Christian Eriksson

Från Wikipedia
Christian Eriksson
foto från 1904.
Född30 juni 1858[1][2][3]
Arvika församling[1][2][4], Sverige
Död6 november 1935[1][5][3] (77 år)
Maria Magdalena församling[1][5], Sverige
BegravdArvika kyrkogård[6]
kartor
Medborgare iSverige[7]
SysselsättningSkulptör[5]
MakaJeanne de Tramcourt
(g. 1894–1911)[4]
Ebba Dahlgren
(g. 1913–)[8]
BarnKajsa Nerman (f. 1896)
Matts Eriksson (f. 1905)[4]
Liss Eriksson (f. 1919)[8]
SläktingarOla Eriksson (syskon)
Elis Eriksson (syskon)
Redigera Wikidata
För andra personer med liknande namn, se Christian Ericsson.

Christian Eriksson [krɪɧan], född 30 juni 1858 på gården Haget i Taserud, Arvika landsförsamling, Värmland, död 6 november 1935 i Maria Magdalena församling, Stockholm[9], var en svensk skulptör.

Christian Eriksson var bror till möbelsnickaren Elis Eriksson, far till skulptören Liss Eriksson och farbror till konstnären Elis Eriksson. Han var gift 1894–1911 med Jeanne Tramcourt och hade med henne sonen bildhuggaren Matts Eriksson.

Christian Eriksson var i mitten av 1870-talet lärling hos en ornamentssnickare i Stockholm och studerade samtidigt vid Tekniska skolan. 1877-1883 arbetade han som möbelarkitekt och modellör vid en möbelfabrik i Hamburg och reste sen till Paris, där han var elev vid École nationale supérieure des arts décoratifs och École nationale supérieure des Beaux-Arts och arbetade i Alexandre Falguières ateljé. För att försörja sig hjälpte han andra konstnärer med modellering och marmorhuggning. År 1888 ställde han ut statyn Martyren på Parissalongen och fick medalj och stipendium för sitt debutverk. Det verkliga genombrottet kom dock året därpå med bronsvasen Tjusning, som idag finns på Nationalmuseum och 1890 vasen Blindbock, idag på Göteborgs konstmuseum. 1891 tillkom den stora gipsreliefen Linné, som 1894 utfördes i marmor för Nationalmuseum och uppställdes där.[10]

Christian Erikssons arbeten utmärks av friskhet, originalitet, samt ofta med inslag av humor. Han gjorde även förtjänstfulla konsthantverksföremål. Christian Eriksson har sin viloplats vid Mikaelikyrkan i Arvika.

Utbildning i Stockholm, Hamburg och Paris[redigera | redigera wikitext]

Stockholm[redigera | redigera wikitext]

Christian Eriksson fick yrkesutbildning i faderns snickarverkstad. I mitten av 1870-talet var han lärling hos en ornamentssnickare i Stockholm, Jörlings verkstad vid Regeringsgatan, åren 1875-1877, och studerade samtidigt vid Tekniska skolans afton- och söndagskurser.

Hamburg[redigera | redigera wikitext]

Åren 1877-1881 arbetade han som möbelarkitekt och modellör vid en möbelfabrik i Hamburg, där han var elev vid Allgemaine Gewerbeschule. Han ansökte och fick stipendium från Tekniska skolan i Stockholm 1880. Han tog ut avflyttningsbevis från Arvika landsförsamling till Hamburg den 3 november 1881. Åren 1881-1883 arbetade han samtidigt ett år i Heymans möbelfabrik där och ett år hos ornamentbildhuggaren Ziegler. Därefter arbetade han ytterligare två år hos arkitekten Bichweiler i dennes Kunstgewerbliche Werkstatt, Bichweilers Kunstgewerbewerkstatt. I Hamburg erhöll han anställning hos statybildhuggaren Carl Börner 1883. Carl Börner, som var från Schlesien var en av mästarna till Schillermonumentet i Hamburg. Det var han som slutförde monumentet, så att det kom på plats den 10 maj 1866. Christian Eriksson fick hjälpa Carl Börner då han fabricerade ett slags terracotta eller fajans som utfördes i reliefplattor med jaktmotiv eller med figurer i renässansdräkter eller liknande. Han utformade själv en del fat, krus och vaser i lera under sin tid i Hamburg.[11][12][13]

Paris[redigera | redigera wikitext]

École nationale supérieure des Beaux-Arts i Paris, där Christian Eriksson var elev under fyra år, 1883-1887.

