Chieftain FV4201

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök


Chieftain (FV4201
Chieftain Bovington 2006.jpg
Chieftain utställd vid Bovington Tank Museum.
Typ Stridsvagn
Ursprungsplats Storbritannien
Tjänstehistoria
I tjänst 1966 – 1995
Använts av Storbritannien, Iran, Irak, Jordanien, Kuwait, Oman
Krig Iran–Irak-kriget, Kuwaitkriget
Produktionshistoria
Tillverkare Leyland Motors
Specifikationer
Vikt 56 ton
Längd 10.77 m (inkl. kanon framåt)
7,5 m skrovet enbart
Bredd 3,66 m
Höjd 2,9 m
Besättning 4 (vagnchef, förare, skytt, radiooperatör/laddare)

Pansar Glacis:120 mm (72°)
Hull sides: 38 mm (10°)
Torn: 195 mm (60°)[1]
Primär beväpning 1 x 120 mm L/55 räfflad kanon Royal Ordnance L11A5 (13 skott i tornet, 42 skott i skrovet)
Sekundär beväpning 2 x 7,62 mm L7 (koaxial och vagnchefens lucka)
Motor 12-cylindrig Leyland L60 2-takts "multibränslemotor" på 26,1 liter
560 kW (750 hp)
Effekt/vikt 8,3kW (11,1 hp)/ton vid drivkransarna
Upphängning Horstmannfjädring
Markfrigång 0,56 m
Bränslekapacitet 890 l
Operativ räckvidd 500 km (väg), 450 km (terräng)
Hastighet 48 km/h på väg, 30 km/h i terräng

Chieftain FV4201 var brittiska arméns stridsvagn från 1967 tills den 1983 gradvis ersattes av Challenger 1. Den var vid införandet unik med ha den första NATO-standardiserade 120mm kanonen. Skyddet var överlägset alla västliga stridsvagnar, dels genom sin våtlagrade ammunition, dels genom sitt vinklade frontpansar (60° från lodrät vinkel) vilket möjliggjordes av att förarens säte lutades bakåt.

Utveckling[redigera | redigera wikitext]

Arbetet med Cheiftain påbörjades 1951 under namnet "Medium Gun Tank No.2", avsedd att ersätta Centurion och Conqueror med den förras mobilitet och den senares skydd och eldkraft. Första prototypen tillverkades efter att NATO 1957 beslutat framtida stridsvagnar måste vara kapabla att använda alla sorters bränsle, och 1959 genomfördes en rad fältförsök som ledde till en rad åtgärder innan serieproduktionen inleddes. Motkolvsmotorn från Leyland plågades av en rad problem som förutom minskat effektuttag också minskade tillförlitligheten med upp till 90%(!). Bristande cylinderfoder, fläktsystem och kylledningsläckage p.g.a. vibrationer och illa planerad rördragning var de vanligaste felen, men trots omfattande förbättringsarbeten var det först mot slutet av 1970-talet de värsta felen avhjälptes.

Konstruktion[redigera | redigera wikitext]

Föraren sitter bakåtlutad i skrovets mittlinje, I tornet sitter skytt och vagnchef till vänster om kanonen och laddaren till höger. Motorn är monterad baktill, likaså drivkuggarna som driver bandet runt de sex bärhjulen och spännhjulet fram.

Användare[redigera | redigera wikitext]

  •  Storbritannien: 1965 till1995.
  •  Iran: 707 Mk-3P and Mk-5P, 125–189 FV-4030-1, 41 ARV and 14 AVLB levererade innan revolutionen 1979. 100 st var fortfarande i tjänst 2005[2]
  •  Irak: Av c:a 200 vagnar tagna som krigsbyte i kriget mot Iran var runt 30 vagnar i tjänst i irakiska armén 1990. Samtliga förstördes eller skrotades i samband med invasionen 1991
  •  Jordanien: 274 Khalid levererade mellan 1981-1985 + 90 MK5/5 från Irak.[3]
  •  Kuwait: 1976 var 175 st i tjänst, 1989 var 143 st i tjänst, 1995 var 20 st i tjänst, 2000 var 17 st förrådsställda.[4]
  •  Oman: 27 levererades 1981–85.[5]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Richard Ogorkiewicz, Cold War, Hot Science: Applied Research in Britain's Defence Laboratories 1945-1990 (2002), p.128-129, edited by Robert Bud & Philip Gummett, NMSI Trading Ltd, ISBN 1-900747-47-2
  2. ^ globasecurity.org Iranian Ground Forces Equipment
  3. ^ Trade Register”, SIPRI, http://armstrade.sipri.org/armstrade/page/trade_register.php 
  4. ^ globalsecurity.org Kuwait Army Equipment
  5. ^ Trade Register”, SIPRI, http://armstrade.sipri.org/armstrade/page/trade_register.php , (Search UK to Oman, 1950-2008)
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia