden Washington, D.C. ligger. New York City följde efter 1914. Efterhand kom lagar mot cannabis i flera delstater. Ett viktigt steg var utarbetandet av The Uniform Narcotic Drug Act , vars första version kom 1925 och femte version 1932. Cannabis omnämns redan i det första utkastet. Detta dokument var ingen lag utan den var resultatet av ett samarbete i en kommission med två kommissionärer från varje delstat med uppdraget att få fram ett förslag till enhetlig lagstiftning på delstatsnivå mot beroendeframkallande droger som gav större befogenhet för den lokala polisen. Inspirerade av arbetet med The Uniform Narcotic Drug Act och den Andra opiumkonferensens beslut antog alla delstaterna lagar som riktade sig mot användningen av cannabis som rekreationell drog.

I USA, som inte var med i Nationernas Förbund och inte bundna av Andra opiumkonferensens beslut, var även de federala myndigheterna oroade över det ökande bruket av cannabis. 1930 finansierade den amerikanska regeringen Silerkommissionens studie av följderna av marijuanarökning bland amerikanska militärer i Panama. Kommissionen kom fram till var att marijuana är oproblematiskt och att konsumtion därav inte borde kriminaliseras. Den rekommendationen motarbetades av Harry J. Anslinger som år 1930 blev utnämnd av Herbert Hoovers finansminister Andrew Mellon till överhuvud för den nya statliga drogmyndigheten FBN (Federal Bureau of Narcotics), tidig föregångare till dagens DEA (Drug Enforcement Administration). President Franklin D. Roosevelt stödde år 1935 offentligt The Uniform State Narcotic Act och den Andra opiumkonferensens beslut att begränsa handeln med cannabis Anslinger var sedan chef för FBN fram till år 1962.

USA:s jordbruksdepartement hade år 1916 publicerat en rapport som förutspådde ökad odling av hampa för att den vedartade kärnan i hampa skulle vara en lämplig råvara för papper. Men det visade sig vara en överdrift, senare forskning och försök har visat att halten av cellulosa är inte tillräckligt i hög de inre delarna av växten. Samma botaniker som var huvudförfattare till jordbruksdepartements rapport år 1916 skrev senare en bok om fiberväxter där han inte alls utpekar hampa som lämplig råvara för stora mängder papper. Fram till år 1933 minskade produktionen av hampafiber i USA till 500 ton per år. Sedan började odlingen öka men låg fortfarande på en väldigt låg nivå jämfört med tidigare. En del av 1934 och 1935 års skörd blev kvar på fälten i åratal i stackar. Dessa stackar blev enligt Anslinger och hans medarbetare en källa för langare av marijuana. FBN tog stickprov på olika typer cannabis och hampa för att studera drogeffekten, men resultaten var förbryllande. På 1930-talet kände kemisterna hos FBN inte till någon metod för att mäta procenthalten av THC i ett stickprov. (Idag kan en jordbrukare i Sverige helt lagligt odla hampa med högst 0,3 % THC om han följer vissa regler; en sådan lagstiftning hade inte varit möjlig att tillämpa på 1930-talet eftersom det inte gick att mäta procenthalten.) Först 1964 lyckades en kemist identifiera och isolera THC-molekyler. Vissa av Anslingers kritiker har senare hävdat att fanns helt andra motiv än ovanstående bakom restriktionerna för hampaodling som att producenter av andra fibrer och tobaksproducenterna i sydstaterna blev rädda för förlust av marknadsandelar om odlingen av hampa började växa kraftigt. Andra hävdar att grundläggande orsaken till hampans tillbakagång var att den blev utkonkurrerad av andra mer lönsamma grödor, så upphörde nästan odlingen av hampa i många delar Sverige redan före 1920-talet. I USA och andra länder uppfanns nya maskiner för att effektivisera skörden men ingen av dessa fungerade helt tillfredsställande i kommersiell drift.

Pamflett från den statliga drogbyrån i USA, ca 1930

Några propagandafilmer som visades runt om i USA under 1930-talet för föräldraföreningar, politiker och kyrkoledare är Reefer Madness, Assassin of Youth och Marihuana. Förbudsivrare framställde ofta marijuana som direkt ledande till kriminalitet och promiskuitet. I filmerna framfördes överdrifter och felaktiga påståenden som vid tiden var typiska i debatten, vilket långt senare bidrog till att underminera den amerikanska allmänhetens förtroende för lagstiftningen mot cannabisanvändning. När filmerna kom sågs de dock av relativt få personer, en stor publik fick de först när de blev uppmärksammade som kultfilmer på 70-talet.

På anmodan av Anslinger antog kongressen The Marihuana Tax Act 1937. I kongressförhören hördes ett flertal olika experter och olika rapporter som stödde förslaget presenterades. Anslinger, som var den som uttalade sig flitigast, pekade bland annat på inkonsekvensen att USA inte följde de internationella avtal om cannabis som de själva understött, att alla delstaterna redan antagit olika lagar som riktade sig mot handel med cannabis för olämpliga ändamål och att medicinsk användning av cannabis i stor utsträckning blivit anakronistisk då det tillkommit nya mer pålitliga läkemedel (som aspirin). Han anförde också ett flertal anekdoter om mord, moraliskt förfall och galenskap.

Lagen innebar en federal punktskatt på handel med cannabis, då det var det enda konstitutionsenliga vis på vilket den federala nivån kunde lägga sig i delstaternas politik på området. Lagen innebar i praktiken en allmän skärpning av straffen för handeln med cannabis; handeln var ju redan till stor del illegal på grund av delstaternas lagstiftning, se ovan om The Uniform State Narcotic Act. Samma år, 1937, ansåg hälsomyndigheten Food and Drug Administration "att cannabis kan konsumeras under en relativt lång period, utan att medföra sociala eller känslomässiga rubbningar. Marijuana är vanebildande precis som kaffe, te och socker ...".

År 1968 slog högsta domstolen fast att The Marihuana Tax Act stred mot femte tillägget; inbetalade av skatten innebär att man erkänner ett brott; att följa en lag och med det bevisa ett annat brott gör lagen konstitutionsvidrig. Som följd instiftade kongressen ersättande lagar som Comprehensive Drug Abuse Prevention and Control Act och Controlled Substance Act av 1970.

Efter en folkomröstning i december 2012 legaliserade delstaterna Colorado och Washington cannabis från den 1 januari 2014. I delstaten Oregon sade folket nej till marijuana i en folkomröstning 2012. I april 2013 blev försäljning tillåten enligt delstatslagen i Kalifornien (det finns dock städer och kommuner i Kalifonien som antagit lokala förbud mot försäljning). Enligt federal lag är innehav och försäljning av cannabis fortfarande ett brott i alla delstater.

Juridisk situation i dag

Hur man ser på cannabis varierar med land eller delstat.