Han reste sen till Paris och inskrevs som elev vid École des arts décoratifs i Paris den 27 september 1883, varifrån han erhöll avgångsbetyg den 7 januari 1885. För att utbilda sig till skulptör gick Christian fyra år på École des Beaux-Arts, de sköna konsternas skola i Paris. Han var inskriven som elev vid École nationale supérieure des Beaux-Arts den 4 augusti 1883– 14 april 1887. Vid École des Beaux-Arts erhöll han då 3:e medaljen för figur modellerad efter antiken. I Paris arbetade han även på sin lärare Alexandre Falguières ateljé samt på konstindustriella verkstäder och i en keramisk fabrik. Alexandre Falguière var en av det dåtida Paris’ mest efterfrågade konstpedagoger. För att försörja sig hjälpte han andra konstnärer med modellering och marmorhuggning. I Paris biträdde han bland annat skulptören Per Hasselberg. I Paris träffade han också sin blivande hustru Jeanne Tramcourt, som bara var 19 år då de gifte sig. Hon väckte stor uppmärksamhet när hon kom till Taserud. Konstnärskollegan Fritz Lindström karaktäriserade henne som "en orkidé i en potatisåker". Christian Eriksson ritade och lät bygga den kombinerade bostaden och ateljén, som han kallade Oppstuhage. Det huset är numera en del av Rackstadmuseet.

Arbete i Stockholm[redigera | redigera wikitext]

För att komma närmare sitt arbete i Stockholm, där han fick många uppdrag, lämnade han snart Arvika. Han lämnade då sin ateljé och bostad i Oppstuhage för att istället verka i Stockholm. Då hyrde han ut Oppstuhage till konstnärskollegan Gustaf Fjæstad, som sökte bostad i Värmland som han förälskat sig i. Detta blev starten av Rackstadkolonin.

Medalj och stipendium[redigera | redigera wikitext]

Skulpturen Martyren står i trädgården vid Oppstuhage vid Rackstadmuseet i Arvika. För skulpturen fick Christian Eriksson 1888 medalj och stipendium.

Ett av hans första arbeten var statyn Martyren, som ställde han ut på Parissalongen 1888 och erhöll 3:e medaljen för den figurgruppen, och stipendium för sitt debutverk. Den som belönades med guldmedalj på Parisutställningen 1888 var den svenske konstnären Nils Forsberg för sin målning En hjältes död. Forsbergs mest berömda verk finns nu på Nationalmuseum i Stockholm. Den 28 april 1888 tilldelades Christian Eriksson av Konstakademien Jenny Linds resestipendium (sedan 1965 heter det Jenny Lind-stipendiet) på 3000 kronor för ett år, förnya för ännu ett år samt erhöll för ytterligare ett år resestipendium på samma belopp 29 maj 1890.

Genombrott och återflytt till Sverige[redigera | redigera wikitext]

Det verkliga genombrottet kom dock året därpå, 1889, med bronsvasen Tjusning, en modellstudie, och Barnvärlden. Tjusning kom senare till Nationalmuseum. Barnvärlden köptes av konstsamlaren Pontus Fürstenberg. Fürstenberg var så imponerad att han gav Christian Eriksson en beställning på en stor relief i marmor av Carl von Linné som skulle skänkas till Nationalmuseum. Pontus Fürstenberg hjälpte Christian Eriksson och de dåtida kända konstnärerna som Carl Larsson, Ernst Josephson, Olof Sager-Nelson och Anders Zorn direkt och indirekt med ekonomiskt stöd. Pontus Fürstenberg ansåg att bästa sättet att hjälpa Christian Eriksson var att alltid hålla honom sysselsatt med beställningar. Fürstenberg donerade sina samlingar till konstavdelningen på Göteborgs museum, vilka senare sammanställdes i det Fürstenbergska galleriet på Göteborgs konstmuseum.

År 1890 lämnade Christian Eriksson konstnärskvarteren i Paris och reste till Rom. Han inrättade sin bostad och ateljé på Via Sistina 123 i Rom. Ateljén låg vid sidan av ett franskt nunnekloster. Tidigare hade först Egron Lundgren och senare Werner Åkerman (1854-1903) och Sven Andersson haft sina ateljéer. Även den ukrainske författaren och nationalhjälten Gogol hade en gång bott och dött i samma hus. Eriksson modellerade byster efter levande modeller på förmiddagarna och kvällarna ägnade han åt att dekorera silverbägare och komponera skiffer på lerfat.[14]

August Kobb, relief i Slottsskogen av Christian Eriksson.

