Carl Jonas Love Almqvist

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Almquist” leder hit. För andra betydelser, se Almquist (olika betydelser).
Carl Jonas Love Almqvist
Carl Jonas Love Almqvist, cirka 1835. Målning av Carl Peter Mazer.
Carl Jonas Love Almqvist, cirka 1835. Målning av Carl Peter Mazer.
Född 28 november 1793
Stockholm,  Sverige
Död 26 september 1866 (72 år)
Bremen  Bremen
Yrke Författare
lärare
präst
tonsättare
rektor
Nationalitet  Sverige
Språk Svenska
Verksam 1814-1864

Carl Jonas Love Almqvist (Carl Jonas Lovis Almqvist, även Almquist), född 28 november 1793 i Stockholm, död 26 september 1866 i Bremen, var en svensk författare, lärare, präst och tonsättare.

Almqvist växte upp i Roslagen. Föräldrahemmet där blev viktigt i hans skildringar, där olika platser är beskrivna med stark hemkänsla. År 1808 antogs han som student vid Uppsala universitet. År 1823 avslutade han allt han åtagit sig och reste för att leva idealiserat bondeliv i Värmland i Rousseaus anda. År 1824 gifte han sig med Anna Maria Andersdotter Lundström. År 1829 blev han rektor vid Nya elementarskolan. År 1839 blev han medarbetare i Aftonbladet, och kom därefter nästan uteslutande att vara journalist och författare.

Han gick i polemik med August Blanche i det som kallas "Det-går-an-striden". Det slutade i en duell där Blanche spottade Almqvist i ansiktet. Hans ekonomi var vid tillfället extremt dålig. Den förde honom i händerna på procentare. År 1851 flydde han bekymren i Sverige och for till USA. Han anklagades för arsenikförgiftning bland annat, men kunde inte kommas åt då han befann sig i USA. Han gifte om sig utan att ha skilt sig i Sverige, och gjorde sig därför skyldig till bigami.

År 1865 lämnade han USA och flydde till Tyskland. Han dog ensam och okänd året därpå. Almqvist skrev i en rad olika genrer, såväl prosa, dramatik och lyrik, som andra, till exempel journalistik och läroböcker. En stor del av hans skönlitterära produktion samlades inom ramberättelsen Törnrosens bok.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Almqvists mor Birgitta Lovisa Gjörwell målad av Per Krafft den äldre.
Carl Jonas Love Almqvist porträtterad 1843 i kalendern Nordstjernan.

Carl Jonas Love Almqvist var son till krigskommissarien Carl Gustaf Almquist (1768-1846) och Birgitta Lovisa Gjörwell (1768-1806), dotter till publicisten C.C. Gjörwell. Föräldrarna gifte sig 1791. Modern gick bort 1806 efter att ha varit sjuk länge och lämnade då efter sig tre minderåriga barn. I morfadern hade Almqvist en outtröttlig främjare av de mångsidiga studieintressen, som Almqvist tidigt visade och som Gjörwell med sådan förtjusning omnämner i sina brev. Almqvists läsande och skrivlust utvecklades mycket under uppväxtåren. Fritiden tillbringade han ofta på herrgården Antuna i Eds socken, Uppland, där fadern var bosatt som lantbrukare. Föräldrahemmet och dess omgivningar blev medelpunkten i hans geografi; till dem förlade han sedan gärna sceneriet i sina skildringar, där socknar, gårdar, vattendrag och andra platser oupphörligt nämns med stark hemkänsla och kärleksfullt förhärligande. Almqvist var ovanligt beläst och bildad för sin ålder och inskrevs 1808 som student i Roslags nation vid Uppsala universitet. Åren 1814-20 hade han anställning hos Johan Hisinger som informator åt sonen Michaël som sedermera blev ryttmästare vid Adelsfanan.[1] Familjen vistades vintertid i Stockholm, men om sommaren på sitt gods Fagervik nära Ekenäs i Finland. Samtidigt bedrev Almqvist egna studier och promoverades 1815 till filosofie doktor samtidigt med Atterbom, Palmblad och K. E. Fahlcrantz.

Resa till Värmland[redigera | redigera wikitext]

Kort efter promotionen ingick Almqvist som extra ordinarie kanslist i ecklesiastikexpeditionen samt blev 1817 kopist och 1822 ordinarie kanslist i detta verk, där även Stagnelius arbetade. Emellertid tog han avsked från kanslitjänsten 1823 och flyttade i början av följande år till Värmland, för att leva ett idealiserat bondeliv. Tidigt påverkad av Rousseau, hans moders favoritläsning, hade Almqvist länge drömt om ett levnadssätt, som harmoniskt förenade ett liv i andakt och begrundan med kroppsarbete ute i naturen. Då han 1816 invalts i Manhemsförbundet, ett religiöst patriotiskt sällskap, samt blivit dess ordförande, utarbetade han en mycket fantastisk organisationsplan, vilken utgavs 1820. I denna plan hade han uttalat de idéer, som han nu tillsammans med två andra manhemsbröder, Johan August Hazelius och Jonas Wærn, försökte förverkliga. Från det i Köla socken belägna wærnska godset Skillingsfors köpte han sig för 1 000 riksdaler en hemmansdel, Gravsund, dit han lät flytta en vanlig bondstuga. I Skillingmarks kyrka i Värmland vigdes han 4 mars 1824 med Anna Maria Andersdotter Lundström (1799–1868), som uppfostrats på Antuna och varit hans flickvän sedan 1812, fast en formlig trolovning ägde rum först 1823. Paret kom att få en son och en dotter. "Jag öfvergaf hela det konventionella lifvet", skrev Almqvist, "icke blott i litterärt afseende, utan ock i lefnadssätt, och nedsatte mig i en landsort, alls icke som herre, utan på ett ganska reelt åkerbrukarevis, utförande arbetet med egna händer." Han kallade sig "dannemannen Love Carlsson". Jordbrukets avkastning var emellertid otillräcklig att ge levebröd, och Almqvists kartritningar på hushållningssällskapets uppdrag fyllde inte bristen. Försöket med ideallivet måste ges upp, och redan 1826 återvände Almqvist till Stockholm, där han med nöd drog sig fram genom renskrivning, korrekturläsning och notskrivning.

Rektor och präst[redigera | redigera wikitext]

Genom vänners medverkan blev han 1829 anställd som vice lektorKarlberg, och 1828 blev han lärare samt 1829 rektor vid den nyupprättade Nya elementarskolan i Stockholm. Som lärare var han under de första åren flitig och skicklig, elektriserande i sin undervisning och varmt fäst vid ungdomen. Han prästvigdes 1837. För den norbergska professuren vid Lunds universitet, i tyska, franska och engelska, med föreläsningsskyldighet i estetik, speciminerade han 1838, men hans språkvetenskapliga prestationer ansågs otillräckliga, och C.A. Hagberg erhöll platsen.