På grund av gateway-teorin, sociala och psykiska skadeverkningar (speciellt för unga) och farhågor om en "epidemisk" spridning av drogbruk - det vill säga genom personliga kontakter mellan nyetablerade konsumenter och rena nybörjare (enligt samma teori minskar väletablerade konsumenters smittsamhet i takt med att brukaren efter en tid mer synligt drabbas av drogmissbrukets baksidor) - har cannabis gjorts till ett av målen för svensk narkotikapolitik. Nils Bejerot, för sig själv och i anknytning till Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle och Carnegie institutet, behandlingskollektiven i Hassela solidaritet genom personalkontakter till SAP och klientföreningen Föräldraföreningen mot narkotika har utövat stort inflytande i att påverka politiken i denna riktning med början på slutet av 1960-talet.

Detta ledde år 1988 till en kriminalisering av bruk och år 1993 även till införandet av 6 månaders fängelse i straffskalan för ringa narkotikabrott. Huruvida fängelse finns i straffskalan har betydelse för vilka tvångsmedel polisen kan använda; med fängelse i straffskalan får polisen bland annat utföra kroppsbesiktning (i praktiken blod- eller urinprov) vid misstanke om brott. För enbart enskilt bruk av narkotika utdöms dock inte fängelsestraff. Oavsett om det beror på den restriktiva politiken eller mer komplexa sociokulturella skäl är Sverige ett av de länder med lägst andel rapporterade cannabisanvändare inom Europa.

Enligt rikspolisstyrelsens (RPS) utredningsrapport 2007 om cannabisens spridningsvägar har polisen de senaste åren prioriterat upp cannabisbekämpning. Prioriteringen kommer av att cannabis börjat anses som farlig i sig av RPS, till skillnad från förut då man prioriterade "pulverdroger". Dessutom anses smuggling av cannabis vara en viktig inkomstkälla för 140 kriminella nätverk som RPS har kartlagt. Gamla och medelålders missbrukare som tidigare varit nedprioriterade mål, kommer att prioriteras upp av tull och polis eftersom dessa kan "fungera på samma sätt som en öppen drogscen." Så ungdomar "vet vart man ska gå för att köpa knark." Som ett ytterligare motdrag föreslår chefen för Rikskriminalen Terese Mattsson ett flertal olika åtgärder, däribland fler systematiska trafikkontroller längs E4 och E6. En genomsökning av fordon räknas som husrannsakan och kräver för varje enskild bil beslut från åklagare. Ett drogtest av bilföraren får dock genomföras av polisen utan beslut om husrannsakan om föraren visar yttre tecken på drogpåverkan. På senare år har polisen prioriterat upp drogtester av bilförare.

I Nederländerna är bruk inte kriminaliserat och även om cannabis är olagligt så är innehav av upp till 5 gram av marijuana eller hasch samt viss reglerad försäljning till personer som fyllt 18 år i så kallade coffeeshops tillåtet. Övrig försäljning, odling av cannabis och hascholja är olagligt. I Nederländerna ses cannabis främst som ett folkhälsoproblem, men inte olikt alkohol eller tobak. Ett av huvudargumenten till den förda liberala politiken var ett på 1960-talet kraftigt ökande heroinmissbruk, ett bruk man ville stoppa accelerationen på, medan cannabis sågs som i det närmaste harmlöst i sammanhanget. Man särskilde cannabis, en lätt drog, från tyngre droger som dras med "oacceptabla risker". Förhoppningen var att en cannabiskultur med sociala normer kring bruk skulle uppstå och ett sunt förhållningssätt till cannabis spridas bland brukarna, samtidigt som de inte skulle bli frestade av "tyngre" droger.

Nederländernas förhållandevis tillåtande inställning mot cannabis, och en del andra droger, har bidragit även gjort landet till ett mål för drogturism och massiv småskalig smuggling vid gränserna. De senaste åren har flera åtgärder vidtagits vars syfte är att minska försäljningen av cannabis. Då så kallade coffee shops bara får sälja 5 gram marijuana eller hasch sammanlagt har gränskommuner försökt minska antalet coffee shops, då självbehovssmugglare behöver besöka flera coffeeshops för att komma upp i de större mängder som ekonomiskt kan berättiga en resa. Även andra åtgärder har vidtagits: i Rotterdam och Amsterdam har borgmästaren beslutat att alla coffee shops inom 200 meter från en skola skall stängas under år 2009.

Den i vissa delar tillåtande inställningen omfattar inte handel med heroin och opiater, som ses som mycket allvarliga brott. Straffskalan går ända upp till 12 års fängelse för ett import eller export av sådana droger. Nederländerna använder jämförelsevis mycket resurser på att bekämpa det som enligt deras lagstiftning är förbjuden handel med narkotika, mest av alla länder inom EU.

Nederländerna rapporterar trots sin legala hållning inte högst andel regelbundna cannabiskonsumenter i ett europeiskt perspektiv. Det nederländska exemplet motsäger också allt för förenklade påståenden om att cannabis är en gateway-drog då även alkohol och tobak har visat på liknande effekter. EMCDDA, ett EU-organ för drogrelaterad statistik, har statistik om hur stor befolkningsandel som har ett problematiskt drogmissbruk; löst definierat som någon som injicerar droger eller lever i ett långvarigt missbruk av opiater och/eller någon form av centralstimulatia. Statistiken tyder på att Sverige har omkring 50 % fler problematiska drogbrukare än Nederländerna beräknat som andel av befolkningen och trots att en högre andel av åldersgruppen 15-24 någon gång under en månad använder cannabis i Nederländerna (cirka 12 % respektive 3 %) eller någon annan drog (4 % respektive 1 %). Personer som enbart använder cannabis som drog räknas enligt praxis nästan aldrig som en så kallad problematisk missbrukare.

Den federala nivån i USA är anhängare av nolltolerans mot all narkotika och har bedrivit något som kallas the War on Drugs. Obama-administrationen har slutat att använda begreppet "War on Drugs" eftersom de anser att själva begreppet är kontraproduktivt. Antinarkotikalagarna är samma som tidigare. I praktiken har toleransen för innehav för eget bruk och användning av cannabis varierat över tiden. Cannabisanvändningen i USA ligger i genomsnitt på en betydligt högre nivå än i Europa och i enskilda delstater kan man vara mer eller mindre tolerant när det gäller cannabis för eget bruk. Enligt domar i USA:s högsta domstol, till ex United States v. Oakland Cannabis Buyers' Cooperative, så tillåter inte federal lag undantag mot Controlled Substances Act ens av "medicinsk nödvändighet". Från år 2001 och framåt har man i USA kunnat konstatera en minskning av antalet cannabisanvändare bland tonåringar med 25 %. Fler än 2000 särskilda drogdomstolar har det senaste årtiondet inrättats, som efter ett år kan ge åtalseftergift åt ungdomar för mindre narkotikabrott om den dömde följt domstolens instruktioner under året, till ex deltagit i ett behandlingsprogram. Av dem som sitter i fängelse sitter mindre än 1 % inne enbart på grund av innehav av cannabis. En mycket stor skillnad mellan USA och Sverige är att USA har cirka tio gånger fler fångar per invånare

