Claude Lorrain

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Claude Lorrain - "Campo Vaccino i Rom" (c:a 1636). Louvren, Paris.
Claude Lorrain - "Hamn vid soluppgång", odaterad, på Alte Pinakothek i München.

Claude Lorrain (egentligen Claude Gellée), född cirka 1604-1605 (länge felaktigt trott vara 1600) i Chamagne, Lothringen (Lorraine på franska), död 23 november 1682 i Rom, fransk målare, i huvudsak verksam i Rom. Omkring 1617 flyttade Claude till Rom, där han enligt sin första biografitecknare Joachim von Sandrart skulle vara bagare. Ett yrke han under sin tid i Chamagne var utbildad till. Han flyttade dock tidigt till Neapel där han under 2 år fick utbildning under vedutamålaren Gottfried Wals. Därefter återvände han till Rom för vidareutbildning under Agostino Tassi, som specialiserar sig på målning av landskap, kustscener och arkitektoniskt illusionsmåleri. Han återvände kort till Lorrain 1625 och var i Nancy assistent till hovmålaren Claude Deruet, dennes figurmåleri gjorde ett beständigt intryck på Claude. Är även möjligt att han träffade Callot och kopierade flera av hans etsningar. Vid 1627 var Claude tillbaka i Rom där han stannade för resten av sitt liv.

Från och med 1634 var Claude medlem av den romerska akademin Accademia di San Luca och framstod snart som den ledande landskapsmålaren. Han influerades till att börja med av Annibale Carraccis ideallandskap och av de nederländska mästare som slagit sig ned i Rom. Därefter närmade han sig Nicolas Poussins måleri, men i motsats till dennes heroiska stil utvecklade Claude ett lyriskt, romantiskt framställningssätt. Dessa båda konstnärers verk utgör höjdpunkten i den romerska högbarocken.

Claudes landskap skildrar en klassisk guldålders pastorala värld, ett återkommande tema i europeisk litteratur och konst, men Claude hämtade sin direkta inspiration i landskapet kring själva Rom, Campagnan, som förvånansvärt nog inte tidigare hade fängslat några målare förutom dem som sökte efter gamla ruiner. Han tillbringade flera dagar i sträck med sina skissböcker i dessa milsvida, ödsliga, mjukt kuperade betesmarker, där han iakttog och lade på minnet deras föga dramatiska, nästan monotona drag under varierande, naturliga ljuseffekter.

Antikens myter fick ny verklighetsprägel i Claudes målningar, som är på en gång idealiserade och noggrant iakttagna. Hans förnämsta nydanande insats låg i behandlingen av ljus, som utgår från horisonten och strömmar mot betraktaren. Han undvek vanligen det starka solskenet mitt på dagen med dess dramatiska kontraster mellan ljus och skugga och föredrog morgonens och den tidiga kvällens mera jämnt spridda glöd. Ingenting knyter Claude närmare till samtidens målare än just detta stora intresse för ljus, som han delade med konstnärer vilka i övrigt var så olikartade som Caravaggio, Bernini, Rembrandt, Vermeer och Velázquez.

Claude Lorrain är rikt företrädd på National Gallery och Louvren. På British Museum finns en samling av omkring 300 av hans skisser.

Källor[redigera | redigera wikitext]


Externa länkar[redigera | redigera wikitext]