Journalist[redigera | redigera wikitext]

Almqvist började nu skriva i den liberala pressen. Sedan 1839 medarbetare i Aftonbladet, ägnade han sig från september 1841, då han lämnade sitt rektorat, vilket han på sista tiden inte skött väl, nästan uteslutande åt författarskap och journalistik. Han gick i polemik med August Blanche i den så kallade Det-går-an-striden och Almquist anklagade Blanche för att vara av oäkta börd, "Almqvistska dådet". Blanche utmanade då Almqvist på duell och när Almqvist inte lyssnade spottade August Blanche honom i ansiktet vid ett möte i Strömparterren. Detta väckte en enorm skandal.[2] Den ekonomiska ställningen, aldrig god, förvärrades alltmer under 1840-talet och förde honom slutligen i händerna på procentare, för vilka han även själv var ombud.

Landsflykt[redigera | redigera wikitext]

Almqvists gravsten vid Solna kyrka.

Utpinad av långvarig fattigdom, överansträngning och den förbittrade kampen mot många och mäktiga fiender, hade Almqvist sedan lång tid umgåtts med planer på att lämna Sverige. 11 juni 1851 flydde han från Stockholm, seglade på morgonen 19 samma månad från Helsingborg till Danmark samt fortsatte över Bremen och London till USA. Samtidigt upprördes hela Sverige av den sensationella underrättelsen, att Almqvist blivit ställd inför åtal av procentaren Johan Jacob von Scheven för förfalskning och förgiftningsförsök. 1851 påstod von Scheven att Almqvist var skyldig honom 18 000 kronor, en summa som skulle motsvara flera miljoner i dagens penningläge. von Scheven anklagade även Almqvist för att ha stulit de skuldsedlar han undertecknat hemma hos von Scheven och i stället skrivit nya som han signerat med falskt namn. När detta uppdagades skulle Almqvist ha försökt förgifta von Scheven med arsenik vid åtminstone tre tillfällen.[3] Almqvist dömdes även skyldig "in contumaciam". I trots härav och trots den häftiga fördömelse, som den svenska pressen uttalade över Almqvist – H.B. Palmærs artiklar utgör det nästan enda undantaget – är beskyllningarna för mordförsök åtminstone obevisade. I Nordamerika levde han under olika namn - bland annat Gustavi – oftast på resor och försörjde sig genom lektioner och skriftställeri. Han gifte sig med en 69-årig pensionatsvärdinna i Philadelphia och gjorde sig därmed skyldig till bigami. Hösten 1865 lämnade han Förenta staterna och begav sig till Tyskland, där han slog sig ned i Bremen. Sysselsatt med ivriga studier och ett omfattande metriskt arbete, det ofullbordat efterlämnade Svenska rim, tillbringade han ett år där, och kallade sig professor Karl Westermann. Ensam och okänd, dog han där 26 september 1866 och begravdes på Heerdenthors Friedhof. Då graven där inte var tryggad, hemfördes hans stoft till Sverige och jordades på Solna kyrkogård hösten 1901.

Verk[redigera | redigera wikitext]

Almqvist skrev i en rad olika genrer, såväl skönlitterära, såsom prosa, dramatik och lyrik, som andra, till exempel journalistik och läroböcker. En stor del av hans skönlitterära produktion samlades inom ramberättelsen Törnrosens bok.

Tidiga verk[redigera | redigera wikitext]

Trots den mångfald olikartade icke-litterära sysselsättningar, som upptog hans tid, blev Almqvists produktion större än bokmarknaden rådde med. En stor del av hans manuskript har likväl inte kommit i tryck, och av dessa är åtskilliga förkomna. De tidigaste bevarade arbetena av Almqvist skrev han under sin barndom. I tolv-trettonårsåldern bearbetade han partier av Odysséen på svenska, och något senare skrev han en paradoxal liten avhandling, av vilken läsaren borde "bädda en säng och däruti lägga sitt förnuft till hvila", som han själv uttrycker sig om den - alldeles samma framhållande av att hans verk inte vände sig till förståndet, som han långt senare uttryckte med orden: "man är på god väg att förstå vår auktor, så fort man öfvergifver att i sällskap med hans arbeten tänka på logik". Utgångspunkten för Almqvists spekulation och diktning var romantiken, och dess poesi hade utövat starkt inflytande på honom. Men han hade hämtat bildningselement från de mest skilda håll och undgick därigenom faran att allt för nära sluta sig till en bestämd skola. Tidigt försökte Almqvist att göra sin dikt till ett troget uttryck för sitt eget själsliv, oberoende av vittra maner, och hans självständighet i konstnärligt avseende är därför också synnerligen stor. Ingen svensk skald har så utförligt och upplysande som Almqvist redogjort för sin konstuppfattning och sitt sätt att dikta.

Almqvists första tryckta arbete är Försök till Hectors lefnad (1814)[4], en liten satirisk dikt. Många av hans skrifter - kanske flertalet - särskilt de mera mystiska och romantiska, är skrivna långt före utgivandet, dels före, dels under hans Värmlandsvistelse; så är till exempel den först 1845 utgivna Murnis från början av 1820-talet. För kännedomen om hans utvecklingsgång och avfattningstiden för hans arbeten lämnar hans brevväxling med Atterbom och andra litterära personligheter viktiga upplysningar. I manuskript cirkulerade Almqvists arbeten bland vännerna, men i tryck kom endast föga till allmänhetens kännedom, såsom den lilla avhandlingen Vad är kärlek? (1816), den exotiska idyllen Parjumouf (1817), Handlingar till upplysning i Manhemsförbundets historia (1820), avhandlingen Om brottsliges behandling (i "Hermes" 1820), byggd på grundsatsen att "allt straff bör vara till förbättring" och uppmärksammad av dåvarande kronprins Oskar, samt de romantiska sagorna Guldfogel i Paradis (1821) och Rosaura (1822).

Amorina[redigera | redigera wikitext]

År 1822 trycktes romanen Amorina, men några lösa ark av denna bok föll i händerna på Almqvists farbror, biskop Erik Abraham Almquist, som absolut förbjöd bokens utgivande, varför Almqvist makulerade hela upplagan, och boken utgavs först 1839. Amorina är ett våldsamt angrepp på läran om viljans frihet, "en hvass värjudd ställd på mänsklighetens ömtåligaste nerv", som Almqvist själv kallade sitt verk; där framhålls, att brottslighet är en själens sjukdom, ofta ärvd, att människan måste handla så och så, eftersom hon, bestämd av det medfödda anlaget, vill så. Under en längre tid ville Almqvist inte offentliggöra något. Först 1829 framträder han åter publikt, nu såsom läroboksförfattare.