Användning

Det vanligaste sättet att konsumera cannabis är genom rökning, antingen rullat i papper till en joint eller stoppat i pipa, bong, chillum eller tjiubang. Ett annat sätt är att vaporisera cannabisen, i en vaporizer förångas de verksamma substanserna som sen kan inhaleras. Cannabis kan även intas oralt genom att ingå i bakverk, maträtter eller som dryck.^{[källa behövs]}

Distributionsformer

Marijuana

Marijuana är torkade honblommor och toppblad. Färgerna kan vara allt från grönt, gulgrönt och gråbrunt till gult. En del odlas i Sverige, men mycket importeras från Danmark och Holland. Slangord för marijuana är maja, gräs, grönt, "ört", weed, ganja, brass (marijuana), braj, reefer, röka eller mary jane.

Slangord för en joint kan till exempel vara spliff, puff, holk, feting, palt, "en fet", jolle, "hooging" eller hövding.

Tillverkning

Medveten förädling har ökat halten THC i plantorna med ca 2 % sedan 1950. Fröna drivs för det mesta under kontrollerade och optimerade förhållanden, med speciallampor och gödsling av entusiaster eller professionella odlare i källare eller på vindar. Resultatet är ett mycket potent marijuana som till och med kan vara starkare än sekunda hasch. Marijuana i USA kunde på 1980-talet ha så låg THC-halt som under 2 %. Denna marijuana finns fortfarande idag. Mellan 15-20 % räknas som en hög THC-halt.

Hasch

Hasch.

Hasch är pressad kåda med ett varierande innehåll av andra växtdelar (se även Tillverkning nedan). Färgen varierar från ljusbrun till svart. Konsistensen varierar från hård och spröd till mjuk och formbar. Både färg och konsistens varierar beroende på kvalitet och teknik av extrahering och pressade/knådande. Hasch tillverkas främst av anledningen att det är kompakt, potent och kan lagras lång tid utan att förstöras av luft och ljus. Hasch är det vanligaste hampapreparatet i Sverige och går ofta under slaguttryck som böj, töj, brunt, braj och brass. Det mesta hasch som kommer till den illegala marknaden i Europa kommer från illegala odlingar i Marocko. Typiskt marockanskt hasch är ljust, hårt och relativt svagt (populärt kallat marockan eller standard). Afghanistan, Nepal och Libanon står också för en viss haschproduktion. Hasch från dessa platser är ofta mörkare och mjukare (Svart afghan).

Tillverkning

Idealt är hasch ingenting annat än sammanpressade trikomer. I praktiken är dock hasch alltid förorenat av andra växtdelar, olika mycket beroende på tillverkningsmetod.

Hampaextrakt.

I storskalig haschtillverkning siktas krossade, torkade och kylda trimningar (blad) och blommor från cannabisplantan genom ett finmaskigt nät. Det som ramlar igenom nätet tas tillvara och pressas ihop till en platt kaka. Resultatet blir i de flesta fall hasch av låg kvalitet med mycket föroreningar. Potentare hasch kan göras genom att låta kådan från färska växter klibba fast vid något, till exempel genom att rulla dem mellan händerna eller mot en blank duk. Det som fastnar kan sedan skrapas av och torkas. På senare år har en ny metod blivit populär. Trimningar och blommor torkas, krossas och läggs i isvatten. Blandningen skakas eller vispas så att trikomerna lossnar. Vattnets låga temperatur hindrar dem från att klibba ihop och därför kan de små trikomerna skiljas från övrigt växtmaterial genom filtrering. Metoden kallas för att isolera hasch och ger en potent och ren produkt som behöver en jämförelsevis liten mängd utgångsmaterial.

Hampaextrakt

Hampaextrakt.

Hampaextrakt hascholja är extrakt av cannabis. Hascholja kan vara missvisande då hampaextrakt inte är hasch och sällan görs av hasch, även om likheterna är stora. Konsistensen varierar från tjockflytande vätska till seg massa och färgen är brun till svart. Med upp till 70 % THC-halt är hampaextrakt den starkaste sortens cannabispreparat. Styrkan är dock helt beroende av råmaterialet; starkast blir det som görs av cannabis med hög THC-halt medan extrakt gjort på hanblad inte är starkare än svagt hasch.

Tillverkning

Hampaextrakt görs av någon form av cannabisråvara, allt från stjälkar och blad till blommor och hasch, som sedan får dra i lösningsmedel för att sedan filtreras bort. Lösningsmedlet får därefter avdunsta och lämna kvar slutprodukten. Man kan "vispa" oljan för att få en smörliknande produkt eller låta växtsmulor stanna kvar för att ge en fastare och mer hanterbar konsistens.

Cannabisbruk

Ett välbelagt faktum som uppträder vid långvarig konsumtion av cannabis genom rökning är en kraftigt förhöjd risk för olika skador på andningsorganen som bronkit. Något som är analogt med vad man vet om konsekvenserna av tobaksrök, men som kan undvikas om man använder sig av andra metoder för intag av cannabis.

Ruseffekter

Ruseffekterna består i bland annat selektiva störningar av kognitiva funktioner såsom minne, inlärning, motorisk förmåga, reaktionstid och uppmärksamhet. Dessa störningar hör dock ihop med ruset i sig.

I ett dubbelblindtest med engångsdoserna 7,5 respektive 15 milligram rent THC intravenöst (en väsentlig skillnad mot sedvanlig administration) på frivilliga testpersoner som inte var regelbundna cannabisanvändare uppgav försökspersonerna att de var mest berusade efter 2 timmar. Ruset varade oftast längre med deltagare som uppgav att de var påverkade upp till 8 timmar. Ett minnestest visade en mätbart försämrad förmåga till inlärning under betydligt längre tid, dock inte efter 24 timmar vid den lägre dosen respektive 48 timmar vid den högre dosen. Vid den högre dosen förlorades förmågan att lära sig nya fakta, namn och dylikt näst intill fullständigt under 6 timmar. Under flera uppgifter märktes en tendens att göra saker snabbt med fler fel, vilket tolkades som en högre benägenenhet att ta risker. Notera att denna studie gällde ren THC, naturligt cannabis innehåller även andra substanser.