År 1890 skapade Christian Eriksson bronsvasen Blindbock, idag på Göteborgs konstmuseum. Beställningen av 1891 tillkom den stora gipsreliefen Linné tillkom 1891 och senare, 1894, utfördes den i marmor för Nationalmuseum och uppställdes där. År 1896 hugg Christian Eriksson färdigt Per Hasselbergs (1850-1894) skulptur i marmor Näckrosen, en liggande kvinnofigur, som Hasselberg påbörjat. Christian Erikssons färdigställda skulptur finns i Göteborgs konstmuseum. Originalet, som också finns på Göteborgs konstmuseum, utförde Per Hasselberg ursprungligen i gips 1892. Redan år 1890 (höjd 11 cm) hade Per Hasselberg utfört Näckrosen gjuten i brons och den finns på Prins Eugens Waldemarsudde. Ytterligare några exemplar av Näckrosen finns på andra museer i Sverige.[14][10]

Christian Eriksson företog studieresor till Italien åren 1890, 1891 och 1892. Han var bosatt i Paris till 1897, han flyttade då tillbaka till Sverige, men vistades i Paris från våren 1900 till hösten 1901.

De två Dramatenfriserna[redigera | redigera wikitext]

Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm. De två stora friserna på den utvändiga marmorfasaden är utförda 1907 av Christian Eriksson och föreställer ett Dionysoståg och de mest kända figurerna från den italienska Commedia dell'arte-traditionen.

År 1907 utformade Christian Eriksson de två friserna på den utvändiga fasaden på Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm. Den nybyggda Dramaten invigdes 1908. Marmorfriserna föreställer ett Dionysoståg och de mest kända figurerna från den italienska Commedia dell'arte-traditionen. Arbetet med att skapa dessa friser var stimulerande för Eriksson och det var ett samarbete med Dramatens arkitekt Fredrik Liljekvist. Eriksson arbetade under en lång följd av år med relieferna. Hans Italienvistelser under åren 1890 och 1891 och i Neapel 1892, då han kom i direkt kontakt med den klassiska konsten, var till nytta för hans arbete med friserna. De breda relieferna sträcker sig över hela fasaden, men sitter för högt för att man ska se dess konstnärliga förtjänster. I övrigt har fasaden även några ornamentdetaljer som var på modet vid byggandet av huset och som lanserades av Ferdinand Boberg.[15]

Den ena frisen på Dramaten föreställer ett grekiskt Dionysoståg med dansande fauner och satyrer och ett helt följe av berusade och extatiska menader som lyfter thyrsosstavar. Längst till höger är den dansande faunen. Den är "särskilt märklig genom den djärva, men lyckade förkortning konstnären åstadkommit av faunens högt lyftade vänstra ben".[15] Den dansande faunen är även återgiven som ett avsnitt i gipsavgjutning bland annat i Värmlands museum i Karlstad, där också avsnittet med de thyrsoshöjande menaderna återfinnes liksom på entrégaveln till hemateljén i Opstuhage och i Värmlands nations hus i Uppsala.

Den andra frisen på Dramaten föreställer ett italienskt Commedia dell'arte-tåg från renässansen. Under medeltiden fanns i södra Europa en sorts gycklare, det var regelrätta teatersällskap som turnerade runt om i landet och roade folk. Tåget på frisen företräds av pipare, spelare och trummare, som drar Thespiskärran fram åt vänster, och som är dragen av åsnor och fullastad med allehanda komedianter. En pajazzo står bredvid åsnorna, och en harlekin, som kliver bredbent och som stolt vrider sina mustascher, följer sist i raden. Ursprungligen var denna fris inte tänkt så. Konstnärens första studieutkast för länge sedan visade vanliga svenska marknadsgycklare och nöjen som även var kombinerade även med julens gamla festspel. Kasperskåp, pajaser och andra på estraden framför sitt marknadstält, stjärngossar finns på bevarade teckningar. Allt detta slopades och ersattes av Commedia dell'arte-följet, vilket helheten och den konstnärliga utformningen vann på. I detta fall har det ändå sitt intresse att se, hur konstnären sökt sig fram till den bästa lösningen.[15]

Resor till Spanien och Frankrike[redigera | redigera wikitext]