Törnrosens bok[redigera | redigera wikitext]

På 1830-talet börjar Almqvist utgivandet av Törnrosens bok, som föreligger i två editioner. Den första utgör fjorton delar i 12:o och utgavs 1832-51 med den fullständiga titeln Fria fantasier, hvilka, betraktade som ett helt, af Herr Hugo Löwenstjerna stundom kallades Törnrosens bok, stundom En irrande hind. Den andra editionen kallades Törnrosens bok eller Fria fantasier, berättade på jagtslottet hos herr Hugo Löwenstjerna och utkom 1839-50 i tre delar i imperialoktav. Endast en mindre del av innehållet är gemensam för de båda editionerna. De viktigaste av de i Törnrosens bok intagna styckena är följande.

Inledningsberättelsen, Jagtslottet, lämnar den yttre ram, i vilken de olikartade delarna av Törnrosens bok infogas. Hos hovmarskalken herr Hugo Löwenstjerna på Jaktslottet i Närke samlas varje kväll hans konstnärligt begåvade och intresserade familj, och dess medlemmar föredrar av dem själva författade opus. Till Jaktslottet kommer även en originell enstöring, Richard Furumo på Råbäcken, som blir den förnämste berättaren. Längre fram instiftade herr Hugo en akademi, vars ledamöter författade uppsatser och uttalanden i allehanda frågor. Krönikan om slottets sällskap vidgade sig efter hand till en "hela världens roman"; enhetligheten och sammanhanget i Almqvists känslo- och tankeliv kom honom att betrakta all hans litterära gärning som en organisk helhet och Törnrosens bok som ett universalarbete, omfattande vitterhet och läroböcker likaväl som romaner och avhandlingar, om också endast vissa partier av hans produktion verkligen gavs ut under titeln Törnrosens bok. Till Jagtslottet sluter sig Hinden och Baron Julius K*, vari förekommer skildringar ur dåtida svenskt lantliv på samma gång som fina psykologiska undersökningar. Målaren prisar det enkla levnadssättet och det ärliga kroppsarbetet; den innehåller naturskildringar från Mälartrakterna, liksom den tragiska Skällnora Qvarn, en livlig allmogeberättelse med hemska och dystra partier. Kapellet, likaledes en folklivsskildring, är Almqvists kanske mest harmoniska och rörande novell. I Aramintha May briljerar Almqvist med sin ypperligt individualiserade brevstil. Det går an är en klassiskt enkel, åskådlig och realistisk berättelse ur medelklassens liv, med tendens emot de bestående formerna för äktenskapet. Silkesharen på Hagalund och Purpurgrefven, uttänjda till alltför stor bredd, gör propaganda för moderna sociala idéer. Colombine skildrar, hur en fallen kvinna höjs genom en mans kärlek. Urnan och Palatset fängslar genom sin originella fantastik, men utgör i grunden angrepp på eders oupplöslighet och löftens bindande helgd. Legenden Skönhetens tårar, självbekännelsen Skaldens natt och den rytmiskt sköna Murnis (eller "De dödas sagor"), av Swedenborg påverkade drömmar om livet efter detta, de sagoaktiga Mythopoiesis i nyromantisk och Sviavigamal i mera götisk anda är alla rena inbillningsspel. Från de första kristna tiderna är ämnet taget till Melia. Svensk medeltidshistoria har gett stoffet till "romaunten" Hermitaget och tiden efter Gustav III:s mord till Drottningens juvelsmycke, båda större kompositioner, i vilka man finner spännande händelseutveckling, egendomliga sinnesintryck och stark tidsstämning. Den sistnämnda har den originella "androgyna" figuren Tintomara. Dramatisk form har Godolphin eller de tre herrarne Beaumanoir, skriven på alexandriner och skildrande Ninon de l'Enclos, Ramido Marinesco, en självständig fortsättning på Don Juansagan, med beundran granskad av Runeberg, sorgespelet Signora Luna, som Atterbom satte mycket högt och som skildrar en kvinnlig helgongestalt, det mystiskt kristna Isidoros af Tadmor och dess fortsättning Marjam, som bland annat har en parodi på Paulus brevstil, och det till antiken förlagda Svangrottan på Ipsara. I versform är Schems-el-Nihar, med ämne från Afrika, och Arthurs jakt, som hänför sig till sagokretsen om kung Artur av runda bordet, Vargens Dotter, en gripande allmogehistoria från Sverige, samt Songes, ett antal korta dikter, till vilka Almqvist själv komponerat musik.

Avhandlingarna är: religiösa uppbyggelseskrifter som Arbetets ära, ofta omtryckt som folkskrift, och Hälsans evangelium; folkpsykologiska som den briljanta teckningen av svenskt folklynne och svensk natur i Svenska Fattigdomens betydelse; sociala och politiska som Europeiska missnöjets grunder, den halvt som satirisk fantasi skrivna Ormus och Ariman, Prestens ställning; litterära som Dialog om Sättet att sluta Stycken och den efter Molière efterbildade, i replikskiften givna Den sansade kritiken. Utanför Törnrosens bok faller den definitiva upplagan av Amorina (1839) och ett knippe folkskrifter 1839-40, bland dem Grimstahamns nybygge och Ladugårdsarrendet, allmogeberättelser med ekonomiskt uppfostrande tendens.

Det går an[redigera | redigera wikitext]

Ångbåten Yngve Frey, i trafik på Mälaren 1821–1851 på rutten Stockholm–Strängnäs–Västerås–Arboga.

Romanen Det går an, som först publicerades 1839, blev den yttre orsaken till den sociala förföljelsen mot Almqvist, vilken än mer försvårade hans existenskamp. Han brännmärktes i den allmänna opinionen som osedlighetsförfattare, hans uttalanden och syften förvrängdes och misstänkliggjordes. Boken handlar om hur sergeanten Albert och glasmästardottern Sara Videbeck på en färd med ångbåten Yngve Frey mellan Stockholm och Arboga, hon på väg till Lidköping, förälskar sig i varandra. Istället för att gifta sig kräver Sara att de skall leva i ett jämlikt äktenskap utan formell vigsel och utan delad egendom (det vi idag kallar ett särboförhållande). En hel litteratur uppstod med anledning av Det går an, en litteratur som nästan uteslutande angrep Almqvist. Till denna "det-går-an-litteratur" hör bland annat Det går an. Fortsättning (av J. V. Snellman, 1840), Sara Widebeck. En tafla ur lifvet, af -e. Fortsättning till Det går an N:o 1 och Det går an N:o 2 (av August Blanche, 1840), Månne det går an? (av Malla Silfverstolpe, 1840) och Törnrosens bok. Nemligen den äkta och veritabla (av V. F. Palmblad, 1840), en humoristisk granskning i novellform av Almqvists hela författarskap.

