Carl Fredric Dahlgren

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ej att förväxla med Carl Dahlgren (donator).
Carl Fredric Dahlgren (1791-1844).

Carl Fredric Dahlgren, född den 20 juni 1791Stens bruk i Kvillinge socken i Östergötlands län, död efter ett långvarigt lidande (i cancer) i Stockholm natten mellan 1 och 2 maj 1844, var en svensk präst och skald.

Dahlgren blev student i Uppsala 1809, prästvigdes 1815, blev pastorsadjunkt i Ladugårdslands församling i Stockholm 1816, komminister i samma församling 1824 och i Storkyrkoförsamlingen 1829. Vid riksdagarna 1829, 1834 och 1840 var han ledamot av prästståndet -- vald av Stockholms komministrar -- och tillhörde i denna egenskap avgjort det liberala partiet. Under flera år var han en av prästståndets fullmäktige i Riksgäldskontoret.

I litterära kretsar[redigera | redigera wikitext]

Jämte P.A. Sondén med flera kamrater stiftade Dahlgren såsom gymnasist vid Linköpings gymnasium 1808 det litterära samfundet "Vitterhetens vänner". I denna krets uppträdde han såsom satirisk diktare. Hans första kända skaldestycken trycktes i "Norrköpings Tidningar" 1809. Under studenttiden lämnade han flera bidrag till Atterboms "Poetisk kalender".

Men först i Stockholm, i vars vittra umgängesliv han intog en mycket framstående plats, fick hans skaldeanlag en rikare utveckling. Där diktade han, inspirerad av huvudstadens sköna omgivningar, idylliska naturskildringar. Jämte A.J. Cnattingius stiftade han 1815 i Stockholm det s.k. "Manhemsförbundet". Längre fram var han med om att stifta sällskapen "Gröna rutan" (1816), "Bellmanska sällskapet" (1824), och "Aganippiska sällskapet" (i slutet av 1830-talet). Inom dessa, liksom i sällskapet "Par Bricole", gav han sitt skämtsamma lynne fritt lopp i en mängd föredrag i bunden och obunden form.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Dahlgren utgav ett stort antal arbeten, dels på vers, dels på prosa. Bland dessa märks åtskilliga kalendrar, såsom

Dahlgrens bidrag i dessa, liksom i Atterboms poetiska kalendrar, utgörs huvudsakligen av lyrisk-idylliska skaldestycken. Mycket kända och omtyckta blev Zephyr och den gungande flickan, Kärlekens snaror, Hök och dufva, Sista paret ut, Vårsång på Valborgsmässoafton ("Våren är kommen") m.fl. Bland Dahlgrens dikter i dramatisk form -- de flesta, liksom i allmänhet hans större arbeten, mindre lyckade än hans smärre lyriska stycken -- märks den dramatiserade idyllen Ulla Vinblads död, i vilken författaren vid skildringen av Olympens gudavärld når höjden av det burleska. Mollbergs epistlar (1819-1820) utgörs av dikter på blandad vers och prosa. Såsom särdeles förtjänstfulla bland dessa epistlar kan framhållas Kommentarier öfver månskenet i Haga samt den tredje episteln, Skönhetslinier.

Komedin Argus i Olympen (1825) är riktad mot tidningen "Argus" och innehåller en mängd anspelningar på politiska och sociala förhållanden i början av 1820-talet. Hågkommas bör även den av Dahlgren och Clas Livijn gemensamt författade "Andra natten" av den komiska hjältedikten och partiskriften "Markalls sömnlösa nätter" (riktad mot den s.k. gamla skolan och i synnerhet mot P.A. Wallmark). Dahlgren skrev även flera romaner och noveller, bland vilka den humoristiska berättelsen Ungdomsfantasier, eller Nahum Fredrik Bergströms krönika är den mest kända. Åren 1825-1827 utgav han tillsammans med Lorenzo Hammarsköld, A.I. Arwidsson, Peter Wieselgren m.fl. tidningen "Kometen", i vilken han kvickt kritiserade varjehanda litterära företeelser.

Senare arbeten[redigera | redigera wikitext]

Dahlgrens Samlade arbeten utgavs 1847 och är försedda med en av A.I. Arwidsson författad levnadsteckning. I "Tankar och löjen af J.H. Thomander", utgiven av Arvid Ahnfelt (1876), är intagen en mellan Dahlgren och Johan Henrik Thomander åren 1823-30 förd brevväxling, vilken innehåller många drag, som belyser dessa bägge personligheter, och i "Bellmanska sällskapet", av Arvid Ahnfelt (1877), finns flera av Dahlgren författade, förut otryckta stycken.

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Dahlgren var en lyrisk-idyllisk skald och en bland Sveriges mest betydande humoristiska författare. Han utgick från den romantiska (s.k. nya) skolan och deltog i dess litterära fejder. Samtiden kallade honom "fosforisternas humorist". Han skilde sig dock snart från dem och uppträdde sedermera i det hela som självständig diktare. Bellman var den skald, efter vilken han närmast bildade sig; men förnämligast i den glada tonen, i det lätta, jollrande skämtet ådagalade han en ej ringa originalitet.

Hans poesi utmärker sig i allmänhet genom en täck skalkaktighet och en lekande kvickhet, men man har i densamma anmärkt en viss planlöshet och stundom framträdande brist på smak. Mot slutet av sin levnad förföll han till ett vårdslöst manér, sannolikt därför att han ofta nödgades skriva för bröd. Hans vittra förtjänster belönades 1831 av Svenska Akademien med det Lundbladska priset.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]