Casablanca (film)

Casablanca
	Casablanca
	Poster till filmen.
Genre	romantikfilm; krigsfilm; dramafilm; film med inslag av tillbakablickar
Regissör	Michael Curtiz
Producent	Hal B. Wallis
Manusförfattare	Julius J. Epstein; Philip G. Epstein; Howard E. Koch; Casey Robinson; Howard W. Koch
Baserad på	Everybody Comes to Rick's av Murray Burnett
I större roller	Humphrey Bogart; Ingrid Bergman; Paul Henreid
Kompositör	Max Steiner
Fotograf	Arthur Edeson
Klippare	Owen Marks
Scenograf	Carl Jules Weyl
Teknisk information
Produktionsbolag	Warner Bros.; Warner Bros. Pictures
Distribution	Warner Bros.
Utgivningsdatum
26 november 1942	(New York)
23 januari 1943	(USA)
11 oktober 1943	(Sverige)
	1942
Speltid	102 minuter
Land	USA
Språk	engelska
Budget	950 000 USD
Mer information
	IMDb SFDb Elonet; ; Redigera Wikidata

För andra betydelser, se Casablanca (olika betydelser).

Casablanca är en amerikansk romantisk dramafilm från 1942 i regi av Michael Curtiz. I huvudrollerna ses Humphrey Bogart, Ingrid Bergman och Paul Henreid. Filmen är inspelad och utspelar sig under andra världskriget och i dess centrum finns en utvandrad amerikan (Bogart) som måste välja mellan kärleken till en kvinna (Bergman) eller att istället hjälpa henne och hennes make (Henreid), en tjeckisk motståndsledare, fly från den Vichy-kontrollerade staden Casablanca för att kunna fortsätta sin kamp mot tyskarna. Manuset är baserat på ett manus till en pjäs av Murray Burnett och Joan Alisons, som hade arbetstiteln Everybody Comes to Rick's. I likhet med flera filmer från krigsåren har den propagandainslag.^[4] Filmen brukar räknas som en av de största klassikerna inom amerikansk film och placerade sig som nr 2 på listan AFI's 100 Years...100 Movies när AFI 1998 rankade de bästa amerikanska filmerna genom tiderna.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Filmen utspelar sig i december 1941, med återblickar till 1940, mitt under andra världskriget. Rick Blaine (Humphrey Bogart) är en cynisk caféägare i staden Casablanca, som ligger i Franska Marocko och styrs av den med Tyskland allierade Vichyregimen i Frankrike. Ilsa Lund (Ingrid Bergman), en kvinna som Rick var förälskad i och som lämnade honom i Paris, dyker upp tillsammans med Victor Lazlo (Paul Henreid), ledaren för en motståndsrörelse. Rick blir försatt i en situation med konflikter, omringad av giriga affärsmän (Signor Ferrari (Sydney Greenstreet), ägare av ett konkurrerande kafé, The Blue Parrot), småskurkar (Guillermo Ugarte, Peter Lorre, som stal genomresebrevet) och beundransvärda kvinnor på sitt café.

I filmen används ett lothringenkors som symbol för den franska motståndsrörelsen mot tyskarna. I en scen sparkar Rick till en flaska med Vichyvatten som en symbol för Vichyregimen. Den scenen klipptes bort när filmen visades i Sverige.^[5]

Rollista i urval[redigera | redigera wikitext]

Humphrey Bogart – Rick Blaine
Ingrid Bergman – Ilsa Lund
Paul Henreid – Victor Laszlo
Claude Rains – kapten Louis "Louie" Renault
Conrad Veidt – major Heinrich Strasser
Sydney Greenstreet – Signor Ferrari
Peter Lorre – Guillermo Ugarte
S.Z. Sakall – Carl
Madeleine LeBeau – Yvonne
Dooley Wilson – Sam
Joy Page – Annina Brandel
John Qualen – Berger
Leonid Kinskey – Sascha
Curt Bois – ficktjuven

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Berättelsen är baserad på Murray Burnetts och Joan Alisons opublicerade pjäs Everybody Comes to Rick's, som Warner Brothers köpte rättigheterna till för 20 000 dollar. Julius J. Epstein och Philip G. Epstein skrev första delen av manuset och började sedan arbeta för Frank Capra, och projektet Why We Fight, som var en serie propaganda journalfilmer gjorda för att övertyga USA att bli involverat i andra världskriget. Howard Koch tog då tillfälligt över arbetet med manuset, lade till det mesta av skådespeleriet. Dessutom gjorde Casey Robinson en omarbetning, som ej tillkännagavs, i vilken han lade till de flesta av de romantiska scenerna. Bröderna Epstein återvände sedan till skrivarbetet.

Manuset var fortfarande under arbete under inspelningen. Ingen av skådespelarna visste om Rick eller Ilsa skulle bli tillsammans eller inte, tills slutscenen filmades. Skådespelaren Ingrid Bergman kände sig irriterad under inspelningen, därför att hon inte trodde att filmskaparna visste vad de ville ha ut av filmen. Det fanns säkert anledning till detta; Humphrey Bogart inkallades till exempel en månad efter det att inspelningen avslutats, för att dubba den sista repliken: "Louis, I think this is the beginning of a beautiful friendship."

Av kostnadsskäl används i slutscenen miniatyrer av flygplansbesättning och flygplan av papp. Dimman i scenen är där för att dölja det inte så övertygande utseendet av "flygplanet". Hela filmen är en ren studioproduktion.

Citat[redigera | redigera wikitext]

"Play it"[redigera | redigera wikitext]

Citatet "Play it again, Sam... For old time's sake" uppstod i denna film. Till skillnad mot vad många tror sades aldrig detta i filmen. De närmaste uttrycken är från en scen, där Ilsa (Ingrid Bergman) ber Sam (Dooley Wilson) att spela "As Time Goes By", och sade "Play it, Sam. Play 'As Time Goes By' for old time's sake". Senare ber även Rick (Humphrey Bogart) detsamma genom att säga "You played it for her, you can play it for me! ... If she can stand it, I can! Play it!"

Felciteringen användes senare som titel i Woody Allens film Play It Again, Sam (1972, En gång till, Sam), som innehöll många anspelningar till och även direkta lån från Casablanca, och från Bröderna Marxs film En natt i Casablanca (1946).

Andra kända citat[redigera | redigera wikitext]

Filmen gav upphov till många populära citat. Två av de mest kända är yttrade av Rick:

"But it doesn't take much to see that the problems of three little people don't amount to a hill of beans in this crazy world. Someday you'll understand that. Now, now... Here's looking at you kid."
"Of all the gin joints in all the towns in all the world, she walks into mine."