I samband med ett annat dubbelblindtest på frivilliga, som alla hade erfarenhet av tidigare cannabiskonsumtion, konstaterades att ruseffekten av en enda marijuanajoint av den styrka som är vanlig i holländska coffee shops kan sitta i mer än 8 timmar. Vid en jämförelse mellan tester och försökspersonernas upplevelse av ruset konstaterades att försökspersonerna rapporterade sig som återställda, som innan intaget, efter omkring fem timmar. Vid den tidpunkten var THC nivån i serum låg, men ändå kvarvarande. Resultatet tolkades som att skillnaden i när cannabiskonsumenter upplever att de når grundnivån och faktiskt gör det, kan bidra till en ackumulation av THC i kroppen vid upprepad konsumtion under dagen. I en studie mätte man effekten av flitigt bruk av marijuana följt av 4 veckors totalt uppehåll. Där konstaterades en mätbar försämring av vissa kognitiva förmågor även efter 28 dagars uppehåll. Effekten ökade med ökad dos.

Somliga institutioner hävdar att vanliga biverkningar inkluderar ångest, panikkänslor och förföljelsemani och är något som sägs vara speciellt vanligt hos nya brukare. Huruvida cannabis i sig skapar dessa känslor är dock omstritt, vissa anser att dessa känslor istället kan vara sammankopplade med drogens illegala status, och att en rädsla för att bli fasttagen kan driva på ångest och liknande känslor.^{[källa behövs]}

Cannabis och hormoner

Delta-9-tetrahydrocannabinol ökar i likhet med alkohol utsöndring och upptag av dopamin i pannlobens yta. På samma ställe har man uppmätt höga statiska halter av dopamin hos schizofrena, man har även sett förhöjda halter av anandamid, en kroppsegen cannabinoid.

Marijuana hämmar bl.a. utsöndringen av vasopressin och oxytocin från neurohypofysen. Cannabis hämmar utsöndringen av hormoner som bildas i adenohypofysen, nämligen prolaktin, TSH, gonadotropin, och tillväxthormon. Det är möjligt att cannabis verkar direkt på hypofysen, vilket det saknas belägg för. Däremot har det visat sig att cannabis verkar på hypotalamus. Hypotalamus bildar hormoner som frisätter andra hormoner i adenohypofysen, vilket är den troligaste förklaringen till de endokrina reaktionerna på cannabis. Påverkan på hypotalamus innebär samtidigt att cannabisrus aktiverar stressaxeln. Dock förekommer motstridiga forskningsresultat om huruvida stressaxeln blir överaktiv eller underaktiv av cannabis.

Cannabis och psykoser

Jämförelse av olika droger angående skadan och beroendet

Cannabis (THC) kan ibland orsaka ett negativt rus som kan övergå i förvirringstillstånd. Det är mycket individuellt hur mycket cannabis en person klarar, enligt stress - sårbarhetsmodellen. I regel går det över när cannabisruset upphör (d.v.s. inom några timmar). Det är en vedertagen uppfattning bland svenska rättsmedicinare och psykiater inom missbruksvård att cannabis kan utlösa panikattacker och även psykoser hos somliga. En uppfattning är att cannabis inte "skapar" psykosen från ingenstans, utan snarare att en latent eller vilande psykos utlöses.

Inom rättsmedicin och psykiatri är drogutlöst psykos en standarddiagnos. En psykotisk person har ett påtagligt defekt upplevande av verkligheten, oftast utan sjukdomsinsikt. I Sverige och många andra länder kan en akut psykos därför leda till tvångsinläggning på en psykiatrisk klinik.

Det finns vetenskapliga undersökningar som tyder på att cannabiskonsumtion ger en måttligt förhöjd risk för psykotiska symptom bland unga människor, medan risken ökar betänkligt hos personer som har en sårbarhet för psykoser. Det är dock inte bevisat om detta beror på att cannabis orsakar de psykotiska symptomen. Ny forskning har även visat att cannabis rik på cannabidiol (CBD) tycks motverka bieffekterna från intag av THC.

I en studie som publicerades i The Lancet i oktober 2007 med titeln "Cannabis use and risk of psychosis in later life" drar författarna slutsatsen att cannabiskonsumtion eventuellt kan öka risken för psykos med ca 40 %, och att ett återkommande användande av drogen ökar risken med 50–200 %.

I en stor studie från 2012 av svenska värnpliktiga som mönstrade 1969-70 såg man en drygt trefaldig riskökning för att insjukna i schizofrenisjukdom senare i livet bland de som angett att de använt cannabis. Dessutom sågs en påtaglig ökad risk för insjuknande i psykoser av annat slag.

Sammanfattningsvis finns det ett starkt vetenskapligt stöd för att användning av cannabis ökar risken för psykosinsjuknande.

Cannabis som inkörsport till andra droger

Den så kallade gateway-teorin hävdar att cannabis leder till ökad risk för att börja med starkare och farligare droger (till ex. kokain, heroin). Dagens version av gateway-teorin innebär dock inte att alla som börjar med cannabis börjar med andra droger. Statens Folkhälsoinstitut publicerade 2004 en omfattande sammanställning om forskningen kring cannabis. Enligt denna "tycks [man] stå på tröskeln till att bevisa den omdiskuterade gatewayhypotesen".

Motståndarna till denna teori medger att cannabisanvändare i vissa situationer kan börja använda amfetaminer, kokain eller heroin, men om detta händer så är det antagligen inte på grund av cannabis i sig, utan omständigheterna kring cannabisbruket (till exempel inom vissa subkulturer). Motståndarna hävdar att det finns större anledning att tro att den så kallade inkörsporten beror på att cannabis är olagligt och hur samhället hanterar cannabisbruket. Förbud och förföljelse av cannabisbrukare medför att brukarna kommer i kontakt i sociala miljöer de annars inte hade kommit i kontakt med. Motståndarna till gateway-teorin hävdar således att det inte cannabis i sig som orsakar användning av tyngre droger – det är cannabisförbudet.

Enligt en undersökning utförd i Nya Zeeland i april 2006 är vanliga eller tunga cannabisanvändare associerade med en ökad risk av att använda andra illegala droger. Risken att hamna i missbruk och beroende i motsats till måttlighetskonsumtion, samt risken för att gå vidare till andra droger, minskar ju äldre de undersöka personerna var som förstagångskonsumenter. Enligt rapporterna kan detta stödja hypotesen för cannabis som en inkörsport till annat missbruk, men de egentliga mekanismerna, och till vilken grad dessa mekanismer är direkta eller indirekta, anses fortfarande vara oklart.

I Australien har man nyligen avslutat en omfattande studie av vilka som är de nya amfetaminmissbrukarna i delstaten Victoria. Studien omfattade 1943 ungdomar som man följt från 15 till 24 års ålder. 12 % av dem använde amfetamin någon gång under det år de fyllde 24, varav 1-2 % använt amfetamin minst en gång per vecka. Man testade sambanden mellan olika faktorer i deras tidigare liv och amfetaminanvändning vid 24 års ålder. Slutsatsen var att australiensiska amfetaminister ofta är blandmissbrukare. Risken att initieras i amfetaminkonsumtion och det fortsatta missbruket därav är starkt kopplat till tung konsumtion av andra droger. Enligt undersökningledaren professor Patton ligger resultaten i linje med den gängse teorin att den typiska missbrukarkarriären går från alkohol och tobak vidare till cannabis, och sedan, först när det känns komfortabelt, går vidare till andra droger.

