Chiles historia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Området som är dagens Chile har varit befolkat sedan minst 12 000 f.kr. På 1600-talet började de spanska conquistadorerna att utforska och kolonisera dagens Chile, området var en spansk koloni från 1540 till 1818, då det blev självständigt. Chiles ekonomiska utveckling har successivt bestått av export av i första hand jordbruksprodukter, först salpeter och senare koppar fram till 1980-talet.

Förhistoria[redigera | redigera wikitext]

Mapuchefolket är den största gruppen av ursprungsbefolkningen som finns kvar i Chile

Chile var bebott av olika inhemska folkgrupper före spanjorernas ankomst. Från början var de organiserade nomadiska stamfolksgrupper, i ett primitivt samhälle. De äldsta arkeologiska lämningarna i landet påträffades i Monte Verde, nära Puerto Montt och dateras till 12 500 f.kr.

Andra fynd har påträffats i grottan Fell, i Eldslandet (Chiles sydligaste bebodda plats), vilket tyder på mänsklig närvaro där 7000 år f.kr.

Klimatförändringarna cirka 6000 f.kr förändrade drastiskt människornas villkor, Atacamaöknen bildades och många arter försvann. Ursprungsbefolkningen fick anpassa sig till ett klimat något varmare än vad de var vana vid, och många flyttade från norr till kust- och central-dalen. Det är så de viktigaste grupperna bildades: Atacameños och Aymaras i norr stora, Diaguitas i (norte chico) "lilla norr", changos på den norra kusten, den stora familjen av Mapuchefolket i centrala dalen, Chon, Alacalufes och Onas och yaganes i Patagonien.

Under 1500-talet blev ursprungsbefolkningens kultur påverkade av Inkariket i den norra delen av nuvarande Chile. Det började med inkaledarna Pachakutiqs expeditioner och slutfördes under ledning av Sapa Inca Huayna Capac och Sapa Inca Tupac Yupanqui. Dessa flyttade sig söderut till Aymaras, Atacameño och Diaguitas picunches för att slutligen ha som gräns norra delen Maule-floden efter slaget vid Maule mot Mapuchefolket.

Under tiden på Påskön utvecklades en kultur med polynesisk karaktär men mycket avancerad trots deras isolering. Rapa Nuis kultur utvecklade ett eget språk och en egen skrift som nu är borta och man byggde stora skulpturer kända som moais. Men någonstans mellan 1600-talet och 1800-talet skedde en kris som skulle orsaka ett inbördeskrig och som kom att utplåna de flesta spår av denna civilisation.

Av de cirka 17 ursprungliga befolkningsgrupperna som fanns i Chile, har 11 försvunnit. De som har överlevt är mapuches, aymaras, quechuas, rapa nuis, huilliches och pehuenches.

Upptäckartiden 1520-1541[redigera | redigera wikitext]

Den första europeiska expedition som såg Chile leddes av upptäckaren Ferdinand Magellan och Sebastian Elcano som seglade genom Magellans sund i november 1520 på order av Carlos I, kung av Spanien. Han fortsatte dock västerut på sin väg runt jorden.

Under 1530-talet erövrade Spanien under ledning av conquistadoren Francisco Pizarro de centrala delarna av Inkariket. De fick höra talas om ett guldrikt land (förmodligen Eldorado) i söder som hette Chile. Cuzcos erövrare Diego de Almagro beslöt att leda en expedition söderut. 400 conquistadorer åtföljda av ett stort antal bärare och lamadjur begav sig söderut via den bolivianska högplatån. Bärarna försvann tidigt med förnödenheterna. Under stora svårigheter korsades Anderna genom ett pass på 4200 m ö.h. i närheten av Copiapó i Chile år 1536. Almagro avancerade till Aconcaguafloden i centrala Chile där han satte upp sitt läger och skickade ut expeditioner för att utforska landet. De åtrådda rikedomarna fanns dock inte, så spanjorerna vände hem. Den här gången valde man att korsa Atacamaöknen hellre än Anderna.

