Marlon Brando

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Cheyenne Brando)
Hoppa till: navigering, sök
Marlon Brando
Marlon Brando på ett publicitetsfoto från 1953 för filmen Vild ungdom.
Marlon Brando på ett publicitetsfoto från 1953 för filmen Vild ungdom.
Född Marlon Brando, Jr.
3 april 1924
Omaha, Nebraska, USA
Död 1 juli 2004 (80 år)
Los Angeles, Kalifornien, USA
Maka Anna Kashfi (1957–1959)
Movita Castaneda (1960–1962)
Tarita Teriipia (1962–1972)
Betydande roller
Stanley Kowalski i Linje Lusta
Jor-El i Superman
Överste Walter E. Kurtz i Apocalypse Now
Vito Corleone i Gudfadern
IMDb SFDb

Marlon Brando, Jr., född 3 april 1924 i Omaha i Nebraska, död 1 juli 2004 i Los Angeles i Kalifornien, var en amerikansk skådespelare.

Brando föddes i en irländsk-amerikansk familj där båda föräldrarna var alkoholister och blev senare ansedd som en av de största amerikanska filmskådespelarna. Han gjorde flera stora filmroller i bland annat Linje Lusta, Viva Zapata, Julius Caesar, Storstadshamn, Myteriet på Bounty, Gudfadern, Sista tangon i Paris och Apocalypse.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Ungdom och tidig karriär[redigera | redigera wikitext]

1935, när Brando var 11 år gammal, separerade hans föräldrar, Marlon Brando Sr' och Dorothy Pennebaker-Brando. Hans mor tog sina tre barn och flyttade till deras mormor i Santa Ana i Kalifornien. När föräldrarna återförenades 1937, flyttade de till Libertyville i Illinois, som ligger nordväst om Chicago. Hans far var av italiensk härkomst och hans mor av skotsk, irländsk, fransk, holländsk och tysk härkomst (efternamnet Pennebaker är holländskt). Modern var en talangfull kvinna, även om hon var alkoholist och ofta var borta från Brandos barndom. Hon arbetade inom den lokala teatern och hjälpte bland annat en ung Henry Fonda i början av hans karriär. Hon inspirerade även Brando i hans teaterskolning. Brando var en talangfull imitatör redan i sin barndom och utvecklade en ovanlig förmåga att ta till sig egenskaperna hos de personer han spelade. Samtidigt som han på ett dramatiskt sätt spelade egenskaperna, så var han fortfarande inne i karaktären. Hans äldre syster, Jocelyn Brando, var också skådespelare, men inte av samma format som Marlon.

Brando hade en tumultartad barndom, där han relegerades från flera skolor. Hans far var mycket kritisk mot sin son, men han uppmuntrade honom att gå sina egna vägar. Brando lämnade Illinois och flyttade till New York, där han studerade på American Theatre Wing Professional School, dramatik på The New School och Actors Studio. På New Schools dramatikutbildning studerade han tillsammans med Stella Adler och lärde sig de revolutionerande teknikerna i Stanislavskijsystemet.

Marlon Brando i Linje Lusta. Foto: Carl Van Vechten, 1948.

Brando använde sina kunskaper i Stanislavskijsystemet i sommarföreställningarna i Sayville. Hans beteende gjorde att han fick lämna New Schools skådespelargrupp i Sayville, men där upptäcktes han i en lokalt uppsatt pjäs, som tog honom till Broadway och det bitterljuva dramat I Remember Mama, 1944. Även om inte pjäsen var ett kommersiellt fiasko, så röstade kritikerna fram honom som Broadways mest lovande skådespelare, för sin roll som en ångestfylld och förlamad man i Truckline Café. Sitt verkliga genombrott fick han som Stanley Kowalski i Tennessee Williams pjäs Linje Lusta 1947, som regisserades av Elia Kazan. Brando sökte rollen genom att åka till Provincetown, Massachusetts, där Williams höll audition under sommaren. Williams kommer ihåg att när han öppnade sceningången, så förstod han direkt att han hade hittat sin Stanley Kowalski.

På film[redigera | redigera wikitext]

Brandos första filmroll var den bittre och förlamade krigsveteranen i Männen 1950. Enligt sina metoder förberedde han sig för rollen genom att ligga en månad till sängs på ett veteransjukhus.

Han gjorde dock ett betydligt större intryck året efter, då han gjorde sin roll som Stanley Kowalski i filmatiseringen av Linje Lusta 1951. Han nominerades till en Oscar för bästa manliga huvudroll och de följande tre åren samma nominering för sina roller i Viva Zapata! 1952, Julius Caesar 1953 och Storstadshamn 1954.