1840-talsromanerna[redigera | redigera wikitext]

Efter Det går an kom två stora romaner, Amalia Hillner (1840) och Gabrièle Mimanso (1841-42), den förra förlagd till det samtida Sverige, den senare till Paris under Ludvig Filips regering; Tre fruar i Småland (1842-43) skildrar svenskt landsortsliv med älskvärd optimism och uttalar åter Almqvists tankar om brottslingar och brottets mysterium; Smaragdbruden (1845), Syster och bror (1847) och Herrarne på Ekolsund (1847), med sitt i det oändliga invecklade intrigspel, har av flera bedömare uppfattats som tecken på avmattning och frukter av ett jäktat arbete för brödet.

Sakprosa[redigera | redigera wikitext]

Av Almqvists avhandlingar är särskilt att uppmärksamma: Om enheten af epism och dramatism. En aning om den poetiska fugan (i "Hermes" 1821), Undersökning om huvudskillnaden mellan de gamles vitterhet och de nyares , Några drag (båda i "Skandia", 1833-34), Om det Hela (ibid. 1836), Om svenska uppfostringsväsendet (1840) samt framför allt samlingsboken C. J. L. Almquist. Monografi (1844-45), vilken föranleddes av Almqvists strider med Uppsala domkapitel. Denna myndighet gav nämligen i juni 1840 en varning åt Almqvist på grund av den året förut utgivna Det går an, såsom vådlig för sedligheten, och den gäckande framställningen av Paulus (i Marjam). Paulus framställs där som en "vansinnigt jollrande person".[5] Almqvist svarade 29 juli samma år, och domkapitlet avgav förklaring över svaret 29 april 1841. Efter kallelse att personligen inställa sig i kapitlet infann sig Almqvist 2 november 1842, då 12 frågor rörande hans tänkesätt framställdes till honom. Almqvist svarade skriftligt 25 november, men kapitlet var icke nöjt härmed, utan framställde åter (16 jan. 1843) tre frågor, som Almqvist besvarade 18 februari. Meningen var att anställa en religionsprocess mot Almqvist, men den förhindrades, och man nöjde sig med att Almqvist förpliktade sig att avge en ny förklaring om sin avsikt att framgent hålla prästeden. Större delen av de mellan domkapitlet och Almqvist växlade handlingarna är intagna i Monografin, som därjämte innehåller Hufvudpunkterna inom religionens, statens och konstens område och Serskilda uppsatser. Almqvists fiende Erik Fahlcrantz skrev C.J.L. Almqvist såsom författare i allmänhet och såsom theolog isynnerhet skärskådad (1845–1846) om rättegången. Anekdoter såsom bidrag till Guldmakeriets Historia utgavs efter Almqvists död (1867). Vidare märks hans läroböcker, av vilka flera under lång tid varit mycket använda: Allmän Språklära (1829; 2:a uppl. 1835), Svensk Rättstafnings-Lära (1829; 20:e uppl. 1881), Räknekonst för Begynnare (1832; 5:e uppl. 1851), Svensk språklära (1832; 4:e uppl. 1854), Lärobok i Geometrien (1833; 4:e uppl. 1853), Grekisk Språklära (1837), Praktisk lärobok i Franska Språket (1838), Menniskoslägtets Saga, eller Allmänna Werldshistorien förenad med Geografi, I (1839). Ordbok öfver Svenska Språket i dess närvarande skick (A-Brand utkom 1842-44) är ett vittnesbörd om betydande förmåga även på detta område; särskilt är förordet märkligt. Utom de musikaliska partierna i Törnrosens bok utgav Almqvist 1847-48 elva häften Fria fantasier för piano-forte. Härtill kommer ett högst betydligt antal tidningsuppsatser, av vilka omkring 200 är kända. Flera av hans arbeten är översatta till danska, finska, holländska och tyska. Den utförligaste bibliografin över Almqvist finns i Johan Axel Almquists Almquistiana (1892).

Utgivning[redigera | redigera wikitext]

Av Almqvists arbeten utgavs av Albert Lysander Valda skrifter i fyra delar (1874-75) samt Strödda skrifter (1878). Valda skrifter, med ändrad uppställning och delvis olika urval, började åter utges 1902 av Ruben G:son Berg. Ett försök att samla Almqvists verk var serien Samlade skrifter, vilken Fredrik Böök påbörjade på 1920-talet. Detta projekt kom dock att avbrytas. 1993 påbörjades utgivningen av Almqvists samlade verk, ett samarbete mellan Svenska Vitterhetssamfundet och Almqvistsällskapet. Utgåvan är indelad i en huvudserie om 33 volymer och fyra underserier: II Journalistik, III Otryckta verk, IV Brev och V Läroböcker (faksimiltryck).

Politiska och estetiska uppfattningar[redigera | redigera wikitext]

En så omfattande litterär verksamhet, som denna mångfald arbeten visar, förutsätter en utomordentlig arbetsförmåga och, i fråga om de vittra verken, en lika uthållig som uppfinningsrik fantasi. Näppeligen torde någon svensk skald före Almqvist eller samtidig med honom ha skapat ett så stort antal typer och figurer eller haft en så vid intressesfär och sysslat med så många diktarter. Under sina ständiga resor runt ikring i Sverige begagnade Almqvist varje tillfälle att skaffa sig kännedom om olika livsförhållanden och levnadsyrken liksom om naturen och om karaktärer; han kompletterade sina bokliga studier med verklighetsundersökningar. Almqvists framstegsidéer har i många fall tagits upp av senare reformatorer. Han ansåg arbetarklassens framryckning såsom lika rättvis och nödvändig som tredje ståndets hundra år förut; hans politiska ståndpunkt var allmän rösträtt för alla myndiga och en bildningscensus för valbarhet. På rättsskipningens och fångvårdens områden verkade han för en humanare behandling av fångar och ett mer psykologiskt bedömande av de brottsliga. Vidare förordade han ökade medborgerliga rättigheter åt judarna samt angrep nationalhatet och kriget. I pedagogiken yrkade han på, att undervisningen först och främst skulle försöka uppväcka självverksamhet hos lärjungarna; latin och grekiska borde läsas endast för de respektive litteraturernas skull; han förordade ämnesläsning och fri flyttning framför klassundervisning, önskade sammanslagning av gymnasium och nederskola, upprättande av folkhögskolor och lärarseminarium. De bägge universiteten i landet borde sammanslås till ett enda i Stockholm, professorerna borde befrias från examina, akademisk jurisdiktion och patriarkalbestyr och få ägna sig mera åt vetenskapligt arbete.