Enligt en doktorsavhandling vid Karolinska institutet från februari 2007 får råttor, som fått THC under en period som motsvarar människans tonår, en ökad neurobiologisk känslighet för heroin och liknande droger. Försöksdjuren gavs antingen THC eller koksalt med jämna mellanrum under en livsperiod, motsvarande människans tonårsperiod. När råttorna nått vuxen ålder visade det sig att de djur som tidigare fått THC hade förändringar i hjärnområden som är starkt kopplade till känslor av belöning och välmående. De hade även ett högre heroinintag än den koksaltsbehandlade gruppen när de fick fri tillgång till drogen i experiment där de själva kunde bestämma intaget. Tidigt användande av THC hos råttorna hade dock ingen synlig inverkan på intag av en centralstimulerande drog som amfetamin.

En undersökning utförd av Institute of Medicine i USA 1999 kom fram till att det inte finns några slutgiltiga bevis för ett kausalt samband mellan cannabis effekter och påföljande användande av tunga droger. Undersökningen konstaterade också att de flesta missbrukarna av andra droger i USA hade börjat med marijuana.

En undersökning av National Household Surveys on Drug Abuse (NHSDA) visar att användare av cannabis i mycket större utsträckning missbrukar tunga droger jämfört med icke-användare. Enligt RAND Corporation kan detta förklaras på andra sätt än genom ett kausalt samband, till exempel att vissa personer är mer benägna än andra att missbruka droger i allmänhet och att de börjar med cannabis för att det är lättast att få tag på.

Dessa rapporter visar att det kan finnas ett samband mellan cannabisanvändande och missbrukandet av till exempel opium, heroin och amfetamin, men att det är osäkert om detta är ett kausalt samband eller har andra orsaker, såsom sociala. Nederländerna, som på 70-talet hade ökande problem med heroinmissbruk, legaliserade bruket av cannabis för att separera de många cannabisbrukarna från den övriga illegala handeln i ett hopp om att minska tillströmningen av heroinister. Det nederländska justitiedepartementet uppskattar att bara 0,16 procent av alla cannabisbrukare samtidigt är heroinmissbrukare, något som skulle motsäga teorin om cannabis som en inkörsport till tyngre droger. Ett annat tecken på att cannabisbruk inte med automatik leder till heroinmissbruk är att åldern på den genomsnittlige nederländske heroinisten ökar samtidigt som antalet heroinister ligger på en jämn och något sjunkande nivå.

Amotivation och cannabis

Cannabismissbruk kan leda till likgiltighet och oförmåga. Forskare har kommit att kalla letargi bland cannabisbrukare för amotivation. Amotivationssyndrom har kommit att ses som ett av huvudproblemen med cannabis och utgör ett av huvudargumenten för cannabismotståndare. Bland annat fruktar man en apatisk livsinställning, känslomässig utmattning och dåliga resultat i skola och på arbete. Svenska folkhälsoinstitutet gav 1994 ut skriften Haschboken, där det sägs att amotivationsymdrom "är ett tillstånd av avtrubbning och likgiltighet. Haschrökaren lever då i sin egen värld och verkar helt enkelt vara dum. Han har svårt att uttrycka sig och tala med andra, verkar inte riktigt förstå vad som sägs och nästan ingenting fastnar i minnet."

Empirisk forskning visar dock att ytterligare faktorer, som depression och mobbning, verkar spela en stor roll för utvecklandet av amotivation. En stor långtidsstudie i delstaten Victoria, Australien av 1601 elever sammanfattades med slutsatsen att den som använder cannabis ofta i tonåren löper en ökad risk för depression och ångest. Dagligt bruk var förknippat med en mer än femfaldigt ökad risk för senare depression och ångest.

Resultatsammanställningar från laboratorieexperiment och inhämtad statistik från utbildning och arbetsliv ger inte konsekvent stöd för symptom förknippade med amotivation. Inte heller i konstruerade test för att mäta nyckelaspekter av amotivation (mål, fokus och allmän produktivitet) lyckas man påvisa några konsekventa negativa effekter av kroniskt cannabisbruk. Undersökningar har lyckats visa att det inte finns några nämnvärda skillnader alls i motivation, produktivitet eller skärpa för dagliga cannabisbrukare bland illitterat landsbygdsbefolkning, medan det vid jämförelse mellan cannabisrökande läskunnig stadsbefolkning och icke-rökare finns vissa skillnader och framför allt bland yngre användare. En amerikansk studie med 8 000 deltagare visade också att cannabisbrukare tjänar mer än icke-brukare. Andra visade dock att de också oftare fick avsked. Prestationerna inom utbildning varierar. I USA har high school-studenter som röker marijuana i genomsnitt lägre betyg. Men de dricker ofta mer alkohol än andra och använder i större utsträckning andra illegala droger. Många var också lågpresterande innan de började konsumera cannabis. På universitetsnivå är det tvärt om, de som konsumerar cannabis har lika bra eller bättre betyg. Det är också troligare att de tar examen än deras icke-konsumerade klasskamrater. Forskning från Nya Zeeland som följt personer under 20 år tar upp att tonåringar som regelbundet använt cannabis innan de blivit 18 år får bestående nersatt intelligens som kvarstår även efter att de slutat att använda cannabis.

UNODC har tagit till sig forskning kring amotivation bland cannabisbrukare och ser teorin snarast som ett historiskt försök att beskriva effekterna av långvarigt cannabismissbruk. Men att det inte alltid uppkommer, mycket beroende på social och kulturell kontext samt konsumtionsnivån, gör att de gått vidare och anser att de letargiska dragen troligen kommer av ett kontinuerligt berusningstillstånd hos en del flitiga brukare. Även Statens Folkhälsoinstitut anser numer att amotivationssyndrom helt enkelt är ett uttryck för vissa effekter av kroniskt cannabisberusning som främst drabbar yngre missbrukare i urbana och intellektuellt krävande miljöer.

En nyligen publicerad studie baserad på mätningar med magnetkamera visade att även måttligt rökande av cannabis minskar storleken på delar av hjärnan som är viktiga för motivation och empati. Avvikelsen var relaterad till hur mycket personen rökte cannabis.

Cannabis och beroende

Traditionellt har cannabis inte klassats som en beroendeframkallande drog eftersom kraftiga fysiska abstinenssymtom normalt inte uppstår om användaren slutar. Emellertid har det alltid funnits cannabisberoende och från och med fjärde upplagan (1994) av American Psychological Associations standardmanual för diagnoser inom psykiatrin, Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-IV) används i manualen begreppet substansberoende (substanse dependence) för att fånga in bland annat cannabisberoende.