Brando vann slutligen en Oscar för sin roll som Terry Malloy i Storstadshamn. Under Kazans regi och med en talangfull ensemble runt omkring sig, använde sig Brando av Stanislavskisystemet för träning och improvisation. Brando hävdade att han hade improviserat mycket av scenen med Rod Steiger, där han i baksätet på en taxi fäller den klassiska repliken I could have been a contender. Kazan höll inte med om detta.

Brando följde upp sin framgång med flera olika roller under 1950-talet, som uppfyllde alla förväntningar på honom: Pysar och sländor, där han hade en sångroll; som Sakini, en japansk tolk i den amerikanska armén under efterkrigstiden i Japan i Tehuset Augustimånen; som flygofficer i Sayonara, och nazistofficer i De unga lejonen. Även om han blev nominerad till en Oscar för sin roll i Sayonara, så hade hans skådespeleri dock tappat mycket energi och auktoritet i slutet av 1950-talet.

Marlon Brando 1963.

Brandos stjärna föll ännu mer under 1960-talet, då han fick mer oinspirerande roller i Myteriet på Bounty och flera andra filmer. Även på denna låga professionella nivå lyckades Brando ändå att producera några speciella filmer, som till exempel Revansch (1961), en westernfilm som blev den enda film som Brando själv regisserade, Reflexer i ett gyllene öga (1967), där han porträtterade en homosexuell förtryckt arméofficer och Quiemada (1969), som Brando själv betraktade som sin personliga favorit, trots ett kommersiellt fiasko. I slutet av 1960-talet hade Brandos karriär nästan totalt förstörts, på grund av hans rykte som en svår stjärna och sitt rekord i överbudgeterade eller marginella filmer.

Gudfadern[redigera | redigera wikitext]

Hans roll som Vito Corleone i Gudfadern 1972 vände på karriären. Regissören Francis Ford Coppola övertygade Brando om att göra en "make-uptest", där Brando fick göra sin egen make-up. Francis Ford Coppola var besatt av Brandos karaktär som överhuvudet i den kriminella familjen, men fick kämpa med filmbolaget för att få ha honom med i filmen. Brando vann en Oscar för bästa skådespelare, för sitt intelligenta framförande. Än en gång hade han improviserat viktiga detaljer, som gjorde karaktären verklig i stället för att den blev clichéartad.

Brando tog inte emot Oscarsstatyetten och han blev därmed den andre som vägrade att ta emot den (den förste var George C. Scott för sin roll i Patton). Han bojkottade utdelningsceremonin och skickade apachekvinnan och skådespelerskan Sacheen Littlefeather för att framföra hans ståndpunkt om Hollywoods och televisionens diskriminering av minoriteter. Brando följde dock upp framgången med Sista tangon i Paris, men den överskuggades av protesterna mot de erotiska inslagen i filmen, som hade regisserats av Bernardo Bertolucci. Trots kontroverserna som riktade sig både mot filmen och mot Brando, så nominerades han ytterligare en gång till bästa skådespelare.

Sen karriär[redigera | redigera wikitext]

Brando i Storstadshamn, här med Eva Marie Saint.

Hans sena karriär var ojämn. Utöver sina roller som den mytomspunne överste Kurtz i Apocalypse och hans intensiva skådespeleri i Sista tangon i Paris, har han även spelat Jor-El, Stålmannens far, i den första Stålmannenfilmen. Det var en roll som han tog efter att ha kommit överens om att han inte skulle behöva läsa manuset före filmen och att hans repliker skulle visas utanför filmen. Andra senare framträdanden som The Island of Dr. Moreau, gav honom den sämsta kritiken under karriären. Trots att han tillkännagav att han skulle dra sig tillbaka från filmen, tog han biroller i filmer som En torr vit årstid (som han nominerades för en Oscar 1989), Ny i maffian 1990 och Don Juan DeMarco 1995.

Utanför filmen[redigera | redigera wikitext]

Brandos hängivenhet för de mänskliga rättigheterna, minoritetsfolk och andra orsaker, höll honom i allmänhetens blickfång under hela hans karriär. Det gjorde även hans romanser och äktenskap. Han gifte sig med skådespelerskan Anna Kashfi 1957, då han av misstag trodde att hon var av indisk härkomst, när hon i själva verket kom från Wales och var av irländskt katolskt ursprung. Hennes verkliga namn var Joan O'Callaghan. O'Callaghan förstod Brandos missuppfattning, eftersom hon klädde sig som en indiska, då hon visste att Brando hade en förkärlek för exotiska kvinnor. De skilde sig 1959 efter att ha fått en son, Christian Brando.