År 1920 gjorde han resor till Spanien och 1928 till Frankrike. Christian Eriksson utförde Konstforskningen för portalen till Nationalmuseum, vidare utförde han statyer av Lars Johan Hierta på Riddarhustorget i Stockholm och Jenny Lind i marmor i Kungliga Operan i Stockholm, den samiske författaren Johan Thuuri i Prins Eugens Waldemarsudde, Idyll på Djurgården i Stockholm, Diana i Helsingborg, Sankt Göran och draken i Stadshuset samt Engelbrektsmonumentet i Stadshuset. Han har även utfört postament till flaggstänger i Saltsjöbaden, Bågspännaren i Stockholm, träarbetena Dansa på tå samt lapp i Göteborgs konstmuseum. Eriksson gjorde även hantverksföremål i metall. Hans arbeten utmärks av humor, originalitet och friskhet.

Familjeförhållanden[redigera | redigera wikitext]

Bröderna Eriksson[redigera | redigera wikitext]

Christian Eriksson var son till hemmansägaren och bysnickaren Erik Olsson (död 1904) och Stina Olsdotter. Han var tredje äldst av sex syskon. Fadern grundade på 1850-talet ett möbelsnickeri under namnet E. Olsson Möbel-Snickeri i Taserud utanför Arvika. Christian Eriksson och hans tre bröder Ola (1852-1942), Elis (1856-1936) och Karl Eriksson (1862-1957) utbildade sig i Sverige och utomlands i Tyskland, Frankrike och Rumänien och gick därefter in i faderns firma som möbelsnickare. Brodern Ola Eriksson har skapat altaruppsatsen i Trefaldighetskyrkan, Arvika, den är en blandning av barock och fornnordisk stil och brodern Elis Eriksson hade ansvaret för försäljningen i familjens firma och i verkstaden var han huvudsakligen sysselsatt i svarvstolen. Christian Eriksson var farbror till konstnären, skulptören och författaren Erik Ernst Eriksson (1906-2006), som var son till Elis Eriksson.

Bröderna Erikssons Möbelverkstad[redigera | redigera wikitext]

Firman, som senare blev Bröderna Erikssons Möbelverkstad tillverkade Christian Eriksson, som var skulptör, tillsammans med sina bröder tillverkade möbler utifrån ritningar av bland annat Ragnar Östberg, Carl Westman och Ivar Tengbom. Möblerna blev kända för sin kvalitet i Sverige och övriga Europa. Möbelsnickarna var bröderna Ola Eriksson, som var bildhuggaren, Karl Eriksson, som kallades Mäster-Karl, och Elis Eriksson, som kallades Elis i Taserud. Förlagor till figurreliefer och beslag gjordes av Christian Eriksson. Konstsmeden Petter Andersson, som kallades Petter på Myra, tillverkade beslagen. Även gesäller och lärlingar var anställda utöver bröderna. För ett skåp med sniderier fick man bronsplakett på världsutställningen i Chicago, Illinois, 1893, World's Columbian Exposition. Vid Stockholmsutställningen 1897 kom det verkliga genombrottet för möbelsnickeriet. Sveriges kommissarie var Artur Leffler. Vid Chicagoutställningen 1893 den svenska utställningsbyggnaden ritats av Gustaf Wickman och bland utställarnas fanns också flera svenska bidrag av konstnärinnan Eva Bonnier och skulptören Per Hasselbergs skulptur Näckrosen. Per Hasselberg avled i juli ett år senare, 1894, och Christian Eriksson fick uppdraget att utforma Per Hasselbergs gravplats, en gravhäll i granit, på Norra begravningsplatsen i Solna. Under åren i Paris mötte Per Hasselberg Eva Bonnier och de inledde en relation och förlovade sig, men förlovningen bröts. Bröderna Erikssons Möbelsnickeri brann ned 1925 och då upphörde snickeriet. På Rackstadmuseet i Arvika och på Mössebergs kurhotell i Falköping kan man se möbler som är tillverkade på Bröderna Erikssons Möbelsnickeri.

