Carl Gyllenborg

Från Wikipedia
Carl Gyllenborg
Carl Gyllenborg iklädd Riksrådsdräkt. Målning av Lorens Pasch den äldre.
Titlar
Tidsperiod 1718–1720
Utnämnd av Fredrik I
Tidsperiod 1720–1723
Utnämnd av Fredrik I
Företrädare Georg Wachschlager
Efterträdare Joachim von Düben
Tidsperiod 1723–1746
Utnämnd av Fredrik I
Yrke Ämbetsman, diplomat, politiker och författare
Övrigt arbete Universitetskansler, plenipotentiär, legationssekreterare, rector illustris
Politik
Parti Hattpartiet
Annat parti Holsteinska partiet
Mandatperiod
1739–1746
Tillträdde 16 april 1739
Avgick 9 december 1746
Personfakta
Personnamn Carl Gyllenborg
Född 7 mars 1679
Nikolai församling, Stockholm, Sverige
Nationalitet Sverige Sverige
Död 9 december 1746 (67 år)
Nikolai församling, Stockholm, Sverige
Begravd Uppsala domkyrka
Släkt
Frälse- eller adelsätt Gyllenborg
Far Jakob Gyllenborg
Mor Anna Catharina Thegner
Släktingar Olof Gyllenborg (Bror)
Johan Gyllenborg (Bror)
Fredrik Gyllenborg (Bror)
Familj
Gift 1710
London
Make/maka Sarah Derith
Carl Gyllenborg (1679–1746).

Carl Gyllenborg, född 7 mars 1679, död 9 december 1746, greve, ämbetsman, diplomat, politiker och författare. Kanslipresident (Hatt) 1739–1746.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Carl Gyllenborg var son till Jacob Vollimhaus, som adlats Gyllenborg, och friherrinnan Anna Catharina Thegner, dotter till Olof Thegner. Han var bror till Johan, Olof och Fredrik Gyllenborg.

Under sin studietid i Uppsala utmärkte sig Gyllenborg för en sällsynt talarförmåga och valdes till universitets rector illustris, vilken befattning han innehade ett år. Sedan han någon tid tjänstgjort i Kungliga kansliet, begav han sig 1701 till svenska hären i Livland, där anställdes han som adjutant hos greve Carl Mörner.

Här visade han så stora anlag för diplomatiska värv, att han 1703 avsändes som kommissionssekreterare till svenska beskickningen i London, där han 1710 utnämndes till resident och 1715 till minister. I London gifte han sig 1710 med en rik änka av Torypartiet, mrs Sara Derith, född Wright, vilken sedan utövade ett stort inflytande på hans politiska handlingar. Invecklad i Georg Heinrich von Görtz planer mot den hannoveranska tronföljden i England, togs han 1717 av engelska styrelsen i fängsligt förvar och inspärrades på fästningen i Plymouth. Efter ett halvt års förlopp sattes han likväl på fri fot och återkom på en ståtligt utrustad engelsk fregatt till Sverige i augusti 1717.

Här befordrades han kort därefter 1718 till statssekreterare vid handelsexpeditionen och skickades, med Görtz, till fredsmötet med ryssarna på Åland. Sedan underhandlingarna blivit avbrutna, utnämndes han 1720 till hovkansler och samma år till svenskt sändebud vid fredsmötet i Braunschweig, som aldrig blev av.

Vid riksdagen 1723 upphöjdes han till riksråd och verkade under första skedet av den så kallade frihetstiden. Som huvudman för Hattpartiet och Arvid Horns outtröttlige motståndare, lyckades han vid riksdagen 1739 krossa Mösspartiet och dess mäktige ledare och intog Horns plats, som kanslipresident.

År 1746, när han var 67 år övertogs kanslipresidentssysslan av hans tidigare antagonist Carl Gustaf Tessin. Ansatt av kroppsliga lidanden, försvagades han allt mer och dog den 9 december samma år.

Litterär produktion[redigera | redigera wikitext]

Förutom flera politiska avhandlingar, som New discoveries of the dangers of Popery 1714, La Crise du Nord, ou réflexions sur la politique du Czar och [1717; Efterrättelser om regementsförändringen i Svea Rike år 1719 skrev han pjäsen Den Svenska Sprätthöken, som han fick idén till, från en fransk enaktspjäs, uruppfördes i Stora Bollhuset 1737.

Lyckönskan till Karl XII över Segern vid Narva; Tal vid riksdagarna 1739–43, samt översatt från engelskan En bättrad villhierna, komedi oc »Andromache eller ett ömt modershierta, tragedi.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Företrädare:
Carolus Lundius
Uppsala universitets rektor
ht 1698 – vt 1699
(som rector illustris)
Efterträdare:
Ericus Liung
Företrädare:
Petrus Lagerlöf
Inspektor för Värmlands nation
1699
Efterträdare:
Carolus Lundius
Företrädare:
Gustaf Bonde
(tillförordnad)
Sveriges kanslipresident
1739–1746
Efterträdare:
Carl Gustaf Tessin
(tillförordnad)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]