Syn på äktenskapet[redigera | redigera wikitext]

Mest uppseendeväckande blev Almqvists reformprogram i fråga om äktenskapet. I detta liksom i flera andra hänseenden påverkades Almqvist av Thorild och Swedenborg, men personliga intryck har också ansetts spela in. Han ansåg, att hans föräldrars olyckliga samliv var orsaken till hans egen disharmoni, den slitande dualismen i hans eget väsen, och han talar om olyckan i att barn föds "utan andlig, verklig och hjärtlig kärlek mellan föräldrarna, hvarigenom de arma varelserna framkomma dåliga till själfva väsendets innehåll." "Man hänger sedelförfalskare, men den, som af tusen andra orsaker, men ej af kärlek, förenar sig med en person, den han icke älskar, och sålunda bildar en oduglig huslig krets, månne icke den begår ett brott, hvars egen storhet och hvars oberäkneliga följder öfver samtid och eftervärld sprida långt förfärligare olyckor än förfalskandet af millioner sedlar?", skriver Almqvist redan som ung. Han betraktade den äkta kärleken som den enda sedliga grunden för äktenskapet, den enda förutsättningen för makarnas lycka och barnens väl. Fanns inte denna kärlek, kunde ingen vigsel göra två makars samliv sedligt, varemot ingen vigsel var behövlig för att ge helgd åt ett förhållande, där villkoret var uppfyllt. Livets högsta lycka och bästa innehåll såg Almqvist i den djupa inre överensstämmelse, himmelska trohet och själarnas sammangjutning till ett, såsom han skildrar det rätta kärleksförhållandet mellan två individer. Det förfärliga i ett olyckligt äktenskap, den fruktansvärda olyckan i att vigseln kan bli en sammankedjning av omaka makar, framhåller Almqvist. Därför blev han också en varm förkämpe för kvinnofrigörelsen. Han påyrkade, i fråga om kvinnans uppfostran och rättsliga ställning, att hon skulle få lära sig ett yrke och att hennes oberoende och rätt till självförsörjning skulle tryggas, så att hon inte för utkomstens skull ingick eller stannade kvar i äktenskap med en man, vilken hon inte älskade. Den kritik som riktades mot Almqvist, då han uttalat dylika åsikter, blev egentligen stark först vid utgivandet av Det går an (1839), medan Amorina passerade nästan oanmärkt. Almqvist upplevde ofta att han hämmades av det ekonomiska betrycket, de ofta olidliga yttre missförhållanden, under vilka han verkade. Hans ständiga klagan är, att han inte har en oberoende ställning, så att han kan få författa endast "stora, sublima, vackra saker", och att han inte har tillfälle att ansa och i ro fullborda vad han skriver.

Estetik[redigera | redigera wikitext]

Almqvist behärskade de mest olika stilarter och framhöll, att fullkomlighet i stil betyder den yttersta grad av nyansering allt efter ämnet, att ojämnhet, blandning av högt och lågt, skiftning i klang och kolorit måste äga rum, om framställningen skall återge sanna och lärorika tavlor ur det mänskliga livet, där upphöjt och lågt ständigt växlar. Själv drev han denna stilnyansering mycket långt och överträffar i mångsidighet alla andra svenska författare. Motsatser ställer han vid varandras sida för att nå förhöjd verkan, parallellismer och tautologier används i rikt mått för att väcka eller stegra en stämning. Bildvalet är omsorgsfullt.

Påfallande är hans synestetiska läggning, som låtit de mest subjektiva förnimmelser få uttryck i hans dikt. Över huvud taget vänder sig hans språk framför allt till de yttre sinnena, söker ge välklang för örat, harmoniska tavlor för ögat och försmår ej att även söka skildra dofter. De konventionella indelningarna i olika skaldeslag, de fastställda skillnaderna mellan olika konstområden ville Almqvist spränga.

Almqvist var optimist i sin uppfattning av människonaturens förmåga att av sig själv nå fram till enhet och sanning. Han var redan färdig med en god del av sitt författarskap, liksom med sin livsåskådning, innan de nyfranska författare han sedermera i så hög grad beundrade (Victor Hugo, Balzac m.fl.) uppträtt med de arbeten, som gjorde dem berömda. Däremot visar sig Almqvist från första början påverkad dels av den äldsta romantiken, den engelska - som representeras av mrs Ann Radcliffe, Matthew Gregory Lewis, Charles Robert Maturin och William Godwin - dels av den tyska: Schleglarna (August Wilhelm Schlegel och Friedrich Schlegel), Novalis m.fl., men framför allt Tieck och E.T.A. Hoffmann.

Från engelsmännen tillägnade han sig det underbara och spännande, stundom rysliga, i skildringen. Det idealistiska och godtyckligt fantastiska draget hos honom fördes till utveckling genom studiet av tyskarna: även ironin, denna de tyska romantikernas kännetecken, upprepas hos Almqvist. Hans senare bekantskap med den nyare franska litteraturen, och särskilt dess socialistiska förgreningar, gav hans skrifter den naturalistiska och revolutionära riktningen. Liksom för Schleiermacher och Novalis blev romantiken för Almqvist religion.[6]

Tonsättaren[redigera | redigera wikitext]

Bland Almqvists vänner fanns flera musiker, bland andra tonsättaren Adolf Fredrik Lindblad. Almqvist var själv autodidakt som tonsättare och hans Fria fantasier för pianoforte (nr 1–26, vol 1–11, 1847–1849) och Songes (för oackompanjerad solosång) är ett slags antites till virtuos musik. Songes var avsedda att framföras vid de ”tableau vivante” som uppfördes i Malla Silfverstolpes musikaliska salonger. Sångerna spreds i avskrifter under 1830-talet och publicerades i Törnrosens bok 1849. Flera tonsättare har senare satt pianoackompanjemang till Songes, bland andra Knut Håkansson och Lille Bror Söderlund, men detta måste, enligt Carl-Gunnar Åhlén i Sohlmans musiklexikon, anses strida mot Almqvists estetik. Även melodier för kantele respektive harpa publicerades i Törnrosens bok.[7]

Konstnären[redigera | redigera wikitext]

Detalj från Sabinskornas bortrövande, tecknad av Almqvist.
Almqvists underskrift på Sabinskornas bortrövande, och priset han vann.
Baksidan av Sabinskornas bortrövande.