Kolonialtiden 1541-1810[redigera | redigera wikitext]

1540 bestämde sig Pedro de Valdivia att erövra Chile. Det var svårt att hitta intresserade till expeditionen. Med ett fåtal man gav han sig iväg. Han hade turen att längs vägen träffa på conquistadorer som misslyckats i Bolivia och slog följe med Valdivia. Med 150 man kom han till Chile. I Copiapódalen tog han landet i besittning för Kungen av Spaniens räkning och kallade landet Nueva Extremadura efter sin hemprovins Extremadura. Han grundade den första staden Santiago del la Nueva Extremadura 12 februari 1541. Efter grundandet av Santiago delade kolonisterna upp land och indianer emellan sig.

Efter att ha korsat floden Bío-Bío mot söder mötte han oväntat motstånd från lokalbefolkningen, Mapuchefolket. Han lyckades grunda flera städer och befästningar i södra Chile men dog år 1553 efter slaget vid Tucapel. Vid sekelskiftet utbröt ett allmänt uppror kallat Araucokriget från indianerna vilket slutade med att alla städer i Chile söder om Bio-Bio ödelades. Bara staden Valdivia omgrundades med starka befästningar. Chile hade vid den tiden blivit besvärande för myndigheterna i Peru, som ansvarade för Chile inför kungen. Chile var länge en av de fattigaste kolonierna i norra Europa.

Frihetstiden[redigera | redigera wikitext]

O'Higgins

1810 blev Chile en självständig stat efter att ha varit en spansk koloni. Det blev startpunkten på en stolt demokrati-tradition. I åtta år, fram till 1818, hade Chile ingen egentlig president. Det var detta år som irländsk-ättade Bernardo O'Higgins blev landets första president. Under militärjuntans år försökte man svartmåla O'Higgins image, genom att framställa honom som en diktator, något som inte är fallet. Bernardo O'Higgins regerade fram till 1823.

Första republiken 1823-1925[redigera | redigera wikitext]

Chile var också i krig mot Peru och Bolivia från 1879 till 1884, Stillahavskrigen (Guerra Del Pacifico eller War of the Pacific). Chile vann kriget och kunde expandera sitt territorium med nästan en tredjedel. Bolivia blev utan kust och Peru förlorade tre provinser (en av dessa återgick till Peru på 1920-talet).

Efter kriget tog konflikten Araucokriget slut 1881, som hade varat i 300 år. Påskön blev chilensk 1888.

Andra republiken 1925-1973[redigera | redigera wikitext]

1920 vann reformkandidaten Arturo Alessandri presidentvalet. Hans mandatperiod avslutades med två militära interventioner. Den första ägde rum 1924 och avsatte honom, den andra ägde rum 1925 och återinsatte honom. Interventionerna och Alessandris popularitet bidrog till att Chile 1925 fick en ny grundlag och en progressiv social lagstiftning.

Depressionen 1930 destabiliserade landet och ett flertal regeringar kom och gick de följande åren. 1938 kom en vänsterkoalition till makten och inledde en progressiv socialpolitik och delade ut subventioner till industrin.

Efter andra världskriget slutade center- och vänsterpartierna i Chile att samarbeta. 1948 förbjöds kommunistpartiet. Under de kommande åren blev ekonomin allt svagare. Jordbruket var ineffektivt, för få arbetstillfällen skapades och beroendet av kopparexport skadade ekonomin. Chile drabbades av kraftig inflation och inflyttning från landsbygden ledde till stora slumområden i städerna. De ekonomiska problemen och den kubanska revolutionen bidrog till ett hårdnande politisk klimat.

1964 valdes kristdemokraten Eduardo Frei till president. Han stöddes av USA som vunnit stort inflytande över landets gruvindustri.[1] Han kom till makten med ett reformprogram i ryggen som utlovade ökat chilenskt inflytande över kopparbrytningen, stöd åt invånarna i städernas slum och jordreformer. Han blev hårt kritiserad från både höger och vänster för sina reformer; följden blev ytterligare politisk radikalisering och ökad social oro.

