Carl Larsson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra personer med samma namn, se Karl Larsson.
Carl Larsson
BritaAndI Selfportrait.jpg
Carl Larssons självporträtt från 1895.
Födelsenamn Karl Olof Larsson[1]
Född 28 maj 1853
Stockholm, Sverige
Död 22 januari 1919 (65 år)
Sundborn, Sverige
Nationalitet Svensk
Verk Bl.a. Midvinterblot, Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523
Utbildning Kungliga Akademien för de fria konsterna
Signatur
Carl Larsson signature.png

Carl Olof Larsson,[a] född 28 maj 1853 i Gamla Stan i Stockholm,[1] död 22 januari 1919 i Sundborn i Dalarna,[2] var en svensk konstnär. Larsson är en av de mest berömda svenska konstnärerna och kanske den mest folkkäre. Han räknas som en av Sveriges mest betydelsefulla akvarellmålare.[3] Han är känd för sina akvareller av idylliskt familjeliv.

Larsson var make till konstnären Karin Bergöö.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Födelsehuset, Prästgatan 78 i Gamla stan

Carl Larsson föddes i en oansenlig familj vid Prästgatan 78 i Gamla stan. Under hans uppväxttid bodde föräldrarna på Ladugårdslandet, i början vid Grevgatan och efteråt vid Grev Magnigatan. När han var tretton år anmodade hans lärare honom att söka som elev vid Konstakademien. Carl Larsson studerade vid Konstakademien mellan 1869-76. För att förtjäna sitt levebröd var han tvungen att samtidigt arbeta för sitt uppehälle. Han försörjde sig som bland annat retuschör hos en fotograf.

1872-76 var han ofta medarbetare som grafiker för skämttidningen Kasper. 1876 tillerkändes Carl Larsson medalj för sin målning Sten Sture befriar drottning Kristina ur fångenskapen. Han illustrerade bland annat H. C. Andersens sagor (1875-76), Topelius Fältskärns berättelser (1883-84), Anna Maria Lenngrens dikter (1884). Även efter sina första framgångar kom han att i ibland arbeta som illustratör, bland annat till Elias Sehlstedts dikter (1893) och Viktor Rydbergs Singoalla (1894).[4]

Carl Larsson flyttade till Paris 1877. Under sin tid där levde han i fattigdom. Efter att desillusionerad återvänt till Stockholm och i två år ha livnärt sig på illustrationsuppdrag, reste han igen till Paris 1880 och började måla. I ett brev hade konstprofessorn Scholander i mars 1881 givit honom rådet att lägga all excentricitet åt sidan och "Måla en studie, helt enfaldig, så att du måste blygas över densammas brist på originalitet, under det du dock tycker att den ser ut som ett stycke verklighet". Detta uppdrag gav Larssons uppehåll i Paris mål och betydelse. I närheten av Paris, blev den lilla målarbyn Grez-sur-Loing i närheten av Fontainebleau hans hemvist under paristiden. Han utvecklade sin egen stil och akvarellen blev hans specialitet.[5]

Grez-sur-Loing och giftermål[redigera | redigera wikitext]

Carl Larsson 1882

Grez var en fridfull plats där det var lätt för Carl Larsson att hitta motiv: trädgårdar, fruktträd, blommande och köksväxter, badstränder, hus med verandor och spaljéer, gamla lusthus och bryggor, ett vattendrag med små vattenfall, gubbar i träskor och unga kvinnor i solljus. Det nordfranska milda ljuset behärskade Larsson lätt, teknikens elegans och tyngdlöshet fick en personlig touch som snart upptäcktes av franska åskådare. Larsson gifte sig 1883 med konstnären Karin Bergöö och deras familj blev snart ett självklart motiv för förtroliga porträtt, däribland "Bruden" (1883), "Ateljéidyll" och "Lilla Suzanne" (1885). Carl Larsson skickade in de första Grez-akvarellerna till konstsalongen 1883 och fick tredje pris.[6]

Julaftonen (1904).