År 1823 fick Almqvist ta emot utmärkelsen Meyerska medaljen för en grafitteckning föreställande en detalj ur Jacques-Louis Davids Sabinskornas bortrövande. Denna grafitteckning ritades i minst två exemplar. Den ena lär ha hängt på turisthotellet Råbäcks turisthotell i Kinnekulle i början av 1900-talet, enligt inskrift på baksidan av den andra tavlan, som är i privat ägo.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]


  • Försök till Hectors lefnad (Stockholm, 1814) - Anonym.
  • Hvad är kärlek? En vigtig fråga, till hvars utredande jag föranleddes genom några reflexioner under mitt sista vistande i Stockholm (Stockholm, 1816) - Anonym.
  • Parjumouf Saga ifrån Nya Holland (Stockholm, 1817) - Anonym.
  • Grå kappan, eller Bedröflig och mycket angenäm historia om den däjelige prinsen Rosimandro... (Nyköping, 1818) - Anonym.
  • Handlingar till upplysning i Manhemsförbundets historia (Stockholm, 1820) - Anonym.
  • Om Manhemsförbundets föreslagna organisation : recension af omdömena deröfver : adress till allmänheten (Stockholm, 1821) - Anonym.
  • Amorina : den förrykta frökens lefnadslopp och sällsynta bedrifter (Stockholm, 1822) - Anonym. Aldrig färdigtryckt, sannolikt beroende på Ortmans bankrutt som förläggare.
  • Förre statdrängen wid Antuna Johan Erik Lindströms i Smedjegårdshäktet dikterade och af en bland hans medfångar upptecknade gudliga tankar och ömma afsked från denna werlden... (Stockholm, 1827) - Anonym.
  • Svensk rättstafningslära /(A.) (Stockholm, 1829) - Anonym. Påföljande uppl. dock ej anonyma.
  • Tabeller öfver svenska ordens böjningsformer (Stockholm, 1830. - Anonym.
  • Linearteckning ämnad att grundlägga och förbereda undervisningen uti mathematik (Stockholm, 1830)
  • Hufvudräkningstabeller utgörande inledning till de fyra räknesätten (Stockholm, 1831) - Anonym.
  • Fria fantasier, hvilka, betraktade såsom ett helt, af herr Hugo Löwenstjerna stundom kallades Törnrosens bok, stundom En irrande hind. 1-14 (Stockholm, 1832-1851) - Anonymt.
    • 1 : Jaktslottet (Stockholm, 1832) - Anonymt.
    • 2 : 1, Hermitaget ; 2, Vargens dotter (Stockholm, 1833) - Anonymt.
    • 3 : Hinden (Stockholm, 1833) - Anonymt.
    • 4 : Drottningens juvelsmycke (Stockholm, 1834) - Anonymt.
    • 5 : Ramido Marinesco (Stockholm, 1834) - Anonymt.
    • 6 : Baron Julius K* (Stockholm 1835) - Anonymt.
    • 7 : 1, Signora Luna ; 2, Colombine (Stockholm, 1835) - Anonymt.
    • 8 : 1, Återkomsten ; 2, Araminta May ; 3, Urnan (Stockholm, 1838)
    • 9 : 1, Kapellet ; 2, Palatset (Stockholm, 1838) - Anonymt.
    • 10 : 1, Godolphin ; 2, Svenska fattigdomens betydelse ; 3, Skaldens natt (Stockholm, 1838) - Anonymt.
    • 11 : 1, Skällornas qvarn ; 2, Friherrinnan (Stockholm, 1838) - Anonymt.
    • 12 : 1, Herr Hugos akademi ; 2, Hvad är penningen ; 3, Poesi och politik ; 4, Folknöjen ; 5, Storhetens tillbedjan (Stockholm, 1839) - Anonymt.
    • 13 : 1, Målaren ; 2, Prestens ställning (Stockholm, 1840) - Anonymt.
    • 14 : Den sansade kritiken (Stockholm, 1842) Anges felaktigt tryckår: 1851. - Anonymt.
  • Räknekonst för begynnare eller praktisk aritmetik (Stockholm, 1832 - Utgavs ytterligare fyra uppl. 1834-1851.
  • Svensk språklära till ungdomens tjenst vid lägre och högre läroverk såväl som för enskild undervisning och för äldre personer... (Stockholm, 1832)
  • Allmän språklära : ämnad att grundlägga och förbereda undervisningen i de särskilda språken (Stockholm, 1835)
  • Grekisk språklära till ungdomens tjenst vid högre och lägre undervisningsverk (Stockholm, 1837)
  • Praktisk lärobok i franska språket. D. 1 (Stockholm, 1838)
  • Essai sur le caractère principal de la poésie présomptive de l’avenir. : Consist. afh. (Lund, 1838)
  • Det går an ; Hvarför reser du? (Stockholm, 1838) - Indragen utgåva. Utgavs anonymt.
  • De vita et scriptis Fransisci Rabelaesi : Diss. acad. (Lundae, 1838) - Diss.
  • Ryska minnet i Norrköping eller Ryssarnes härjning i Swerige år 1719 berättelse (Upsala, 1839)
  • Arbetets ära (Upsala, 1839) - Senare oförändr. uppl. 1861.
  • Det går an : en tafla ur lifvet / af författaren till Törnrosens bok (Stockholm, 1839) - Anonym.
  • Menniskoslägtets saga, eller Allmänna werldshistorien förenad med geografi (Stockholm, 1839- )
  • Grimstahamns nybygge : berättelse (Upsala, 1839)
  • Gustaf Vasa i Dalarne (Upsala, 1839)
  • Törnrosens bok : urval. 1-3 (Stockholm, 1839-1850) - Imperialoctavupplagan. Anonymt. Innehåll: Jagtslottet; Skönhetens tårar; Semiramis; Under hoppets träd; Ferrando Bruno; Månsången; Vargens dotter; Björninnan; Ifrån Leonard; Ormus och Ariman; Säg mig, o fader; Isidoros af Tadmor; Marjam; Nyniannes röst; Det doftar i skogen; Uppvaknandet; De sju sångerna; Helsans evangelium; Menniskans stöd; Melia; Svangrottan på Ipsara; Schems-el-Nihar; Arthurs jagt; De två chorerna
  • Amalia Hillner : roman. D. 1-2 (Stockholm, 1840) - Anonymt.
  • Ladugårdsarrendet : berättelse (Upsala, 1840)
  • Om svenska uppfostringsväsendet (Stockholm, 1840)
  • Gabrièle Mimanso : sista mordförsöket emot konung Ludvig Filip i Frankrike, hösten 1840 : roman. 1-3 (Stockholm, 1841-1842) - Anonym.
  • Tre fruar i Småland : roman / af förf. till Törnrosens bok. 1-3 (Jönköping, 1842-1843) - Anonym.
  • Ordbok öfver svenska språket i dess närvarande skick 2 vol. (Örebro, 1842-1844) - Allt som utkommit, omfattar A-Brand.
  • C. J. L. Almqvist. : Monografi : samlad och utg. för att lätta öfversigten och bedömandet af vissa bland tidens frågor (Jönköping, 1844)
  • De dödas sagor : med ett föregående bref om den skandinaviska Nordens betydelse för Europas fornhistoria / af författaren till Törnrosens bok (Jönköping, 1845) - Anonymt.
  • Smaragdbruden : följderna af ett rikt nordiskt arf / af författaren till Törnrosens bok (Norrköping, 1845) - Anonymt.
  • Om Skandinavismens utförbarhet : föredrag, hållet i det Skandinaviska Sällskapet den 4 Februarii 1846 (Köpenhamn, 1846)
  • Herrarne på Ekolsund : roman från medlet af förra århundradet / af författaren till Törnrosens bok. 1-3 (Stockholm, 1847)
  • Syster och bror, en af Stockholms hemligheter : romantiserad berättelse (Norrköping, 1847) - Anonym.
  • Kongeriget Sverrigs regenter fra Margaretha til Oscar den Förste / biographierna af rector Almqvist ; portraitterne af lithograph A.M. Petersen (Kjøbenhavn, 1854)
  • Anekdoter såsom bidrag till guldmakeriets historia : manuskriptet författadt i S.t Louis, Missouri, i Norra Amerika, men sedermera aflemnadt till Törnrosens bok (Stockholm, 1867)