Allendes regering 1970-1973[redigera | redigera wikitext]

Se även: Presidentvalet i Chile 1970, militärkuppen i Chile 1973

1970 valdes Salvador Allende som Chiles president. Detta var något som Moskva såg som en triumf för marxismen, och ryssarna stödde därför hans regering.[2]. Allende var socialist, och under hans tid som president förstatligades bland annat USA-ägda koppargruvor. Han motarbetades därför av både amerikanska och inhemska företag, samt av CIA. 1973 störtades Allende i en militärkupp, och en militärdiktatur under Augusto Pinochet tog vid.

Militärjuntan 1973-1990[redigera | redigera wikitext]

Den 17-åriga period, då militärjuntan ledd av Augusto Pinochet ledde landet, präglades av olika brott mot de mänskliga rättigheterna. I kontrast mot detta stod den ekonomiska boom som startade i början av 1980-talet, under ledning av de så kallade Chicago Boys, som inspirerades av Milton Friedman. 1980 hölls en folkomröstning om en ny författning. Förslaget till ny konstitution fick stöd av 67 procent av befolkningen, och innebar att Pinochet fick sitta kvar i åtminstone 8 år till.

Missnöjet med diktaturen växte under 1980-talet. I spetsen för motståndet gick fackföreningarna och kyrkan, men också medelklassen protesterade. Motståndsrörelsen blev inte politiskt organiserad förrän 1985. Den nya författningen som var skriven av Jaime Guzman var dock inte fullständigt perfekt, sedd ur Pinochets synvinkel. Den tvingade Pinochets regering att anordna en folkomröstning 1988, som gällde om han skulle sitta kvar vid makten 8 år till, en folkomröstning som han föga överraskande förlorade. Diktaturen tog officiellt slut den 11 mars 1990, då en demokratiskt vald regering tog vid.

Tredje republiken 1990-[redigera | redigera wikitext]

1990-1994: Början på demokratiseringsprocessen[redigera | redigera wikitext]

Den 11 mars 1990 svors Patricio Ailwyn in som Chiles president. Redan från början ville han se till att övergången till demokrati gick så smidigt som möjligt, bland annat genom den banbrytande Rettig-rapporten, som var en lista över samtliga personer som "försvann" under Pinochet-regimen. Försiktiga demokratiska reformer inleddes. Under hans regim minskade inflationen och arbetslösheten.[1]

Trots detta var stödet för Aylwin litet under hans fyra år som Chiles president.

1994-2000: Frei Jr:s väg till ett modernare Chile[redigera | redigera wikitext]

Valet 1993 var främst en uppgörelse mellan två män, som båda hade politiken i blodet. Arturo Alessandri Bessa (Den tredje i familjen Alessandri att kandidera som president) och Eduardo Frei Ruiz-Tagle (son till Eduardo Frei Montalva, president mellan 1964-1970).

Till slut var det Frei som tog hem segern med 58% av rösterna. Under hans 6 år vid makten fortsatte han på den väg som Ailwyn hade stakat ut, nämligen Chiles frammarsch efter den svarta era, som diktaturen innebar. Ekonomiskt sett var förhandlingarna om att gå med i NAFTA oerhört viktiga.

De sista åren av Freis mandatperiod blev däremot en uppgörelse med det förflutna, på grund av gripandet av exdiktatorn Augusto Pinochet i London 1998, på uppdrag av den spanske åklagaren Baltasar Garzon.

2000-2006: Lagos kontra Pinochet, en ojämn kamp[redigera | redigera wikitext]

Socialistpartiets kandidat Ricardo Lagos blev vald till president 2000. Det krävdes dock två valomgångar mot högerkandidaten Joaquin Lavin innan valet kunde avgöras till hans fördel. Lagos fick en utmaning på sin post från första början. Utöver uppdraget att fortsätta arbeta med de framsteg som Frei hade gjort, fick hans regering handskas med fallet Pinochet, eftersom Pinochet återvände till Chile i mars 2000.