Giftermålen[redigera | redigera wikitext]

Christian Eriksson var gift två gånger och hade sammanlagt sju barn. Han gifte sig första gången den 2 februari 1894 i Paris med Jeanne Leocadie de Tramcourt (1875-1952), hon var då bara 18 år gammal och Christian var 35 år vid giftermålet. Han var gift med Jeanne de Tramcourt åren 1894-1911 och hade med henne barnen Kajsa (född 1896), Elof (född 1897), Sven (född 1900) och bildhuggaren Matts Eriksson (1905-1981), Matts i Taserud.[16] Paret skildes 1912. Jeanne Tramcourt var född i Paris 9 december 1875 och hon omkom genom en bilolycka vid Stjärnhov i Gryts socken i Södermanland den 2 januari 1952. Hon var dotter till marmorhuggaren Charles Tramcourt och Adèle Jeannot. Under sitt äktenskap med Christian Eriksson var Jeanne Tramcourt ett känt namn inom Sveriges konstnärskretsar. Dottern Kajsa Eriksson gifte sig 1916 med Einar Nerman.

Andra gången gifte sig Christian Eriksson den 1 mars 1913 i Stockholm med Ebba Dahlgren. Hon var född 14 juli 1878 i Stockholm, hon var dotter till kassören Karl Johan Julius Dahlgren och Hilma Hedvig Andrietta Sahlström.[17] Deras barn Lassa-Britta (född 1913), Marit (född 1916) och sonen Liss Eriksson (1919-2000) föddes i Stockholm.[16] Liss Eriksson växte upp i faderns ateljéfastighet vid Maria Prästgårdsgata 3 på Södermalm i Stockholm, där han själv bodde och arbetade från 1951.

Ateljén på Södermalm[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Christian Erikssons bostad och ateljé
Första ateljén vid Maria Prästgårdsgata 3, Erikssons egen ritning, 1905.
Christian Erikssons ateljé, juni 2019.
Gathuset, maj 2019.

Christian Eriksson och hans familj och vännerna flyttade in i Oppstuhage, det vill säga, det var Rackenkolonin. I den fina ateljébyggnaden i Taserud utanför Arvika bodde han inte så länge. I Stockholm fanns hans kontakter och uppdragsgivare och dit flyttade han med sin växande familj. Efter några år och efter några flyttar mellan olika adresser hittade Christian Eriksson 1905 den rätta miljön för familjeliv och konstnärligt skapande på Maria Prästgårdsgata 3 på Södermalm. Gården på fastigheten Nederland mindre 9 köptes 1905 av bildhuggaren Christian Eriksson, som här skapade ett hem och en arbetsmiljö för sig och flera kolleger.

Kvarteret Nederland mindre ligger högt ovanför trapporna i början av Maria Prästgårdsgata. Gatuhuset är ett putsat och grårosafärgat stenhus i två våningar med brutet tegeltak.[18] Husets gård är idyllisk, den är starkt kuperad och trädbevuxen dit en täckt trätrappa går ner från gathuset. Gården har fått sin karaktär av genuin konstnärsmiljö under Christian Erikssons tid. Ett litet bostadshus i en och en halv våning under brutet tegeltak ligger vid gårdens östra sida. Ursprungligen var det uppfört av timmer under 1700-talets förra hälft samt panelat och tillbyggt 1806.

Ateljébyggnaderna i putsat tegel ligger i gårdens sydvästra och sydöstra hörn. Byggnaderna är förbundna genom en loftbod av trä som rymmer bland annat torkvind. Byggnaderna, som har tegel- och plåttak, är uppförda mellan 1905 och 1911 efter Christian Erikssons egna ritningar i samarbete med Ragnar Östberg. Den största av dessa byggnader var Christian Erikssons egen ateljé en trappa upp. Ateljén disponerades efter Erikssons död av sonen Liss Eriksson. I denna byggnad finns målningar av Nils Kreuger, som själv hade ateljé högst upp i huset. Bland övriga konstnärer som haft ateljé i gården kan nämnas Carl Fagerberg, Vera Nilsson, Emil Johanson-Thor och Bo Beskow.[18]

Offentliga verk i urval[redigera | redigera wikitext]

