Charles Éon de Beaumont

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Charles Éon de Beaumont (Charles Geneviève Louis Auguste André Timothée d'Éon de Beaumont), född 5 oktober 1728 i Tonnerre, Frankrike, död 21 maj 1810 i London, var en fransk diplomat och äventyrare.

Utbildning och diplomatisk karriär[redigera | redigera wikitext]

Från 1743 studerade han vid Collège Mazarin i Paris och blev juris doktor. Som 21-åring började han skriva och utgav ett flertal publikationer. Han uppmärksammades genom furst Contis förmedling av Ludvig XV av Frankrike och utnämndes till kunglig censor av historia och filosofisk-historiska vetenskaper.

Han fick anställning i Ludvig XV:s hemliga diplomati (Secret du Roi) och hade flera viktiga framgångar i sina diplomatiska uppdrag. Bland annat företog han tillsammans med skotten M. Douglas 1756 en beskickning till Sankt Petersburg, där han lyckades återupprätta den diplomatiska förbindelsen mellan det ryska och franska hovet, som hade varit avbruten sedan länge. Därmed säkrade han Frankrikes allians med Ryssland inför utbrottet av sjuårskriget. Beskickningens framgångar berodde till stora delar på Éons skickliga intrigerande vid kejsarinnan Elisabeths hov, och som belöning för sin insats erhöll han en dragonlöjtnants fullmakt vid sin återkomst till Paris.

Éon var därefter åter ambassadör i S:t Petersburg 1758 - 1760, och tog där aktiv del i Aleksej Bestuzjev-Rjumins störtande. Vid sin återkomst hade han lyckats utvinna Rysslands anslutning till det Nordiska neutralitetsförbundet. Éon blev dragonkapten 1760, och utnämndes 1761 till adjutant hos Victor François de Broglie och var även hans chef inom den hemliga diplomatin. Éon förde även med framgång befäl under fälttåget 1761. 1762 utnämndes han till ambassadsekreterare i London samt agent för "den hemliga diplomatien". 10 februari 1763 överförde han till Paris den engelska ratifikationen på det nya fransk-engelska fredsfördraget. För denna diplomatiska bedrift belönades han med en av sin tids förnämsta utmärkelser, Ludvigskorset. Då hans chef, hertigen av Nivernais 1763 avgick, blev han interimminister.

Éons framgångar hade stigit honom åt huvudet, och han hade genom ett enormt slöseri dragit på sig stora skulder. I allt mer pockande skrivelser begärnde han nu att bli utnämnde till ambassadör. I Paris blev man trött på han oblyga pretentioner, och en ny ambassadör, greve de Guerchy, anlände i oktober 1763 till London, och medförde en rappel som förklarade Éon i onåd. Éon som nu blev desperat, vägrade såväl att resa hem som att utlämna sina för Ludvig XV:s diplomati mycket känsliga dokument, och inlät sig i skandalösa gräl med greven de Guerchy och publicerade en häftig pamflett mot denne, Lettres, mémoires et négaciations particulières du chavalier d'Éon (1764), vilken blev åtalad och konfiskerad.

Som kvinna[redigera | redigera wikitext]

På grund av Éons feminina utseende började det 1770 att uppstå rykten i London att Éon egentligen var kvinna - de engelska vadhållningsbyråerna var ivrigt sysselsatta med höga vad gällande hans rätta kön. Éon försökte på intet sätt förneka dessa rykten utan utnyttjade istället situationen. Vintern 1771-72 lät Éon utsprida att hans färäldrar, som önskat få en manlig arvinge, vid Éons födelse falskeligen utgett, att det flickebarn som fötts, var en gosse.

Éon fortsatte bära mansdräkt, men då franska regeringen 1775 sänt en diplomatisk agent, Beaumarchais, för att komma över Éons farliga papper, träffade han med denne en ovanlig skriftlig överenskommelse, att Éon skulle utlämna sitt arkiv, erhålla fransk livränta och förbinda sig att för framtiden bära sitt "verkliga" köns dräkt.

Éon lämnade London i augusti 1777 och återvände till Frankrike, där han fullföljde sin roll som kvinna och kallade sig Madame de Chevalier d'Éon. Hans garderob betalades av kungen och drottning Marie Antoinette gav honom en gåva på 24.000 francs för att "köpa sig några vackra klänningar". Han blev en populär gäst i de mondäna salongerna, men så småningom svalnade intresset för hans person, och han begärde att få inträda som officer på nytt. På grund av sin bråklystnad fick han sitta i fängelse i Dijon en tid 1779, men frigavs sedan an lovat håla sig i lugn i sin hemstad Tonnerre.

1785 åkte han till London, där han tvingats lämna kvar sitt bibliotek och andra dyrbarheter i fordringsägares händer. Hans livränta upphörde efter Franska revolutionen och han blev då helt utblottad, trots att han för att få behålla den ivrigt bedyrat sin jakobinism som "Citoyenne d'Éon. För sin försörjning tvingades Éon, som även var en av sin tids skickligaste fäktare att - iklädd kvinnodräkt - ge uppvisningar i fäktning. Efter att ha blivit sårad i en fäktningsförevisning 1796, bodde han de sista femton åren av sitt liv ihop med en kvinna i hans egen ålder, Marie Cole, som aldrig för ett ögonblick tvivlade på att Éon också var kvinna.

Han levde i stor fattigdom och avled 21 maj 1810. Vid obduktionen avslöjades det att den gamla damen de facto var en man. Den allmänne notarien från medicinska institutionen fastslog i protokollet att det vid undersökningen av Éon gick att fastställa att han var av manligt kön.