Charlotte von Mahlsdorf

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Charlotte von Mahlsdorf (Gay Pride Parade, Berlin 1994)

Charlotte von Mahlsdorf, född den 18 mars 1928, avliden den 30 april 2002, var en tysk transperson som grundade Gründerzeitmuseet i Mahlsdorf strax utanför Berlin.

Barndom[redigera | redigera wikitext]

Charlotte von Mahlsdorf döptes till Lothar Berfelde och var son till Max och Gretchen Berfelde. Enligt den självbiografi hon skrev var hon redan som liten intresserad av att klä sig i flickkläder och av gamla saker.

Även om Lothar rent fysiskt var pojke så kände hon sig inombords som en flicka. I ungdomen brukade hon då och då hjälpa personer som köpte upp lösöre och saker att rensa ut lägenheter - ofta lägenheter som hade tillhört deporterade judar - och då och då brukade hon behålla småsaker för sig själv.

Fadern Max Berfelde blev medlem i Nazistpartiet redan i slutet av 1920-talet, blev lokal partiledare i Mahlsdorf och 1942 tvingade han Charlotte (då Lothar) att gå med i Hitlerjugend. De grälade ofta och situationen förvärrades 1944 när Lothars/Charlottes mamma lämnade familjen under evakueringen av Berlin. Fadern krävde att Lothar/Charlotte skulle välja mellan mamman och pappan, och hotade henne med en pistol. Det slutade med att Lothar/Charlotte slog ihjäl sin far med en brödkavel när denne låg och sov. Efter flera veckor inspärrad på en psykiatrisk klinik så blev hon i januari 1945 dömd till fyra års ungdomsfängelse.

Vuxenliv[redigera | redigera wikitext]

Charlotte von Mahlsdorf och nyfikna besökare i Gründerzeit-Museum, 1977.

I samband med att andra världskriget tog slut blev Charlotte/Lothar frisläppt. Hon arbetade med försäljning av second-handvaror och började klä sig mer feminint, Lothar blev Lottchen. Hon älskade äldre män och blev en välbekant person i staden, känd under namnet Charlotte von Mahlsdorf.

Hon började samla på vardagsföremål och började ta hand om historiska föremål från utbombade hus. Den rådande situationen i Berlin gjorde att många flyttade till Västtyskland och sålde sitt bohag för en billig penning. Den samling som hon byggde upp blev grunden till Gründerzeitmuseet. Charlotte engagerade sig i bevarandet av den herrgård som fanns i Mahlsdorf och som hotades av rivning. Det slutade med att hon själv fick flytta in i huset hyresfritt. 1960 öppnade hon sitt museum i huset, ett museum som innehåller en mängd vardagsföremål från perioden 1870-1895, den epok som på tyska kallas Gründerzeit.

Museet blev välkänt inom olika kulturella kretsar, och även inom Berlins gayrörelse. Från 1970 hade Östberlins gayrörelse då och då möten och evenemang i museet. 1974 ville de Östtyska myndigheterna själva ta över kontrollen över museet och dess utställningsföremål. I protest började Charlotte ge bort föremålen till besökare. Tack vare insatser från skådespelaren Annekathrin Bürger och åklagaren Friedrich Karl Kaul (och kanske även tack vare Charlottes insats som inofficiell medarbetare eller Stasikollaboratör) så gav myndigheterna upp sitt krav 1976 och Charlotte kunde ensam behålla kontrollen.

1991 attackerade nynazister en av de festligheter som hölls i museet. Flera deltagare skadades. I samband med detta gjorde Charlotte offentligt att hon övervägde att lämna Tyskland. 1992 fick hon utmärkelsen Bundesverdienstkreuz. Hennes beslut att lämna Tyskland innebar att hon stängde museet 1995, och 1997 flyttade hon till Porla brunn i Laxå kommun i Närke. Där öppnade hon, med måttlig framgång, ett nytt museum med inriktning på sekelskiftet 1900. Staden Berlin köpte upp Gründerzeitmuseet och 1997 kunde det öppnas på nytt. Museet i Sverige testamenterades till svenska staten, som emellertid beslutade att avstå och samlingarna gick därmed till Charlotte von Mahlsdorfs tyska släktingar.[1]

Hon avled på grund av hjärtproblem under ett besök i Berlin den 30 april 2002. Innan sin död fick hon namnet Charlotte von Mahlsdorf registrerat som sitt officiella artistnamn.

Oklart förflutet[redigera | redigera wikitext]

Under 1990-talet väcktes det frågor om Charlotte von Mahlsdorfs förflutna. Det stod klart att hennes självbiografi innehöll flera motsägelsefulla uppgifter om hennes liv, både under Nazitiden och den efterföljande DDR-tiden. Man hävdade att hennes samling till stor del bestod av föremål som stulits från de judar som deporterats till fångläger under nazitiden samt från personer som flytt till Västtyskland efter krigsslutet.

Det hävdades vidare att hon hade samarbetet med den östtyska säkerhetspolisen, Stasi mellan 1971 till 1976, hennes täcknamn hade varit Park.

Böcker[redigera | redigera wikitext]

Charlotte von Mahlsdorf skrev följande böcker :

Pjäs[redigera | redigera wikitext]

Den amerikanske dramatikern Doug Wright har gjort hennes självbiografi föremål för en pjäs med namnet Jag är min egen fru. Pjäsen vann en Tony Award 2004 för bästa pjäs och samma år fick den även Pulitzerpriset i kategorin drama. I Sverige uppfördes den på Stockholms stadsteater av Björn Kjellman.

Film[redigera | redigera wikitext]

Rosa von Praunheim gjorde 1992 en filmatisering av boken Ich bin meine eigene Frau.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Sekelskiftessamling inget för Sverige", artikel av Eva Rothstein i Sydsvenskan 2003-07-02