Catalinaaffären

Från Wikipedia
Version från den 23 juni 2013 kl. 19.04 av Marcusmolndal (Diskussion | Bidrag) (→‎Externa länkar: Lagar länk - dock till P4 som hänvisar till P3.)
DC 3:an, en Tp 79 med FV-nr 79001 på F 8 Barkarby en tid innan försvinnandet.

Catalinaaffären, eller i folkmun DC-3:an som försvann, var den diplomatiska kris som utlöstes i juni 1952 då ett svenskt militärt flygplan av typen DC-3 (i svenska Flygvapnet betecknad Tp 79) genomförde signalspaning över Östersjön, varvid planet spårlöst försvann. Under letandet efter den saknade Tp 79:an blev ett militärt sjöräddningsflygplan ("Catalinan") anfallet av en sovjetisk MiG-15, varvid det skadades så allvarligt att det tvingades nödlanda. Alla fem besättningsmedlemmarna räddades av ett västtyskt lastfartyg.

Bakgrund

Tre år tidigare hade Sverige, i strid med den officiellt strikta neutralitetslinjen, ingått ett hemligt avtal med USA och Storbritannien. Svenska signalspaningsdata skulle bytas mot amerikansk teknisk utrustning. Flygvapnets specialutrustade Tp 79:or 79001 Hugin och 79002 Munin (uppkallade efter Odens spejande korpar) genomförde regelbundet topphemliga flygningar över Östersjön med amerikansk signalspaningsutrustning ombord. Sverige bedrev även fotospaning mot Sovjetunionen. Under 1948 hade en S 26 flugen av Fredrik Lambert-Meuller medvetet kränkt sovjetiskt territorium. Flygplanet var utrustat med en kamera lånad från USA:s flygvapen. Under 1949 hade spaningsflygningarna fortsatt med en S 31 flugen av Ingemar Wängström[1].

Huvudsyftet med operationerna var att få fram uppgifter om Sovjetunionens luftförsvar i allmänhet och dess kapacitet att bekämpa amerikanska kärnvapenbestyckade bombflygplan av typ Boeing B-47 Stratojet i synnerhet.[2]

År 1951 ertappades Sverige med att vid två tillfällen ha kränkt sovjetiskt luftrum. Vid det ena tillfället var ett av planen så nära som 2,5 nautiska mil (drygt 4,5 km) den baltiska kusten, och regeringen tvingades be om ursäkt på diplomatisk väg. Under år 1952 steg spänningen ytterligare då Nato-plan upprepade gånger kränkte sovjetiskt luftrum och de svenska flygningarna blev fler. Sovjetisk press började skriva om att Sverige gick Natos ärenden och de drog sig inte för att påminna om det öde som det amerikanska signalspaningsplan som skjutits ner över Östersjön år 1950, hade mött.

Nedskjutningarna

Den nedskjutna Catalinan strax efter nödlandningen.

Under förmiddagen den 13 juni 1952 mitt under en mycket het period i det kalla kriget, försvann flygvapnets Tp 79 Hugin med flypvapennummer 79001 utan att lämna några andra spår än en sönderskjuten räddningsflotte efter sig. Den specialutrustade DC-3:an var på väg hem mot Bromma flygplats, efter att ha genomfört ett radarspaningsuppdrag. Klockan 11.08 samma dag rapporterade DC-3:ans navigatör Gösta Blad för sista gången in planets position. Klockan 11.23 får signalisten vid flygflottiljen Roslagens flygkår (F 2) i Hägernäs ett anrop från DC 3:an, vilket dock snabbt dör ut. Det är den svenska besättningens sista livstecken. Flygplanets position över Östersjön vid försvinnandet var oklart. Sovjetunionen förnekade inblandning i försvinnandet. I de första svenska pressmeddelandena om DC-3:ans försvinnande nämndes ingenting om misstanken att planet faktiskt blivit nedskjutet, bland annat för att dölja det faktum att flygvapnet tillsammans med Försvarets radioanstalt (FRA) bedrev denna signalspaning.[3] Representanter för Flygvapnet och Sveriges regering hävdade att planets besättning varit ute på en oskyldig navigeringsflygning i utbildningssyfte. Svensk press intog en hård antisovjetisk linje.

Tre dagar senare deltog två svenska militära sjöräddningsplan av typ Tp 47 (Catalina) i försöken att lokalisera Tp 79:an. Ett av planen besköts av sovjetiskt jaktflyg och tvingades nödlanda nära det västtyska fraktfartyget Münsterland. Alla fem besättningsmedlemmar i Tp 47:an kunde därvid räddas.

Besättningen på DC 3:an

Minnessten på Galärvarvskyrkogården på Södra Djurgården, februari 2009.

Ombord på planet fanns åtta personer, varav fem från Försvarets radioanstalt (FRA), två från flygvapnet och en flygmekaniker. Besättningsmännen var alla utom en från Stockholm:

Diplomatiskt och politiskt efterspel

Uppretade svenskar utanför den sovjetiska ambassaden på eftermiddagen den 16 juni 1952, strax efter att Catalinaaffären blivit känd.

Den sovjetiska staten dementerade all kännedom om nedskjutningen av Tp 79:an, trots att svensk militär några dagar efter nedskjutningen fann en livbåt från planet med splitter från ammunition från en MiG-15. År 1956, då den sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjov träffade Sveriges statsminister Tage Erlander, erkände Chrusjtjov att det varit sovjetiska jaktplan som skjutit ner Tp 79:an. Denna information offentliggjordes dock inte för allmänheten eller till de anhöriga till de sammanlagt åtta personer som funnits ombord; tre från Flygvapnet och fem specialister från FRA. De anhöriga svävade i total ovisshet om männens öde. Först 1991 offentliggjorde Ryssland officiellt att planet hade skjutits ner av ett sovjetiskt jaktflygplan av typen MiG-15. I det ryska offentliggörandet som godkändes av president Boris Jeltsin, sades att DC-3:an inte kränkt sovjetiskt territorium. Detta kunde även Anders Jallai bevisa när han presenterade sina flygberäkningar efter upphittandet av vraket i juni 2003. Däremot hade DC-3:an flugit nära en då helt ny sovjetisk kryssare av Sverdlov-klassen, förmodligen för att ta bilder och försöka mäta in kryssarens nya radarsikte. Det framkom genom ett hemligt FRA-dokument som Anders Jallai fann på Krigsarkivet.

En amerikansk signalspaningsutrustning, APR-9, kan enligt byråchef Nils Johansson och Carl-Axel Ekberg på FRA ha funnits ombord på DC-3:an, åtminstone fanns utrustningen i Sverige vid tidpunkten. Även Per-Olof Lundbom på FOA påstår detta till haveriutredningen 2005. Lundbom påstår i en dokumenterad intervju att APR-9 var en låneutrustning från GCHQ i England APR-9. Denna utrustning har dock inte återfunnits på vrakplatsen. Det sovjetiska motivet för nedskjutningen var sannolikt dels att DC-3:an signalspanade åt GCHQ och NSA och dels att DC-3:an var ett direkt militärt hot mot den nya kryssaren Sverdlov. Det kom helt enkelt för nära med kamera och signalspaningsutrustningen. Frågan om de återstående fyra besättningsmännen som inte fanns i vraket eller dess närhet är obesvarad. Det finns teorier som säger att de kan ha plockats upp av en rysk torpedbåt och förts till Tallinn för vidare befordran till sovjetiska myndigheter. En av änkorna fick under 1980-talets början ett vykort från Leningrad som hon trodde var från hennes man. Även lägerfångar i Gulag har vittnat om fyra svenskar i fångläger, men uppgifterna är osäkra. Det vi vet idag är att sovjetiska fartyg fanns i området och troligen var först på haveriplatsen, detta enligt haveriutredningen.

Återfinnande och bärgning

Vraket utställt på Flygvapenmuseum

1998 började dykaren och f d flygvapenpiloten Anders Jallai intressera sig för DC-3:an[4]. Han forskade efter nya ledtrådar i arkiv och intervjuade återigen inblandade nyckelpersoner för att om möjligt göra ett sista försök att finna vraket. Efter två år, våren 2000 slog han och kompanjonen Björn Blomberg sig ihop med Carl Douglas företag Deep Sea Productions och Ola Oskarssons Marin Mätteknik. De startade ett gemensamt projekt för att kunna söka efter DC-3:an. Projektet leddes av Anders Jallai och koordinerades av Carl Douglas. Ola Oskarssons ansvarade för sökningarna. Carl Douglas företag Deep Sea Productions sponsrade och dokumenterade projektet.