Musiktryck[redigera | redigera wikitext]

Samlade och valda verk[redigera | redigera wikitext]

  • Valda skrifter / af C. J. L. Almqvist ; ordnade och utgifna af A. Th. Lysander. [1]-5 (Stockholm, 1874-1878)
  • Strödda skrifter 1814-46 : i urval ånyo utgifna (Stockholm, 1878)
  • Valda romaner / i urval utg. af Ruben G:son Berg. 1-6 (Valda skrifter af C.J.L. Almqvist) (Stockholm, 1903-1906)
  • Törenrosens bok / [utg. av Ruben G:son Berg]. 1-6 (Valda skrifter af C.J.L. Almqvist) (Stockholm, 1902-1905)
  • Otryckta ungdomsarbeten / utg. af R. G:son Berg (Uppsala, 1906) - Ur: Samlaren.
  • Samlade skrifter : första fullständiga upplagan, med inledningar, varianter och anmärkningar / under redaktion av Fredrik Böök ; utgiven av Olle Holmberg... D. 1-10, 12-17, 23-25, 28-29 (Stockholm, 1920-1938)
  • Dikter i landsflykt / i urval utgivna jämte en inledning om Almqvistkatastrofen av Erik Gamby (Uppsala, 1956)
  • Om poesi i sak till åtskillnad ifrån poesi i blott ord / af Carl Jonas Love Almqvist ; [med förord av Erik Gamby] (Bokgillets småskrifter, [ISSN: 99-0662749-2 ;] Nr 1) (Uppsala, 1959)
  • Murnis eller De dödas sagor / Carl Jonas Love Almqvist ; utg. av Erik Gamby (Bokgillets klassikerserie, [ISSN: 99-0853562-5 ;] Nr 7) (Uppsala, 1960)
  • Hvad är en tourist? : brev och korrespondenser från en utrikes resa / Carl Jonas Love Almqvist ; med inledning och kommentarer utgivna av Kurt Aspelin (Göteborg, 1961)
  • Tyskiaden (Uppsala, 1961)
  • Brev 1803-1866 : ett urval med inledning och kommentarer av Bertil Romberg (Stockholm, 1968)
  • Armodets son : dikter från landsflykten / Carl Jonas Love Almqvist ; i urval av Folke Isaksson (FIB:s lyrikklubbs bibliotek, [ISSN: 0425-5232 ;] Nr 160) (Stockholm, 1972)
  • "Det går en åska genom tidevarvet" : pamfletter och polemik / Carl Jonas Love Almquist ; urval av Folke Isaksson (Stockholm, 1972)
  • Sesemana / Carl Jonas Love Almqvist ; utg. av Per Mårtenson ; efterskrift: Folke Isaksson (Stockholm, 1983)
  • Journalistik / C J L Almqvist ; urval, inledning och kommentarer av Bertil Romberg. 1-2 (Hedemora, 1989)
  • Samlade verk / C.J.L. Almqvist ; [huvudredaktör: Bertil Romberg ; biträdande huvudredaktör: Johan Svedjedal]. 51 vol. (Stockholm, 1993- )
  • Carl Jonas Love Almqvist i Amerika / sammanställt av Lars Krumlinde (Stockholm, 1987)
  • Carl Jonas Love Almqvist : konstnären, journalisten, pedagogen : föreläsningar och essäer / utgivna av Almqvistsällskapet ; redigerad av Roland Lysell och Britt Wilson Lohse (Almqviststudier, [ISSN: 1402-1285 ;] Nr 1) (Hedemora, 1996)