1960 gifte sig Brando med sin chef sedan sju år, den mexikanska skådespelerskan Maria "Movita" Castaneda, som hade spelat i den första Myteriet på Bounty 1935, 27 år innan Brandos version släpptes. Filmatiseringen 1962 med Brando som Fletcher Christian, startade ryktet om honom som en svår stjärna och han anklagades för att orsaka regissörsbyten och överskriden budget. Själv tillbakavisade han anklagelserna.

Erfarenheterna från inspelningen av Myteriet på Bounty, påverkade Brando på ett grundläggande sätt. Han förälskade sig i Tahiti och dess människor. Han skrev ett 99-årigt hyreskontrakt på atollen Tetiaroa, som han tänkte utveckla till dels ett miljölaboratorium och dels en semesterö. Tahitiskan Tarita Teriipia, som hade medverkat i filmen som Fletcher Christians kärlek, blev hans tredje fru, efter att han hade skilt sig från Castaneda. Tillsammans med Teriipia fick han tre barn, varav ett dog. Hotellet på Tetiaroa färdigställdes, men byggdes om flera gånger, på uppdrag av Brando. Det byggs numera om till ett ekologiskt lyxhotell, kallat "The Brando", av Tetiaroa Pacific Beachcomber.

I sin biografi "The Only Contender" (1976) av Gary Carey, citerades Brando: Liksom många andra män har även jag homosexuella erfarenheter och jag skäms inte för det.

Samtliga tre fruar var gravida då han gifte sig med dem. Antalet barn som han fick är omtvistat, även om han erkände 11 av barnen:

  • Med Anna Kashfi:
    • Christian (född 1958, död 2008)
  • Med Movita Castaneda:
    • Miko (född 1961)
    • Rebecca Brando Kotlinzky (född 1967)
  • Med Tarita Teriipia:
    • Simon Teihotu (född 1963) - den enda fasta invånaren på Tetiaroa
    • Cheyenne (begick självmord 1995, 25 år gammal)
  • Via adoption:
    • Petra Brando-Corval (född 1963), dotter till Brandos assistent Caroline Barrett
    • Maimiti (född 1977)
    • Raiatua (född 1982)
  • Med sin barnflicka Christina Maria Ruiz:
    • Nina Priscilla (född 1989)
    • Myles Jonathan (född 1993)
    • Timothy Gahan (född 1995)

I maj 1990 sköt Brandos förste son Christian sin halvsyster Cheyennes tahitiske fästman Dag Drollet, 26, utanför familjens hem i Beverly Hills. Christian, 31, hävdade att det var en olyckshändelse men befanns skyldig till dråp och vapeninnehav och dömdes till fängelse i 10 år. Innan han dömdes höll Marlon Brando ett försvarstal där han vittnade om hur hans exfru hade svikit Christian. Han sade till Drollets familj: Jag är ledsen. Om jag kunde byta plats med Dig så skulle jag göra det. Jag är förberedd på konsekvenserna. Efteråt sade Drollets far att han tyckte att Marlon spelade teater och att Christian kom lindrigt undan med sin dom. Tragedin fullbordades 1995 när Cheyenne, som sades vara deprimerad över Drollets död, begick självmord genom att hänga sig på Tahiti, 25 år gammal.

Brandos kändisskap, hans familjeproblem, hans självvalda exil från Hollywood och hans fetma drog till sig mer uppmärksamhet än hans sena karriär. Han fick även ett rykte om sig att vara svår att ha att göra med vid filminspelningar då han ofta vägrade eller inte kunde lära sig replikerna och ofta konfronterade regissörerna med udda och barnsliga krav. Många skådespelare uppfattade honom dock som generös, rolig och stödjande. Även om han blev mer och mer tillbakadragen under sin dalande karriär så var han en vänlig man. Allmänheten kunde ibland se honom sätta sig ner på två stolar som han hade fört samman vid en glasskiosk.

Brando var sedan lång tid nära vän med Michael Jackson och besökte regelbundet Jacksons Neverland Ranch och stannade där för att vila upp sig i flera veckor. Han deltog även i Jacksons 30-årsjubileum som artist 2001 liksom i Jacksons 15-minutersvideo "You Rock My World" samma år. Brandos son Miko var Jacksons livvakt i många år och var en av hans vänner.

Brando var också en aktiv radioamatör och innehade anropssignalerna FO5GJ i Franska Polynesien samt KE6PZH i Kalifornien. I det offentliga registret över radioamatörer i USA stod han som "Martin Brandeux".