I Sverige uppehöll sig han 1885-1888 och målade sinnesstämningar från södra Stockholm, mest friluftsstudier. 1886 accepterade han uppdraget som chef för Göteborgs museums konstskola. Han hade tjänsten mellan 1886 till 1891. Han hade vid den tiden bakom sig en rikt flödande aktivitet som illustratör, akvarellist och målare i olja. Men hans konstnärliga identitet var alltjämt splittrad. Han hade tidigt haft klart för sig att det var monumentalkonsten han ville arbeta med. Kanske var det på grund av att det konstverk som väckt hans beundran när han var en fattig pojke i Stockholm var Sankt Görans-gruppen i Storkyrkan; Carl Larssons älsklingsbok var en mytologibok från 1700-talet, fylld med kopparstick, gudar och kvinnliga gudomligheter i barockställningar med skälvande, svulstiga draperier. Det brokiga och fängslande hade för honom en överväldigande attraktionskraft.[7]

Dekorationer[redigera | redigera wikitext]

Brita som Iduna.
Frukost under stora björken (1896).

Carl Larsson antog anbudet att utsmycka trappan i Fürstenbergs hem. Som ämnen för tre av salens murar gjorde han ett förslag att bearbeta tre tidsåldrar inom konsten: renässans, rokoko och modernism. Denna arbetsuppgift kunde uteslutande genomföras i Paris, där han fann inspiration våren 1888. Han ställde ut triptyken, Rokoko-Renässans-Nutida konst, på världsutställningen året därpå som var avslutad att den kunde delta i den svenska avdelningen. De tre stora målningarna var inramade i ett annorlunda vitt ramverk med infällda figurer och blomstermotiv i relief. Mittbilden, Renässansen skildrar konstens gudinna som vaknat ur en sekellång sömn och som uppvaktas där hon vilar på en antik sarkofag. Rokokon förkroppsligas av en herdinna som åker i en snäcka dragen av en delfin och leker med en kavaljer vars händer fastbundits med girlander. Den tredje bilden tecknar den moderna konsten: skulpturkonsten representeras av en kvinnostaty som fattar bildhuggaren om handloven, måleriet representeras av Carl Larsson själv som utövar friluftsmålning och arkitekturen av Eiffeltornet. Larsson var dock orutinerad vad gäller monumentalmåleri och triptyk och kritiken ansåg att ämnena borde ha behandlats på ett värdigare och uttrycksfullare sätt.[8]

Vid återvändandet till Göteborg fick han som uppgift att utsmycka trappuppgången i en flickskola. Lokalen var modern, alldaglig och intetsägande men Larsson genom att fylla alla väggar med kompositioner över ämnet den svenska kvinnan under olika tider skapade en intressant plats. Där påträffades bland annat vikingatidens moder med sina barn framför en runsten, medeltiden avbildas av den heliga Birgitta och stormaktstiden av en adelsfröken som syr på en blågul flagga och söker på jordklotet det land dit hennes älskade försvunnit ut i krig. 1800-talet porträtteras av Fredrika Bremer vid skrivbordet och serien avslutas med en grupp botaniserande skolflickor. Målningarna utfördes direkt på muren och slutfördes på hösten 1890. Larssons sinne för fantasi och sentimentalitet fick här fritt utspel.[9]

1891 flyttade Carl Larsson från Göteborg och slog sig åter ned i Stockholm.[10]

Under 1890-talets första år samarbetade Carl Snoilsky och Carl Larsson för att ge ut ett praktverk med ett urval av Elias Sehlstedts Sånger och Visor.

Uppdrag för Nationalmuseum[redigera | redigera wikitext]

Ateljé-idyll (1885).
En av Carl Larssons kända målningar är Midvinterblot som är hans tolkning av Uppsala tempel (1915).

