Carl Otto Mörner

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Carl Otto Mörner

Carl Otto Mörner af Morlanda, född 22 maj 1781 i Uppsala, död 17 augusti 1868 i Vaxholm, friherre, militär, vice landshövding, och tullinspektor, är känd som "kungamakare", den som erbjöd Sveriges tron åt fältmarskalken Jean Baptiste Bernadotte i Paris.

Uppväxt och ursprung[redigera | redigera wikitext]

Carl Otto Mörner af Morlanda tillhörde en adelsätt som upphöjts till friherre med hans farfars farfar. Farfadern Hans Didrik var överste för Adelsfanan och gift med Märta Elisabeth Bure. Fadern Carl Claes Mörner var landshöving och gift med Margareta Elisabet von Post, vars mor tillhörde ätten Wrangel. Carl Otto var familjens tredje och yngste barn och andre son, och föddes 1781. Som seden var inskrevs han i barnaåren, 1786, fem år gammal, i armén, blev samma år förare i Helsinge regemente och fänrik där vid sju. 1796 blev han fänrik i Upplands regemente, där han 1809 blev löjtnant.

Tronföljarvalet[redigera | redigera wikitext]

Carl Otto Mörner har i två, av forskningen välkända och flitigt citerade relationer skildrat hur han i juni 1810 for till Paris och erbjöd marskalk Jean Baptiste Bernadotte att bli svensk tronföljare en egenartad episod i Sveriges historia.

Den ena relationen, Kort berättelse om ursprunget till thronföljare-valet i Örebro år 1810, trycktes i Stockholm 1829. Den andra, Några ord om första tanken och ursprunget till Bernadottes kallande till Sveriges kronprins, utgav Mörner vid hög ålder 1853. I bägge fallen ingrep censuren och bara enstaka exemplar av dessa två originalupplagor överlevde, men båda har senare nyutgivits.

När Magnus Mörner 1987 förberedde en biografi över Carl Otto Mörner för Svenskt biografiskt lexikon, fann han ytterligare en relation av Mörners hand i Nordiska museets arkiv: Några anmärkningar samt Berättelse om min resa 1810 Junii & Julij. Denna relation är på sista sidan daterad till den 24 augusti 1810 och alltså i motsats till de tidigare tryckta versionerna författad omedelbart efter resan till Paris och tronföljarvalet i Örebro.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Gustav IV Adolf avsattes år 1809, och ständerna valde hans farbror, Karl XIII till kung. Men Karl XIII hade ingen arvinge och var vid det här laget 61 år gammal. På hösten 1809 drabbades han av ett slaganfall och var under resten av sin regering knappast någon maktfaktor att räkna med. Sveriges riksdag valde den danske prinsen Kristian August till kronprins. Han anlände i början av 1810, antog namnet Karl August och adopterades av Karl XIII. Han anpassade sig snabbt och kom att bli omtyckt. Men i maj drabbades han av ett slaganfall under en manöver, föll av sin häst och avled en halvtimme senare. Fredrik Kristian II av Holstein-Augustenburg, som var svåger till den danske kungen Fredrik VI var nu den främste kandidaten till att bli tronföljare, eller möjligen rentav danske kungen själv.

Mörners insats[redigera | redigera wikitext]

Tronföljarvalet på Riksdagen år 1810 fick dock en överraskande vändning. Löjtnant Carl Otto Mörner som var i Paris som regeringskurir var övertygad om att Sverige behövde en fransk marskalk på tronen. Hans uppdrag var att inhämta Napoleons samtycke till valet av Fredrik Kristian av Augustenborg. I sin rådvillhet lät nämligen den svenska regeringen sitt sändebud i Paris under hand höra sig för hos kejsar Napoleon för att inhämta hans mening om valet. På det svenska sändebudets förfrågan skall han ha svarat, att i Sverige ju finnes en greve Bonde, som härstammade från landets framfarne konungar, och måhända kunde han passa för den lediga tronen.

Men Mörner hörde sig för hos flera marskalker om någon av dem hade lust att bli kung i Sverige. General Jean Baptiste Bernadotte, visade stor förtjusning. Genom att inbilla den svenske generalkonsuln i Paris att en fransman skulle komma att väljas i riksdagen hemma i Örebro fick Mörner företräde hos marskalken. När Mörner så småningom kom hem blev han onådigt mottagen efter sitt tilltag med orden:"Pojke, om här ginge rättvist till, borde du sitta där varken sol eller måne skiner", och han fick inte ens deltaga i riksdagen; Karl XIII skickade honom i husarrest.

Medan Mörner satt i arresten fick Bernadotte godkännande av Napoleon. Lagom till att man i Sverige valt Fredrik Kristian av Augustenborg till tronföljare kommer en fransk vicekonsul vid namn Fournier till Sverige och inledde en PR-kampanj, där han inte underlät att nämna Bernadotte var en fyrfaldig miljonär, vilket slutade med att ständerna den 21 augusti 1810 valde "Johan Baptist Julius Bernadotte" till kronprins under stort jubel på villkor att han skulle anta den rena evangeliska läran.

Efter Bernadottes adoption[redigera | redigera wikitext]

Strax efter tronföljarvalet gifte sig Mörner för första gången, med stiftsfröken Sofia Emerentia af Wetterstedt. År 1811 blev Mörner kapten i armén, och samma år adjutant åt den nyadopterade kronprinsen Jean Baptiste. Därefter avancerade Mörner i armén tills han år 1818 befordrades till överste. Han begärde avsked redan året därefter.

Han var vice landshövding i Jämtland från 1824, tills han 1829 utsågs till tullinspektor vid Blockhusudden, vilket han var tills han 1841 drog sig tillbaka med ålderns rätt.

Han ligger begraven på Linköpings Gamla kyrkogård.

Äktenskap[redigera | redigera wikitext]

Carl Otto Mörner var gift tre gånger. En av sina gemåler kallar han på en nu försvunnen gravvård "Jordens Prydnad", vartill hon avancerade vid sin födelse, och "Himlens Prydnad", som hon blev vid sin död.

Han gifte sig första gången 1810 med Sofia Emerentia af Wetterstedt, dotter till baron Eric af Wetterstedt och Anna Christina Bladh. Sofia Emerentia avled 1831, och hade då fött åtta barn (samtliga av Mörners barn är hennes). Samma år han blev änkling, 1831 gifte han om sig med Katarina Charlotta Styrlander från Linköping. Ett halvår efter att han blivit änkling för andra gången, 1848 gifte han sig med Anna Gustafva Sofia Sundius, dotter till kungliga sekreteraren A.F. Sundius och Sophia Schylander.


Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Magnus och Aare Mörner (2000). Carl Otto Mörners relation av år 1810 om resan till Paris och tronföljarvalet i Örebro. Stockholm: Magnus och Aare Mörner. ISBN 91-85104-26-4 
  • Gabriel Anrep, Svenska adelns Ättar-taflor, Volym 2, i synnerhet tabell 9 Friherreliga ätten Mörner af Morlanda nr 62
  • http://www.hjle.se/webbsidor/kungamakare.htm