Substansberoende, eller cannabisberoendesyndrom (cannabis dependence syndrome), kan enligt DSM-IV finnas även om fysiologiska abstinenssymtom helt saknas.. Alla kriterier som räknas upp i DSM-IV behöver inte vara uppfyllda, det räcker med att minst tre av dem uppfyllts vid något tillfälle under de senaste 12 månaderna. Några exempel på kriterier är en toleransökning, att man brukar mer än man tänkt samt att man inte kan dra ner eller kontrollera intaget, att man förlorar kontrollen och har problem att delta i vardagliga aktiviteter och/eller fortsätter bruka trots insikt om missbrukets (negativa) sidor.

Tolkningar av en stor riksomfattande amerikansk undersökning visade att 9,1 % av alla som någon gång under sin livstid provat cannabis utvecklar beroende enligt kriterierna ovan. När det gäller dagligbrukare finns det undersökningar som något mindre än hälften uppfyller kriterierna för cannabisberoendesyndrom. De som möter kraven konsumerar generellt både mer cannabis, mer alkohol och annan narkotika än den hälft som inte upplever de negativa symptom som krävs för att kallas cannabisberoende. Cannabisberoendesyndrom är ovanligt bland dem med ett sporadiskt intagsmönster.

Man har i djurförsök vid universitetet i Nottingham lyckats skapa kraftiga abstinenssymtom vid införandet av inhibitatorer, som tränger undan cannabinoiderna från hjärnans receptorer. Resultaten är dock av tvivelaktigt värde då cannabinoida antagonister inte administreras till cannabisbrukare, utan att de istället utifrån uppbyggda reserver i fettvävnaden går en mjuklandning till mötes.

Vissa milda och kortlivade utträdessymtom verkar dock förekomma ymnigt bland långvariga konsumenter som lägger av, bland annat tremor, rastlöshet, svettningar och insomnia. Självmedicinering för att undvika dessa kan mycket väl ligga till grund för fortsatt bruk.

Den svenska psykologen och forskaren Tomas Lundqvist pekar på övergående dysfori som kan uppkomma vid avhållsamhet hos cannabismissbrukare och menar att motivationen till fortsatt bruk består i ett försök att återställa en känsla av normalitet genom det aktiva ruset.

Cannabis och ångest

En australiensisk långtidsundersökning kom fram till att det finns ett klart samband mellan tidig debut och hög konsumtion av cannabis och problem med ångest och depression. Detta oberoende av bakgrund och familjesituation. För dem som testat cannabis före 15 års ålder, och vid 21 brukade det ofta, rapporterade nästan tre och en halv gånger fler än i kontrollgruppen symtom på ångest och depression.

Kanadensiska forskare har i djurförsök kommit fram till att råttor drabbas av en ej reversibel ökning av ångest och stresskänslighet om de hade utsatts för en daglig tillförsel av cannabis vid den ålder som är råttornas motsvarighet till människans tonår. Mekanismen för att ta emot signaler mellan nervcellerna via serotonin försämras och känsligheten för stress ökar. För fullvuxna råttor som utsattes för cannabis märktes ingen förändring.

En fransk undersökning av både hög- och lågintensiva cannabiskonsumenter funna i ett slumpmässigt urval av universitetsstudenter fann dock ingen signifikant koppling mellan konsumtion av cannabis och ångest i det dagliga livet. Man kunde inte finna några bevis för att cannabis skulle kunna skapa eller bota ångest. Däremot upptäcktes det att ett betydande antal av de undersökta studiedeltagarna verkade uppleva agorafobi (torgskräck) i samband med cannabis, men det troddes inte bero direkt på cannabis utan på förväntad ångest efter tidigare panikupplevelser i sådan miljö.

Spanska forskare vid Universidad Complutense har i djurförsök visat att det endocannabinoida systemet är viktigt för humör- och sinnestillstånd. Enligt denna studie så kan det i framtiden bli aktuellt att behandla vanliga mentala problem som ångest genom att med cannabinoider påverka det endocannabinoida systemet. I studien har det visat sig att en mindre mängd cannabinoider har en ångestdämpande effekt samt att överdosering kan ha en störande effekt i detta system. Det endocannabinoda systemet är enormt viktigt för vår mentala hälsa vilket också har visats i forskning med knockoutmöss som genom avel fötts utan cb-receptorer.

Cannabis och bilkörning

En undersökning i samarbete mellan flera franska sjukhus, publicerad 2003, jämförde förekomsten av droger hos olycksförare med förekomsten hos en kontrollgrupp som inte råkat ut för olyckor. Risken för en dödsolycka är under ruset nästan dubbelt så stor för en förare som rökt cannabis än för den som är helt nykter; jämförelsevis är den åtta och en halv gånger större om föraren är alkoholpåverkad. Om föraren var påverkad av både alkohol och cannabis ökade risken 15 gånger enligt undersökningen.

Cannabis och fosterskador

Man har i olika studier observerat att olika koncentrationssvårigheter, hyperaktivitet och andra inlärningssvårigheter är vanligare hos barn vars mödrar rökte cannabis under graviditeten. Senare forskning från Karolinska Institutet under Tibor Harkany har gjort observationer viktiga för förståelsen av fosterskador hos barn till cannabisrökande mödrar: för att hjärnans nervceller ska kunna utvecklas och växa ihop med varandra på ett korrekt sätt måste de guidas av kemiska signaler som skickas ut från omgivande nervceller. Forskarna har nu upptäckt att endogena, dvs. kroppsegna, cannabinoider spelar en oväntat viktig roll då nervcellerna i hjärnbarken slutligen kopplas ihop med varandra. Endogena cannabinoider utövar sin aktivitet genom att binda till samma receptor på hjärnans nervceller som cannabissubstansen THC binder till. En del av förklaringen kan enligt forskarna ligga i att THC leder nervcellerna vilse hos det växande fostret så att de inte kopplas ihop som de ska. Cannabis gör samma sak som de kroppsegna ämnena men vid fel tid och på fel plats.

Cannabis och skolresultat

Tre studier i Australien och Nya Zeeland visade en tydlig dosrelaterad samvariation mellan rökning av cannabis före 17 års ålder och ökad risk för att inte fullfölja gymnasiet, ökad risk för depressioner senare i livet, ökad risk för cannabisberoende, ökad risk för användning av andra illegala droger och ökad risk för självmord.

Cannabis och behandling

Många som röker cannabis kan sluta röka utan professionell hjälp. Ibland kan det dock finnas behov av avvänjning och behandling i samband med cannabisrökning. Individer som söker hjälp för att sluta med sin användning gör det oftast först när ett missbruk eller beroende är ett faktum och när individen upplever allvarliga problem med sitt missbruk i form av förlorad kontroll över missbruket, psykosociala problem och psykiatrisk ohälsa .