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Ahlén, Einar: Carl Jonas Love Almqvist och hans hembygd : levnadsöden och folklig diktning (Sollentuna hembygdsförenings skriftserie, [ISSN: 0280-7459 ;] Nr 9) (Sollentuna, 1971) - Faks. av 1. uppl. utg. Sollentuna, 1992.
  • Almquist, Ernst: C. J. L. Almquist : studier öfver personligheten (Stockholm, 1914)
  • Almquiststudier / tillägnade Henrik Schück af Stockholms högskolas Litteraturhistoriska seminarium (Uppsala, 1920) - Ur: Samlaren 1909.
  • Aspelin, Kurt: Studier i C.J.L. Almqvists författarskap åren kring 1840. 1-2. (Stockholm, 1979-1980)
  • Balgård, Gunnar: Carl Jonas Love Almqvist - samhällsvisionären (Stockholm, 1973)
  • Berg, Ruben G:son: C.J.L. Almquist som journalist : en bibliografisk översikt över Almquists publicistik 1842-1847 med register över publicerade artiklar och recenserad litteratur / utg. av Erik Gamby (Uppsala, 1968)
  • Bergman, Malin: C.J.L. Almqvist: Drottningens juvelsmycke (Studies in Swedish literature, [ISSN: 99-0112141-8 ;] Nr 16) (Hull, 1988)
  • Burman, Anders: Politik i sak : C.J.L. Almqvists samhällstänkande 1839-1851 (Eslöv, 2005) - Diss.
  • Burman, Lars: Tre fruar och en mamsell : om C. J. L. Almqvists tidiga 1840-talsromaner (Almqviststudier, [ISSN: 1402-1285 ;] Nr 2) (Hedemora, 1998) - Med betoning på "Amalia Hillner" (1840) och "Tre fruar i Småland" (1842-43)
  • Carl Jonas Love Almqvist : diktaren, debattören, drömmaren : föreläsningar och essäer / utgivna av Almqvistsällskapet ; redigerade av Lars Burman (Almqviststudier, [ISSN: 1402-1285 ;] Nr 3) (Hedemora, 2001)
  • Hellsten, Stig: Kyrklig och radikal äktenskapsuppfattning i striden kring C. J. L. Almqvists ’Det går an' (Uppsala, 1951) - Diss.
  • Hemming-Sjöberg, Axel: Rättegången mot C. J. L. Almqvist (Stockholm, 1929)
  • Holmberg, Olle: C. J. L. Almqvist : från Amorina till Colombine (Stockholm, 1922) - Diss.
  • Holmquist, Ingrid: Salongens värld : om text och kön i romantikens salongskultur (Kulturhistoriskt bibliotek, [ISSN: 99-1228966-8] ) (Eslöv, 2000) - Med tonvikt på Malla Silfverstolpes litterära salong i Uppsala.
  • Jacobson, Magnus: Almqvist : diktaren och hans tid (Lund, 2002)
  • Jägerskiöld, Stig: Från Jaktslottet till landsflykten : nytt ljus över Carl Jonas Love Almquists värld och diktning (Helsingfors, 1970)
  • Jägerskiöld, Stig: Oskuld och arsenik : C.J.L. Almquist i den europeiska krisen 1848-1851 (Stockholm, 1987)
  • Meddelanden från Almqvistsällskapet (Huddinge, 1982-1993)
  • Lamm, Martin: Studier i Almquists ungdomsdiktning (Uppsala, 1915) - Särtr. ur Samlaren, 1915.
  • Melin, Lars: Stil och struktur i C.J.L. Almqvists Amorina (Stockholm studies in Scandinavian philology, [ISSN: 0562-1097 ;] Nr N.S., 12) (Stockholm, 1976) - Diss.
  • Mortensen, Johan: Från Aftonbladet till Röda rummet : strömningar i svensk litteratur 1830-1879. (Stockholm, 1905)
  • Mårtenson, Per: Stilstudier i Carl Jonas Love Almqvists exilförfattarskap (Stockholm studies in Scandinavian philology, [ISSN: 0562-1097 ;] Nr N.S., 39) (Stockholm, 2005) - Diss.
  • Mälhammar, Åsa: En svensk harlekinad : narren som litterärt motiv hos Carl Jonas Love Almqvist, Hjalmar Bergman och Lars Forssell (Skrifter / utgivna av Svenska litteratursällskapet, [ISSN: 0348-0283 ;] Nr 47) (Lund, 2009) - Diss.
  • Nordin Löller, Ulla: C.J.L. Almqvists Målaren : en strukturanalys (Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, [ISSN: 0346-7856 ;] Nr 23) (Uppsala..., 1987) - Diss.
  • Olsson, Henry: Carl Jonas Love Almquist : till 1836 (Stockholm, 1937)
  • Olsson, Harry: C.J.L. Almquist före Törnrosens bok (Stockholm, 1927) - Diss.
  • Olsson, Henry: Törnrosens diktare : den rike och den fattige. Omarb. och utvidgad uppl. (Stockholm, 1966)
  • Perspektiv på Almqvist : dokument och studier / saml. av Ulla-Britta Lagerroth och Bertil Romberg (Perspektiv på-, [ISSN: 99-2410859-0] ) (Stockholm, 1973)
  • Persson, Eivor: C. J. L. Almqvists slottskrönika och det indirekta skrivsättet (Critica litterarum Lundensis, [ISSN: 1651-2367 ;] Nr 4) (Lund, 2003) - Diss.
  • Res publica : Östlings bokförlag Symposions teoretiska och litterära tidskrift. 22, Tema: Carl Jonas Love Almqvist (Järfälla, 1992)
  • Romberg Bertil: Eremiten i världsbullret : om C. J. L. Almqvist (Lund, 2007)
  • Romberg, Bertil: Carl Jonas Love Almqvist : liv och verk (Stockholm, 1993) - S. 320-327: Bibliografi (resonerande genomgång)
  • Sidenbladh, Cecilia: Rättegången mot Almqvist (Lund, 2008)
  • Sidenbladh, Cecilia: Ty så roar mig att måla : C J L Almqvist och de visuella konstarterna (Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, [ISSN: 0346-7856 ;] Nr 23) (Uppsala..., 1987) - Diss.
  • Staberg, Jakob: Att skapa en ny man : C.J.L. Almqvist och MannaSamfund 1816-1824 (Eslöv, 2002) - Diss.
  • Svedjedal, Johan: Almqvist - berättaren på bokmarknaden : berättartekniska och litteratursociologiska studier i C.J.L. Almqvists prosafiktion kring 1840 (Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, [ISSN: 0349-1145 ;] Nr 21) (Uppsala, 1987) - Diss.
  • Svedjedal, Johan: Frihetens rena sak : Carl Jonas Love Almqvists författarliv 1841-1866 (Stockholm, 2009)
  • Svedjedal, Johan: Kärlek är : Carl Jonas Love Almqvists författarliv 1793-1833 (Stockholm, 2007)
  • Svedjedal, Johan: Rosor, törnen : Carl Jonas Love Almqvists författarliv 1833-1840 (Stockholm, 2008)
  • Wennerström-Hartmann, Eva: Stilstudier i Almquists "Songes" (Skrifter / utgivna av Samfundet för stilforskning, [ISSN: 99-0144662-7 ;] Nr 4) (Stockholm, 1937)
  • Werin, Algot: C. J. L. Almquist : realisten och liberalen (Stockholm, 1923) - Diss.
  • Westman Berg, Karin: Studier i C. J. L. Almqvists kvinnouppfattning (Kvinnohistoriskt arkiv ; 3) (Göteborg, 1962)
  • Viklund, Jon: Ett vidunder i sitt sekel : retoriska studier i C.J.L. Almqvists kritiska prosa 1815-1851 (Almqviststudier, [ISSN: 1402-1285 ;] Nr 4) (Hedemora, 2004) - Diss.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svenskt biografiskt lexikon, Stockholm 1971, s. 93
  2. ^ August Blanche i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1905)
  3. ^ Åse-Marie Nilsson: Falska skuldsedlar fäller Almqvist, SvD, läst 100508
  4. ^ Bygdén, Leonard: "Svenskt anonym- och pseudonymlexikon", spalt 535. Runeberg.org. Läst 28 januari 2013.
  5. ^ C.J.L Almqvist. Monografi
  6. ^ Karl Jonas Ludvig Almqvist i Nordisk familjebok (första upplagan, 1876)
  7. ^ Åhlén, Carl-Gunnar (1975). Åstrand, Hans (re.). red. Almqvist, Carl Jonas Love i Sohlmans musiklexikon. 1, A - Campos. Stockholm: Sohlman. Libris 8372038. ISBN 91-7198-021-0 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]