Dekorationen av det nybyggda Nationalmuseums foajé hade diskuterats sedan 1883. Den kommitté som bildats för att fatta beslut i ärendet hade tagit tre år på sig för att bestämma vilka motiv som skulle försköna de åtta väggfälten. 1888 utlystes en tävling där Larsson skickade in tre skisser för den ena sidoväggen på bottenvåningen: Karl XII i Bender tittar på Tessins ritningar till Stockholms slott, Linné inför Lovisa Ulrika i Drottningholms park och Sergel i sin ateljé utformande Gustaf III:s staty. Kommittén accepterade inte någonting av dessa förslag utan utlöste en ny tävling 1891. Även i denna tävling medverkade Larsson igen och han skickade in förslag på hur alla åtta väggfält skulle se ut. Nedre trapphusets väggar ägnade han åt svensk konst och svenskt konstliv under 1600- och 1700-talen. Han motiv var Ehrenstrahl, som målar ett ryttarporträtt av Karl XI, om bygget av Stockholms slott (Nikodemus Tessin och Hårleman), om ursprunget till Konstakademien (Taravals ritskola), om införseln till Sverige av fransk rokoko (Carl Gustaf Tessin visar för Lovisa Ulrika sina förvärv i Paris), om antikens återfödelse (Gustaf III hälsar de i Rom inköpta konstverken välkomna till Sverige) och om svensk nyklassicism (Sergel arbetande på Psykegruppen). För trapphallens övre våningsplan upptog han Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523 och Gustaf II Adolf som landstiger i Tyskland. Larsson erhöll tävlingens första pris. Inom kommittén rådde dock ännu delade meningar och hela frågan blev liggande i två år. Först 1894 antogs av Kungl. Maj:t Larssons program, under följande år utförde han utkast på kartonger till sina kompositioner för bottenvåningen och sommaren 1896 genomförde han de sex målningarna i al fresco.[11]

Hos kommissionen var det dock endast tre av de tolv representanterna som godkände Larssons målningar och värderingen bland övriga växlade mellan underkännande och anmärkningar på detaljer som borde göras om. När Larsson försvarade sig med att kommittén redan godkänt hans förslag, blev resultatet att kommittén förklarade sig "antaga" freskerna; ordet "godkänna" ville man avstå från. Frågan om utförandet av Gustaf Vasas intåg i Stockholm sköts på framtiden.[12]

Sundborn och familjeliv i måleriet[redigera | redigera wikitext]

Blomsterfönstret (1894).
Mina vänner, snickaren och målaren.

Larsson blev emellertid allmänt omtyckt som familjelivets och hemmets målare. Redan i Grez hade han målat av sina närmaste. På Lilla Hyttnäs i Sundborns socken bodde två fastrar till Karin. Då Carl Larsson hälsade på sin svärfar hade han erbjudit honom att köpa en gård åt honom i omgivningen. Carl Larsson hade avslagit förslaget med att nog enbart en gård som Lilla Hyttnäs skulle passa en konstnär. När den ena systern gått bort och den andra inte längre ville bo kvar fick familjen Larsson gården i present. Under många år var den en sommarbostad medan den grundligt byggdes om.[13] 1901 lämnade familjen Larsson Stockholm för att slå sig ned varaktig på Lilla Hyttnäs.[10] Egendomen i Dalarna kom att skänka Carl Larsson ett aldrig sinande överflöd på motiv. Under arbetet med freskerna hade Larsson simplifierat sitt uttryckssätt med klar linjebyggnad och lätta färger. Denna stil är konsekvent fullföljt i den serie scener från Sundborn som han började måla på lediga stunder 1894; teckningar i tusch med noggrant skildrande av detaljer och enkelt färglagda. Serien "Ett hem i Dalarne, 20 lavyrer med fyra färger" visades på Stockholms-utställningen 1897, utgavs i något utförligare skick i färgtryck 1899 och anskaffades följande år av Nationalmuseum. Denna bildserie, som senare följdes av tre andra Sundborns-album, gjorde Larsson känd och omtyckt även långt utom Sveriges gränser.[14]

Fresker och väggmålningar[redigera | redigera wikitext]

Kaffe repet eller Under kastanjen (1912).

Efter de sex freskmålningarna på Nationalmuseum följde uppdraget att utsmycka det nya operahuset i Stockholm. Han målade i olja en plafond och sex lunetter för publikfoajén. Plafonden utformades med nationalromantiska symboliska figurer, som Folkvisan och Kämpasången. Ryktetavbildades flygande, putti lekande med en svensk flagga, i lunetterna målades fantasier över Folkvisan, Kämpasången, Karusellen. Målningarna gjordes i olja. Carl Larsson tog dock inte med i beräkningen salens normala belysning och målningarna har inte kommit till sin rätta där.[15]

Bron (1912).