Den 10 juni 2003 återfann de efter tre års sökningar den nedskjutna Tp 79:an på 125 meters djup, 55 kilometer öster om Fårö, på internationellt vatten men i den svenska ekonomiska zonen. Senare på sommaren fann de även Catalinan Tp 47:an, på en position 22 kilometer mer ostlig än den rapporterade nedslagsplatsen. Projektledaren Anders Jallai blev för bedriften utsedd till årets projektledare 2004 och tillsammans med Carl Douglas och Ola Oskarsson tilldelades de Konungens guldmedalj av 8:e storleken för bedriften att återfinna DC-3:an.[5]

Den svenska Flottan bärgade Tp 79:ans vingar redan under hösten 2003, men vrakets dåliga kondition och de besvärliga väderförhållandena på Östersjön gjorde att lyftet av flygplanskroppen fördröjdes.

Under natten mellan den 18 och 19 mars 2004 lyfte man under närvaro av press, sökgruppen och anhöriga upp resten av vraket på ubåtsräddningsfaryget HMS Belos (A214) däck. Sedan tidigare hade kvarlevorna efter piloten Alvar Älmeberg påträffats och man hoppas nu hitta spår även efter de övriga sju männen. Vid de närmare undersökningar som startats, sedan planet bärgats och transporterats till Muskö, har man nu funnit rester efter minst ytterligare två besättningsmän samt diverse tillhörigheter. Flygplanets kropp uppvisade skotthål efter den sovjetiska beskjutningen.

Skadorna i Tp 79:an flygplanskropp och vingar visar att det blivit nerskjutet av ett jaktplan av typen MiG-15. Även exakt tidpunkt för nedslaget i vattnet har kunnat konstateras, eftersom klockan i cockpit har stannat på 11.28.40 (svensk tid).

Söndagen den 13 juni 2004, på 52-årsdagen av Tp 79:ans försvinnande, genomfördes en minnesceremoni vid örlogsskolorna på Berga. Förutom överbefälhavaren och andra representanter för försvaret deltog dåvarande försvarsminister Leni Björklund, Anders Jallai, Carl Douglas och Ola Oskarsson som återfann flygplanet 2003 och anhöriga till besättningen på Tp 79:an. Vid ceremonien tilldelades besättningen postumt försvarsmaktens förtjänstmedalj i guld.[6]

Sedan onsdagen den 13 maj 2009 befinner Tp 79:an sig i Flygvapenmuseum i Malmslätt.

Benämningar på Tp 79 och Tp 47 i media

Flygplanet Tp 79:an har i media kallats för "DC-3:an" och Tp 47:an har kallats "Catalinan" efter flygplansmodellernas ursprungliga namn.

Övrigt

  • Nedskjutningarna av de båda flygplanen kom att leda fram till utvecklingen av den svenska incidentberedskapen, det vill säga kontinuerlig dygnet-runt-bevakning av Sveriges och omkringliggande luftrum.
  • En teori har gjort gällande att en av besättningsmännen på DC3:an, den rysktalande telegrafisten Erik Carlsson, varit spion för KGB och sovjetisk angivare om uppdraget. Detta har till viss del styrkts av bevarade Säpodokument där Carlsson misstänks vara kommunist och sovjetisk spion. Efter att planet träffats av sovjetisk flygplanseld har piloten uppget att han ska ha sett en man hoppa ut ur flygplanet med fallskärm. Erik Carlssons kvarlevor har aldrig hittats och hans öde har aldrig kunnat klargöras. Misstankarna om Carlssons eventuella spioneri har aldrig avskrivits.

Referenser

Noter

  1. ^ Andersson, Lennart & Hellström, Leif (2002). Bortom horisonten - svensk flygspaning mot Sovjetunionen 1946-1952. Stockholm: Stenbom. ISBN 91-7243-015-X 
  2. ^ Källa: Utdrag ur boken Bortom horisonten av Lennart Andersson och Leif Hellström utgiven av Freddy Stenboms förlag. Utdraget från Allt om Hobbys webbplats.
  3. ^ ”Nedskjutningen av den svenska DC-3:an”. Riksarkivet. 1 november 2004. http://www.riksarkivet.se/default.aspx?id=7437. Läst 23 juli 2008. 
  4. ^ www.jallai.se
  5. ^ SVT dokumentären DC-3:ans sista resa - Lyssna på första intervjun på Ekot [1]
  6. ^ Källa: Notis på försvarets webbplats

Webbkällor

Externa länkar

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Catalinaaffären&oldid=21980594”