Riktlinjer vid behandling

Socialstyrelsens nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevården som utfärdades 2015 lyfter fram att det är viktigt att behandling av cannabismissbruk eller beroende alltid ska vara inriktad på omedelbar avhållsamhet från cannabis samtidigt som psykosocial behandling ska sättas in. De psykosociala behandlingar som har visat sig mest effektiva bygger på kognitiva, beteendeterapeutiska metoder och tekniker. Eftersom skadlig cannabisanvändning är vanligast bland yngre personer, gör Socialstyrelsen gällande att stödinsatser också bör erbjudas till deras anhöriga. Trots att effektiv professionell hjälp finns visar forskningen att det endast en liten del av individer som uppfyller kriterierna för cannabismissbruk eller beroende som söker hjälp för att upphöra med missbruket .

Ur Socialstyrelsens rekommendation står att läsa: “Cannabis är den vanligaste illegala drogen som används i dag. Av samtliga personer som bedömts ha ett missbruk eller beroende av narkotika beräknas cirka 60 procent ha använt cannabis under det senaste året. Risken att utveckla ett beroende av cannabis anses dock vara låg, under 10 procent. Risker förknippade med cannabisanvändning är främst relaterade till social och psykologisk funktion. Långvarig eller regelbunden användning av cannabis kan också medföra risker både för den fysiska och psykiska hälsan. Risker med cannabisanvändning inkluderar bland annat psykossymtom, nedsättning av kognitiva funktioner och störning av psykomotoriska funktioner.” Och senare i texten: “Enligt Socialstyrelsens rekommendation bör hälso- och sjukvården och socialtjänsten erbjuda KBT eller återfallsprevention med tillägg av motiverande samtal eller MET. Avgörande för rekommendationen är att åtgärden har en måttlig effekt.”

Nätverk för behandlare

Det nationella cannabisnätverket är ett rikstäckande nätverk av över 400 behandlare som i sitt arbete med cannabisrökare använder sig av HAP och CPU som behandlingsmetod. Nätverket bildades 2000 och träffas vid årliga konferenser för att utbyta erfarenheter och ta del av ny forskning inom verksamhetsområdet, samt tillhandahåller utbildning i behandlingsmetoderna. Man har vid flera tillfällen även anordnat nationella konferenser om cannabis med stöd av medel från Folkhälsomyndigheten.

Haschavvänjningsprogrammet (HAP)

Under 1980-talet utvecklade Thomas Lundqvist och Dan Ericsson vid Rådgivningsbyrån i Lund en metod för haschavvänjning i öppenvård, vilken beskrevs i boken “Vägen ut ur haschmissbruket”. Den metod som utvecklades, Haschavvänjningsprogrammet (HAP), är ett väl strukturerat behandlingsprogram som är utformat utifrån de faser som man genom forskning och evidens sett att vanerökare av cannabis går igenom efter att de slutat röka. I Haschavvänjningsprogrammet träffar man en behandlare enskilt i 18 sessioner under ca 6 veckor, oftast inom ramen för en öppenvårdskontakt. Programmet innehåller såväl psykoedukation om cannabis som drog och kopplingen till försämring av vissa kognitiva funktioner, hjälp att se samband mellan tidigare cannabisintag och det egna psykiska måendet samt återfallsprevention och framtidsorientering. I programmet involverar man även anhöriga. Bedömningsformulären KASAM (bedömningsinstrument utformat utifrån Antonovskys terori om Känsla av Sammanhang) och SCL-90 ingår i programmet för att utvärdera förbättringar i samband med rökstopp samt för att identifiera eventuella resttillstånd som kan behöva hänvisas vidare inom specialistvård.

Haschavvänjningsprogrammet som en behandlingsinsats som kan erbjudas inom sjukvården och socialtjänsten vid cannabismissbruk/-beroende. Socialstyrelsens kommentar till gradering 6 (att metoden kan erbjudas) är att: “Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt, men åtgärden har stöd i beprövad erfarenhet enligt ett systematiskt konsensusförfarande. Åtgärden innehåller också inslag av metoder som är inkluderade och rekommenderas i riktlinjerna, det vill säga motiverande samtal (MI) och KBT.”[1]

Under senare år har en variant av Haschavvänjningsprogrammet utvecklats för att bättre möta behoven hos ungdomar i tidigare skede av cannabisanvändning och deras anhöriga. Cannabisprogram för unga (CPU) består liksom HAP av psykoedukation kring cannabis men även av familjearbete, man varvar under de 6 veckor som programmet pågår enskilda samtal med ungdomen med familjesamtal.  En pilotstudie har genomförts under 2015 för att få en bild av programmet fungerar i praktiken. Även CPU finns med i Socialstyrelsens nationella riktlinjer under gradering 6, att metoden kan användas som insats vid användning, missbruk eller beroende av cannabis hos ungdomar under 18 år.

Internetbaserad intervention vid cannabisrökning

Under 2015 påbörjade forskare vid Centrum för psykiatriforskning,  Karolinska institutet ett projekt med internetbaserad intervention vid cannabisrökning. Syftet med studien är att undersöka huruvida ett internetbaserat program kan fungera som komplement och/eller alternativ för personer som vill förändra sin användning av cannabis men som av någon anledning inte söker sig till den konventionella vården. I det internetbaserade programmet arbetar användaren självständigt med behandlingsuppdrag och får vid behov stöd av en rådgivare via e-meddelanden. Programmet pågår under 2016 och är fortfarande öppet för deltagande via länken ovan.

Cannabis har använts som medicin i många tusen år. Bland hinduiska ayurvedaläkemästare och i islamisk tibbi lär man patienter att inta cannabis oralt mot smärtsamma sjukdomar som malaria och andra åkommor som reumatism. Cannabis har använts som ett afrodisiakum i så skilda tillämpningar som för nygifta och till märrar innan de skulle betäckas.

Den västerländska läkekonsten fick upp ögonen för cannabis i mitten av 1800-talet och användes som allmän mirakelmedicin mot en rad åkommor och fanns som ingrediens i många tinkturer som påstods vara välgörande. När moderna läkemedel kom, som bland annat aspirin började de legitima användningsområdena krympa. I 1912 års upplaga av Nordisk Familjebok beskrivs cannabis som övergiven av den "moderna läkekonsten".