Därefter följde ytterligare ett uppdrag, en fresk vid läroverket Norra Latin där Larsson valde ämnet skolungdomens korum vid en vapenövning. I den realistiska kompositionen lade han in keruber som flockas kring den svenska flaggan och över en dörr placerade han en vitskrudad ung flicka inom en krans av vårblommor. För latinläroverket i Göteborg målade han "Ute blåser sommarvind" där barn är på väg till skolan för att klä skolsalen med blommor och grönt inför examen.[16]

Nationalmuseums väggmålningskommitté hade beslutat sig och bad Larsson att måla Gustaf Vasas intåg i Stockholm. Larsson hade nu gjort en ny skiss av samma motiv, med förenklad komposition, antalet figurer minskat och med karaktär av monumentalteckning i brokiga färger. Kommittén hade beställt utformningen i al fresco men Larsson bad att istället få måla motivet i olja och sedan kommittén godkänt detta kunde oljemålningen sättas upp i trapphallen 1907. Vad gäller det återstående väggfältet utförde Larsson 1911 en skiss där han skildrade en konungs offerdöd för sitt folk. Förslaget togs till en början knappast på allvar av väggmålningskommittén och en hetsig strid utbröt, inte främst på grund av motivet utan på grund av Larssons önskan att målningen, Midvinterblot, skulle placeras i trapphuset mittemot Gustaf Vasa-målningen. Till slut blev Larssons förslag avvisat.[17] Men Midvinterblot skulle ändå komma att hamna där Larsson önskade.

Carl Larsson var även verksam som etsare och porträttmålare. Av hans porträtt märks särskilt två porträtt av Oscar Levertin (1906) och ett porträtt av August Strindberg (Nationalmuseum).[10]


År 1919 avled Carl Larsson, 65 år gammal.

Arvet efter Carl Larsson[redigera | redigera wikitext]

Carl Larsson-gården i Sundborn, där Larssons bodde.

Efter Karins bortgång 1928 bestämde barnen (Suzanne, Pontus, Lisbeth, Brita och Kersti) att bevara hemmet i Sundborn som det sett ut under föräldrarnas livstid. De bildade en släktförening med syfte att förvalta Carl Larsson-gården i fortsättningen och låta den vara öppen för visningar för allmänheten.

1997 placerades slutligen den stora målningen Midvinterblot där Larsson hade tänkt att den skulle hängas. Efter en Larsson-utställning på Nationalmuseum och där 300 000 besökare sett målningen på Larssons utvalda plats, hade allmänna opinionen svängt.


Carl Larsson är representerad på ett flertal museer, bland annat Uffizierna i Florens, Alte Nationalgalerie i Berlin, Statens Museum for Kunst i Köpenhamn, Musée du Luxembourg i Paris, Göteborgs konstmuseum, Nationalmuseum, Thielska galleriet och Malmö konstmuseum.[18] Han är även representerad i Bonniers porträttsamling. Carl Larssons väg i Södra Ängby, Stockholm är uppkallad efter Carl Larsson.