Efter många turer fram och tillbaka i domstolarna, lyckades man åtminstone nå ett delmål, nämligen att sätta Pinochet i husarrest. Anklagelser om korruption förvärrade situationen i början av hans mandattid, men sedan började han bli populär, som en följd av ekonomisk återhämtning, trots många klagomål om arbetslöshet, brottslighet, hälsa och utbildning. Lagos uppnådde nivåer av godkännande som uppnår 75% av befolkningen i samband med internationellt deltagande i säkerhetsrådet i FN och dess förkastande av invasionen av Irak och undertecknandet av frihandelsavtal med EU, USA och Sydkorea, bland annat.

2006-2010 Bachelet skriver politisk historia[redigera | redigera wikitext]

Se: Presidentvalet i Chile 2005-2006

Även presidentvalet 2005 gick till en andra omgång. Kampen stod främst mellan högerns Joaquin Lavin, Sebastián Piñera och socialistpartiets Michelle Bachelet. I andra omgången som hölls i januari 2006 stod kampen mellan Piñera och Bachelet, en kamp som Bachelet vann. Hon blev därmed en av de få demokratiskt valda kvinnliga presidenterna i världen sedan 1945. Redan under hennes första regeringsår uppstod det dock problem, först under juni med studentprotester och polisiärt övervåld. Därefter i december dog Augusto Pinochet, något som tvingade Bachelet att tampas med frågan om huruvida statsbegravning skulle hållas, något som hon inte gick med på. Men det var under 2007 som Bachelet fick det riktigt svårt, främst med Transantiago-systemet.

Det skulle dock gå bättre för Bachelet under slutet av hennes regeringstid. Tack vare bland annat hälsovårds- och skolreformer, kvinnomordets brottsrubricering och Chiles inträde i OECD, skulle Bachelet lämna presidentstolen med rekordhöga popularitetssiffror (90%). Med denna intressanta bakgrund gick så landet till val 2010, året då Chile firade 200 år som självständig nation. Många indicier pekade på att högern skulle vinna för första gången på 20 år.

2010- Första folkvalde högerpresidenten sedan 1958[redigera | redigera wikitext]

Se även: Presidentvalet i Chile 2009-2010

Inte heller denna gång lyckades man välja en president i första omgången. Den här gången var de 3 huvudkandidaterna Eduardo Frei Ruiz-Tagle, Marco Enríquez-Ominami och Sebastián Piñera. Frei och Piñera gick så vidare till andra omgången som avgjordes i januari 2010. Piñera vann detta val med 52%, mot Frei:s 48%, och bröt så med center-vänsterns 20 år vid makten.

Precis som för Lagos och Bachelet skulle hans första regeringsår bli kantade av svårigheter. Först och främst med jordbävningen i centrala Chile den 27 februari, därefter med gruvolyckan i Copiapó under hösten. Trots att popularitetssiffrorna vände för Piñera efter räddningsaktionen av dem som stängts in i gruvan, skulle den negativa trenden hålla i sig, på grund av först och främst skandalen med Bio-Bio-regionens intendent Jaqueline Van Rysselberghe. Även skandaler inom Katolska kyrkan och gaskrisen i sydligaste Chile skulle påverka honom negativt i popularitetssiffrorna(45%, hälften av Bachelets rekordnoteringar). Som om inte detta vore nog skulle godkännandet av HidroAysen-projektet, i mitten av 2011, sänka hans popularitet ytterligare. Till råga på allt, demonstrerade studenterna igen, denna gång även med stöd från svenska studentrörelsen, en protest mot Chiles universitetssystem som innehåller profitintresse i många fall. Protesterna har pågått sedan juni 2011.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Alla Världens Länder 2000 Bonnier Lexikon
  2. ^ Enligt Mitrokhin archive var den totala summan av det stöd KGB föreslog till Allende (före och efter valet) 420 000 dollar [1]. Hur mycket som verkligen spenderades verkar inte framgå. Jämförelsevis spenderade CIA ungefär åtta miljoner dollar 1970-1973.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]