På senare tid har de medicinska användningsområdena av cannabis på nytt blivit uppmärksammade. Ofta rör det sig då om renad cannabis eller syntetiskt framställt THC (dronabinol) som får kontrollerat innehåll. Men det förekommer även i form av marijuana med kontrollerad halt THC. I en del länder tillåts medicinsk användning. Enligt den amerikanska organisationen The Marijuana Policy Project är cannabis ett utmärkt läkemedel för bland annat cancer- och AIDS-patienter, som ofta lider av depression, och mot illamående och efterföljande viktnedgång som ett resultat av kemoterapi och andra aggressiva behandlingsformer. Det hävdas att cannabis gör dessa behandlingar mer uthärdliga. Den dämpande effekten mot illamående hjälper också mot åksjuka, för personer med hyperhidros och även mot bakfylla. USA:s läkemedelsverk US Food and Drug Administration anser däremot att rökning av cannabis helt saknar medicinskt värde.

För att få registreras och säljas som läkemedel måste ett preparat vara bevisat verksam mot den sjukdom som skall behandlas, inte skada mer än hjälpa, distribution och tillverkning måste ske under noggrann kontroll och kraftigt verkande substanser får i Sverige bara skrivas ut av läkare med så kallad särskild förskrivningsrätt.. Dessutom jämförs medlet med andra preparat. I Sverige anses cannabis för närvarande inte uppfylla kraven för någon sjukdom. Hur oraffinerade växtdelar med naturligt varierade sammansättning skall tas upp på sådan lista är dock oklart. Flera länder har cannabinoider upptagna i listan över läkemedel med särskild förskrivningsprövning. Tyskland har godkänt cannabisextrakt som en del i behandlingen av en svårt MS-sjuk kvinna i München.

Det finns inga klara bevis för att cannabis hjälper till att minska risken för att få cancer även om många påståenden om detta cirkulerar på Internet. Om det skulle vara så att rökning av cannabis ökar risken är svårt att fastställa eftersom de flesta användare kombinera med rökning av tobak och detta försvårar forskning.

Effekter

• Lätt eufori (eller stor, beroende på sorten av cannabis)
• Avslappning
• Tachykardi (rusets första 20 min)
• Bradykardi
• Torra slemhinnor
• Törst
• Lätt utvidgade pupiller och röda ögon
• Ökad aptit/Falsk hunger
• Lätt erotiserande och afrodisierande
• Ökad uppskattning av ljud och beröring

Litteratur

Informationsmaterial

• Cannabis - om spridningen, skadeeffekterna, sambanden med tobak och hur missbruk kan förebyggas Folkhälsoinstitutet 2012 länk fungerar inte
• 8 myter om cannabis Pelle Olsson, Riksförbundet Narkotikafritt samhälle 2012

Forskningsrapporter

• Jan Ramström: Skador av hasch och marijuana. En genomgång av vetenskapliga studier publicerade till och med 2008 Folkhälsoinstitutet 2009
• Cannabis: a health perspective and research agenda – Rapport WHO, 1997.
• The influence of cannabis on driving 2000 – Brittiska transportministeriets rapport.
• Dose related risks of motor vehicle crashes after cannabis use Drug and alcohol dependence #73, 2004 pp. 109–119 – Sammanställning av forskningsrapporter om cannabis och bilkörning
• Comparison of the prevalence of alcohol, cannabis and other drugs between 900 injured and 900 control subjects: results of a French collaborative study Forensic Science International #133, 2003 pp. 79–85 – Jämförande studie om droger och bilkörning från Frankrike
• The Swedish Drug Control System 1997 – Djupgående analys av Sveriges drogpolitik.
• House of Lords – Ninth Report 1998 – Brittiska överhusets rapport om cannabis.
• Marijuana and Medicine 1999 – Amerikanska Institute of Medicine's vetenskapliga bedömning av marijuanans medicinska aspekter. Executive summary som PDF.
• Kanadensiska senatens rapport – sammanfattning 2002 – Kanadensiska senatens rapport om cannabis. En av de mest omfattande rapporterna någonsin. För att komma åt hela rapporten finns även del 1, 2, 3 och 4.
• Jan Ramström: Skador av hasch och marijuana, En genomgång av vetenskapliga studier publicerade till och med hösten 2003 En reviderad version av samma skrift från 1997. Se här för Mats Hiltes, forskare och lektor vid Socialhögskolan i Lund, kritik av denna studie.
• Causal association between cannabis and psychosis: Examination of the evidence BJPsyche Psychiatry (2004) 184:110-117 doi: 10.1192/bjp.184.2

Böcker

• Marijuana och frihet - fakta och reportage, Pelle Olsson, Fri förlag 2010. ISBN 9189572130 ISBN 9789189572133
• Haschboken 1995 , Barbro Holmberg, ISBN 91-88564-19-3.
• Cannabis : A History, Martin Booth, ISBN 0-312-42494-9.
• Hemp & The Marijuana Conspiracy: The Emperor Wears No Clothes, The Authoritative Historical Record of the Cannabis Plant, Marijuana Prohibition & How Hemp Can Still Save the World, Jack Herer, ISBN 1-878125-00-1.
• Marijuana Myths Marijuana Facts: A Review Of The Scientific Evidence, Lynn Etta Zimmer, Lynn Zimmer, John P. Morgan, ISBN 0-9641568-4-9.
• The Science of Marijuana, Leslie L. Iversen, ISBN 0-19-515110-0.
• Harry J. Anslinger, W.F. Tompkins: The Traffic in Narcotics, 1953
• Understanding Marijuana: A New Look At The Scientific Evidence, Mitch Earleywine, ISBN 0-19-518295-2.
• Why Marijuana Should Be Legal, Ed Rosenthal, Steve Kubby, S. Newhart, ISBN 1-56025-481-5.
• The Cannabis Grow Bible: The Definitive Guide to Growing Marijuana for Recreational and Medical Use, Greg Green, ISBN 1-931160-17-1.
• Cannabis and Cannabinoids: Pharmacology, Toxicology, and Therapeutic Potential, Franjo Grotenhermen (Editor), Ethan Russo (Editor), ISBN 0-7890-1508-0.
• The Emperor Wears No Clothes, Jack Herer, ISBN 0-932551-11-4

Cannabisrörelsen

I många länder finns det cannabispositiva rörelser, vilka framhåller de positiva aspekterna och kämpar för dess legalisering. Sedan 1999 hålls årligen Global Marijuana March i många länder, som är en marsch till stöd för cannabiskulturen och för rätten till alternativa livsstilar. Det finns även i många länder rörelser som kämpar mot legalisering av cannabis, en del av dem (139 organisationer i 46 länder, April 2014) har samlats inom World Federation Against Drugs.

Se även

• Anandamid
• Blandmissbruk
• Cannabinoid
• Hampa
• Jacques-Joseph Moreau de Tours
• Inkörsportsteorin

Källor

The Union: The Business Behind Getting High

Externa länkar

• Fakta om cannabis Cannabishjälpen
• Centralförbundet för Alkohol och Narkotikaupplysning
• Marijuana CESAR Center for substance abuse research
• Wikiquote har citat av eller om Cannabis.

  Citat