Kända målningar[redigera | redigera wikitext]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ I folkbokföringen stavas namnet Karl[1][2]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Carl Larsson i Rotemansarkivet i Stockholms stadsarkiv
  2. ^ [a b] Sveriges dödbok 1901–2009, DVD-ROM, Version 5.00, Sveriges Släktforskarförbund (2010): Larsson, Karl Olof
  3. ^ Per Svensson: Idyll med mera
  4. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 975-76 
  5. ^ Nordensvan (1928), s. 275-276
  6. ^ Nordensvan (1928), s. 276-277
  7. ^ Nordensvan (1928), s. 277, 341
  8. ^ Nordensvan (1928), s. 341-342
  9. ^ Nordensvan (1928), s. 342-343
  10. ^ [a b c] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 977 
  11. ^ Nordensvan (1928), s. 343-346
  12. ^ Nordensvan (1928), s. 346
  13. ^ Ett hem, Carl Larsson. 6:e upplagan, 1917
  14. ^ Nordensvan (1928), s. 349-350
  15. ^ Nordensvan (1928), s. 351
  16. ^ Nordensvan (1928), s. 351-352
  17. ^ Nordensvan (1928), s. 352-353
  18. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 977-78 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Georg Nordensvan (1928). Svensk konst och svenska konstnärer i 19de århundradet. Del II. Från Karl XV till sekelslutet (Ny grundligt omarbetad upplaga). Stockholm: Bonniers. sid. 275-278, 341-353. ISBN 990478566X 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Cardell, Gunnar; Braathen Örjan, Petersson Dermer (1989). Carl Larssons målningar i Bergöövåningen: [en guide]. Hallsberg: Kulturförvaltningen. Libris 830838 
  • Arvidsson Karl Axel, Lindwall Bo, red (1969). Carl Larsson och Nationalmuseum: en konstbok från Nationalmuseum. Årsbok för Svenska statens konstsamlingar, 0491-0575 ; 16. Stockholm: Rabén & Sjögren. Libris 785049 
  • Stavenow-Hidemark Elisabet, Snodin Michael, red (1998). Carl och Karin Larsson: skapare av ett svenskt ideal. Stockholm: Bonnier. Libris 7149928. ISBN 91-0-056739-6 (inb.) 
  • Cavalli-Björkman, Görel (1987). Carl Larsson, porträttmålaren. Stockholm: Författarförl. Libris 7596309. ISBN 91-7054-523-5 (inb.) 
  • Fredlund, Björn; Larsson Carl (2001). Carl Larsson i Göteborgs konstmuseum. Göteborg: Göteborgs konstmuseum. Libris 7768038. ISBN 91-87968-44-4 
  • Gregner, Bozze (1988). En studiebok om målaren Carl Larsson och hans konst. Vagnhärad: Seminarium. Libris 7757174. ISBN 91-86328-68-9 
  • Gunnarsson, Torsten; Larsson Carl (2007). Carl Larsson. De stora mästarna. Stockholm: Natur och kultur. Libris 10342383. ISBN 978-91-27-02589-9 (inb.) (Natur och kultur) 
  • Kruse, John (1906). Carl Larsson som målare, tecknare och grafiker: en studie. Stockholm: Bonnier. Libris 1615011 
  • Lengefeld, Cecilia (2005). Carl Larsson och Svenska Gustafskyrkan i Köpenhamn. Köpenhamn: Svenska Gustafskyrkan. Libris 10048115. ISBN 87-991093-0-1 
  • Laurin, Carl G. (1903). ”Carl Larsson”. Ord & bild (Print) "1903(12), s, 241-261". 0030-4492. ISSN 0030-4492.  Libris 11507667
  • Neergaard, Ulwa (1999). Carl Larsson : signerat med pensel och penna. [Verkförteckning]. Stockholm: Norstedts. Libris 7151167 
  • Nordensvan, Georg (1920-1921). Carl Larsson. Sveriges allmänna konstförenings publikation, 99-0481499-6. Stockholm. Libris 542572 
  • Pettersson, Ingemar (1994). ”Carl Larssons Göteborg.”. Göteborg förr och nu (Göteborg : Göteborgs hembygdsförbund, 1960-) "1994 (25),": sid. 79-89 : ill.. ISSN 0348-2189. ISSN 0348-2189 ISSN 0348-2189.  Libris 2098392
  • Robertsdotter Mård, Annette (2004). Carl Larsson som falubo 1907-1919. Falu kulturnämnds skriftserie, 0284-5261 ; 26. Falun: Kulturnämnden i Falun. Libris 9818569 
  • Romdahl, Axel L. (1913). Carl Larsson som etsare.. Sveriges allmänna konstförenings publikation, 99-0481499-6 ; 21. Stockholm: Sveriges allmänna konstförening. Libris 907391 
  • Sand, Ulf (2010). Nationalmuseum som Carl Larssons hov: sprängningen av helheten. Uppsatser i Konstvetenskap ; 2009/10:40. Stockholm: Stockholms univ. Libris 11880870 
  • Serner, Gertrud (1947). Carl Larsson i Nationalmuseum.. Nationalmusei småskrifter, 99-1226090-2 ; 12. Stockholm: Museet. Libris 1411505 
  • Sessler, Georg; Larsson Carl, Cavalli-Björkman Görel, Myrehed Per (2007). Midvinterblot. Stockholm: Nationalmuseum. Libris 10538626. ISBN 978-91-7100-767-4 (inb.) 
  • Strindberg, August (1971). Carl Larsson: ett svenskt porträtt med fransk bakgrund. Göteborg: Rundqvist. Libris 29324 
  • Zorn, Anders; Larsson Carl, Sandström Birgitta, Berglund Lars (1998). Breven mellan Anders Zorn och Carl Larsson och deras familjer. Stockholm: Byggförl./Kultur i samarbete med Zornsamlingarna, Mora. Libris 7678819. ISBN 91-7988-143-2 (inb.) 
  • Danielsson, Arne (2011). Midvinterblot - mer samtida än forntida drama. Stockholm: Kåreholm förlag. ISBN 978-91-633-8101-0 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]