Christoph Willibald Gluck

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Christoph Willibald Gluck
Christoph Willibald Gluck vid spinetten. Målning av Joseph Siffred Duplessis i Paris 1775.
Christoph Willibald Gluck vid spinetten.
Målning av Joseph Siffred Duplessis i Paris 1775.
Tonsättare
Född 2 juli 1714
Erasbach nära Berching, Bayern
Död 15 november 1787 (73 år)
Wien
Instrument Cembalo

Christoph Willibald Ritter von Gluck, född 2 juli 1714 i Erasbach nära Berching, Bayern, död 15 november 1787 i Wien, var en tysk tonsättare.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Gluck var son till en skogvaktare bland annat hos furst Lobkowitz i Leipa i norra Böhmen, och där växte Gluck upp. 1726–32 besökte han jesuitskolan i Kommotau, varefter han kom till Prag, där bland annat den skicklige kontrapunktisten Bohuslav Matěj Černohorský tog sig an hans musikaliska uppfostran. 1736 besökte han Wien, vars rika musikliv gjorde ett djupt intryck på honom. Han kom i förbindelse med furst von Melzi, som tog honom med till Milano, där Giovanni Battista Sammartini en kort tid var hans lärare och där 1741 Glucks första opera Artaserses, med text av Pietro Metastasio, uppfördes.[1]

Denna opera förskaffade honom sådant anseende, att han fick beställningar på en rad nya operor till olika italienska städer. 1745 reste Gluck till London och arbetade vid Haymarket Theatre, där hans operor dock inte gjorde någon större lycka. Redan året därpå engagerade han sig vid det Mingottiska operasällskapet och reste med detta i tre år som kapellmästare, och besökte bland annat Dresden, Hamburg, Prag och Köpenhamn.[1]

Han mötte hårt motstånd från Händel som tyckte att han inte kunde mer kontrapunkt än hans kock, tonsättaren Gustav Waltz. I Köpenhamn skrev han operan Gudernes Strid.

Därefter kom han i tjänst hos kejsarinnan Maria Theresia i Wien där han fann nåd och komponerade sin första reformopera – Orfeus och Eurydike. I den bröt han mot det gamla sångarväldet och lät orkestern spela större roll; även kören fick här mer utrymme. Texten, skriven av Ranieri de Calzabigi, innebar också den en reform av det gamla sättet att skriva operatexter med sin återgång till en större enkelhet.

Hans andra reformopera var Alceste, och där gick han ännu längre än i Orfeo – med ett blandat mottagande. Han skrev en opera till, som blev ett fiasko (Paride ed Elena), och flyttade till Paris där hans operor Orfeo och Alceste togs emot med jubel. Han kunde nu på allvar sjösätta sina operareformer och komponerade omgående Iphigénie en Aulide, som blev en succé.

I Paris utvecklades nu en estetisk strid mellan Glucks anhängare och Niccolò Piccini, den senare en italiensk kompositör, om huruvida den franska eller den italienska operaformen var den bästa. Gluck och Piccini själva var dock goda vänner. Gluck komponerade Armide och Iphigénie en Tauride. Det senare verket höll Piccini också på att tonsätta, men Gluck hann före och avgick med segern.

Hans sista opera Ecco et Narccisus blev ett fiasko, och han drog sig då tillbaka. Han gjorde bland annat mässor, baletten Don Juan, sinfonior och klaververk.

Hans reformoperor var stilbildande för operans utveckling i Europa till långt in på 1800-talet. Bland annat Richard Wagner och Gaspare Spontini hade honom som förebild. Glucks orkestrering var mycket djärv för sin tid och pekade fram mot Richard Wagner.

Verk[redigera | redigera wikitext]

Baletter[redigera | redigera wikitext]

  • Les amours de Flore et Zéphire, Schönbrunn, 13 augusti 1759
  • Le naufrage, Wien 1759 (?)
  • La halte des Calmouckes, Wien 23 mars 1761
  • Don Juan, ou Le festin de Pierre, Wien, 17 oktober 1761
  • Citera assediata, Vienna, 15 september 1762
  • Alessandro (Les amours d’Alexandre et de Roxane), Wien, 4 oktober 1764
  • Sémiramis, Wien, 31 januari 1765
  • Iphigénie, Laxenburg, 19 maj 1765

Kuriosa[redigera | redigera wikitext]

Christoph Willibald Gluck har fått en krater uppkallad efter sig på Merkurius, Gluck-kratern.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Svensk uppslagsbok, Malmö 1932

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]