Brando avled den 1 juli 2004 klockan 18.30, 80 år gammal. Dödsorsaken hemlighölls till en början av hans advokat med hänvisning till privata angelägenheter. Det avslöjades senare att han avled på ett sjukhus i Kalifornien av lungsvikt till följd av en lungsjukdom. Han led även av hjärtsvikt och diabetes vilket påverkade hans syn, och strax före sin död hade han fått diagnosen levercancer.

Filmografi[redigera | redigera wikitext]

Marlon Brando i trailern till filmen Linje Lusta (1951).
År Filmtitel Roll Noteringar
1950 Männen Kenneth "Ken" Wilcheck/"Bud"
1951 Linje Lusta Stanley Kowalski Nominerad - Oscar för bästa manliga huvudroll
New York Film Critics Circle Award for Best Actor (2nd place)
1952 Viva Zapata! Emiliano Zapata BAFTA Award för bästa manliga skådespelare
Best Actor Award (Cannes Film Festival)
Nominerad - Oscar för bästa manliga huvudroll
1953 Julius Caesar Mark Antony BAFTA Award för bästa manliga huvudr
Nominerad - Oscar för bästa manliga huvudroll
Vild ungdom Johnny Strabler / Berättare
1954 Storstadshamn Terry Malloy Oscar för bästa manliga huvudroll
BAFTA Award för bästa manliga huvudroll
Golden Globe Award för bästa manliga huvudroll
New York Film Critics Circle Award for Best Actor
Désirée Napoleon Bonaparte
1955 Pysar och sländor Sky Masterson
1956 The Teahouse of the August Moon Sakini Nominerad - Golden Globe Award för bästa manliga huvudroll
1957 Sayonara Maj. Lloyd "Ace" Gruver, USAF Nominerad - Oscar för bästa manliga huvudroll
Nominerad - Golden Globe Award för bästa manliga huvudroll
1958 The Young Lions Lt. Christian Diestl Nominerad - BAFTA Award för bästa manliga huvudroll
1959 Mannen med ormskinnsjackan Valentine "Snakeskin" Xavier
1961 Revansch Rio Även regissör
1962 Myteriet på Bounty Fletcher Christian
1963 Uppdrag i östern Ambassador Harrison Carter MacWhite Nominerad - Golden Globe Award för bästa manliga huvudroll
1964 Herre på täppan Freddy Benson
1965 Sabotören Robert Crain
1966 Den djävulska jakten Sheriff Calder
The Appaloosa Matt Fletcher
1967 Grevinnan från Hong Kong Ogden Mears
Reflexer i ett gyllene öga Maj. Weldon Penderton
1968 Candy Grindl
Natt utan nåd Chauffeur
1969 Burn! Sir William Walker
1970 King: A Filmed Record... Montgomery to Memphis Sig själv Dokumentär
1972 De besatta Peter Quint Nominerad - BAFTA Award för bästa manliga huvudroll
Gudfadern Don Vito Corleone Oscar för bästa manliga huvudroll (Ej mottagen)
Golden Globe Award för bästa manliga huvudroll
Kansas City Film Critics Circle Award for Best Actor
National Society of Film Critics Award for Best Actor (2nd place)
New York Film Critics Circle Award for Best Actor (2nd place)

Nominated - BAFTA Award för bästa manliga huvudroll

Sista tangon i Paris Paul New York Film Critics Circle Award for Best Actor
Nominerad - BAFTA Award för bästa manliga huvudroll
1976 The Missouri Breaks Robert E. Lee Clayton
1978 Raoni Berättare Dokumentär
Superman Jor-El
1979 Apocalypse Now Överste Walter E. Kurtz
1980 The Formula Adam Steiffel, Chairman Titan Oil Nominerad - Golden Raspberry Award för sämsta manliga skådespelare
1989 En torr vit årstid Ian McKenzie Nominerad - Oscar för bästa manliga biroll
Nominerad - BAFTA Award för bästa manliga biroll
Nominerad - Golden Globe Award för bästa manliga biroll
1990 The Freshman Carmine Sabatini
1991 Hearts of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse Sig själv Dokumentär
1992 Christopher Columbus: The Discovery Tomas de Torquemada Nominerad - Golden Raspberry Award för sämsta manliga skådespelare
1995 Don Juan DeMarco Dr. Jack Mickler
1996 The Island of Dr. Moreau Dr. Moreau Golden Raspberry Award för sämsta manliga skådespelare
Nominerad - Golden Raspberry Award för sämsta par (ihop med "that darn dwarf")
1997 The Brave McCarthy
1998 Free Money Warden Sven "The Swede" Sorenson
2001 The Score Max Hans sista bragd
2006 Superman Returns Jor-El Postumt

Oscarnomineringar och -vinster[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]