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Christian Eriksson, Svenskt biografiskt lexikon, läs online.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] Arvika västra landsförsamlings kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/VA/13011/C I/10 (1857-1864), bildid: C0036494_00019, sida 15, födelse- och dopbok, läs onlineläs online, läst: 16 maj 2019, ”Taserud, 30,2/7...35/40,Christian”.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b] Brockhaus Enzyklopädie, Christian Eriksson.[källa från Wikidata]
  4. ^ [a b c] Folkräkningar (Sveriges befolkning) 1910, Riksarkivet, Eriksson, Christian, f. 1858 i Arvika landsförsamling Värmlands län, Bildhuggare, läs onlineläs online, läst: 16 maj 2019.[källa från Wikidata]
  5. ^ [a b c] Maria Magdalena kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, huvudserie, SE/SSA/0012/F I/25 (1933-1938), bildid: 00015115_00091, sida 88, död- och begravningsbok, läs onlineläs online, läst: 16 maj 2019.[källa från Wikidata]
  6. ^ Svenskagravar.se, Eriksson, Christian, läs online, läst: 8 februari 2019.[källa från Wikidata]
  7. ^ Konstnärslistan (Nationalmuseum), 12 februari 2016, läs online, läst: 25 februari 2016, licens: CC0.[källa från Wikidata]
  8. ^ [a b] Maria Magdalena kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, huvudserie, SE/SSA/0012/C I a/35 (1919-1920), bildid: 00014981_00087, sida 50, födelse- och dopbok, läs onlineläs online, ”394,sep,1,1...Liss”.[källa från Wikidata]
  9. ^ Sveriges Dödbok 1901–2009, DVD-ROM, Version 5.00, Sveriges Släktforskarförbund (2010).
  10. ^ [a b] Svensk uppslagsbok, Malmö 1931
  11. ^ Lervaserna blev ofta försedda med reliefer såsom små manshuvuden i Ord och Bild/Trettiosjunde årgången. 1928, sidan 659 (1892- renässansbaretter och även av mer realistiska motiv.
  12. ^ Ord och bild, 1928.
  13. ^ Schiller-Denkmal in Hamburg, Das Schillerdenkmal im Gustav-Mahler-Park (2014) in Hamburg.
  14. ^ [a b] Christian Eriksson 1858-1935 beskriven hos Signaturer.se
  15. ^ [a b c] Riksarkivet, Christian Eriksson.
  16. ^ [a b] Christian Eriksson bildhuggare. 2011. ISBN 978-91-977563-6-5. OCLC 815723375. https://www.worldcat.org/oclc/815723375. Läst 22 februari 2022 
  17. ^ Helge Kjellin: Christian Eriksson i Svenskt biografiskt lexikon , hämtad 2017-04-24.
  18. ^ [a b] Byggnadsminnen 1978-1988 - Förteckning över nya byggnadsminnen 1 juli 1978-31 december 1988 enligt lagen den 9 december 1960, nr 690. Riksantikvarieämbetet (RAÄ), (Uppsala: A & W), 1989. ISBN 91-7192-752-2.
  19. ^ Christian Eriksson i Nationalmuseums samlingar
  20. ^ Göteborgs konstmuseum
  21. ^ Kalmar konstmuseum

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Helge Kjellin: Christian Eriksson i Svenskt biografiskt lexikon (1953)
  • Bohman, Bodil; Bohman Bodil (1999). Statyvandringen: i Christians spår i Stockholm-. [Arvika]: [B. Bohman]. Libris 8364891. ISBN 916307902X 
  • Eriksson, Ann (2011). Christian Eriksson bildhuggare. Stockholm: Sigma. Libris 12077925. ISBN 978-91-977563-6-5 
  • Eriksson, Ann (2018), Ett ateljéhus på Söder, Sigma förlag, Stockholm, (ISBN 978-91-979578-6-1)
  • Bildhuggaren : Christian Eriksson i Stockholm Per Inge Fridlund berättar. DEon bildproduktion. 2006. Libris 16961688 
  • Kjellin, Helge (1953). Christian Eriksson 1858-1935. Sveriges allmänna konstförenings publikation, 99-0481499-6 ; 62. Stockholm. Libris 78498 
  • Nordström, Annalena (1997). Skulptören Christian Eriksson och hans minnesgård Oppstuhage, Rackstadmuseet Taserud, Arvika. Värmländska byggnadsminnen, 99-1228946-3. Karlstad: [Kulturmiljöenheten], Länsstyr. i Värmlands län. Libris 7452142. ISBN 91-630-5618-6 
  • Strömbom, Sixten (1933). Christian Eriksson. Bonniers konstböcker, 99-1275338-0 ; 3. Stockholm: Bonnier. Libris 1253722 
  • Bröderna Erikssons Möbelverkstad, Lena Eriksson 2015, Votum & Gullers Förlag, Karlstad ISBN 978-91-87283-62-8

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Christian_Eriksson&oldid=54384510”