Franz Conrad von Hötzendorf

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Conrad von Hötzendorf)


Franz Conrad von Hötzendorf
Franz Conrad von Hötzendorf. Målning av Hermann Torggler 1915, Militärhistoriska museet, Wien.
Titlar
Tidsperiod 1912-1918
Utnämnd av Frans Josef I
Tidsperiod 1918-1925
Utnämnd av Karl I
Yrke Militär
Militärtjänst
I tjänst för Österrike-Ungern Österrike-Ungern
Försvarsgren Armén
Tjänstetid 1871-1918
Grad Fältmarskalk
Slag/krig Bosniska fälttåget

Första världskriget

Politik
Chef för Österrike-Ungerns generalstab
Tillträdde 1906
Avgick 1911
Företrädare Friedrich von Beck-Rzikowsky
Efterträdare Blasius von Schemua
Chef för Österrike-Ungerns generalstab
Tillträdde 17 december 1912
Avgick 1 mars 1917
Företrädare Blasius von Schemua
Efterträdare Arthur Arz von Straussenburg
Personfakta
Född 11 november 1852
Kejsardömet Österrike Penzing, Wien Kejsardömet Österrike
Nationalitet Kejsardömet Österrike Österrikare
Död 25 augusti 1925
Bad Mergentheim, Baden-Württemberg, Weimarrepubliken
Släkt
Frälse- eller adelsätt Conrad von Hötzendorf
Far Franz Xaver Conrad
Mor Barbara Kübler
Familj
Gift 1886
Make/maka Wilhelmine le Beau (1860–1905)
Barn 4 söner
Familj 2
Make/maka 2 Virginia von Reininghaus (1915-1925)
Conrads grav på Hietzinger Friedhof i Wien.

Den friherrliga ätten Conrad von Hötzendorfs vapensköld.

Franz Conrad von Hötzendorff, född 11 november 1852 Penzing, död 25 augusti 1925 i Bad Mergentheim, var en österrikisk militär, greve och fältmarskalk i den österrikisk-ungerska armén. Åren 1906-1911 samt 1912-1917 var han chef för den österrikisk-ungerska generalstaben.


Biografi[redigera | redigera wikitext]

Franz Conrad von Hötzendorf föddes den 11 november 1852 i Penzing som son till kavalleriöversten Franz Xaver Conrad och dennes hustru Barbara Kübler.

Conrad blev officer vid infanteriet 1871, generalstabsofficer 1876, överste 1893, generalmajor och brigadchef 1899, fältmarskalklöjtnant och chef för 8:e fördelningen 1903, samt general 1908 och generalöverste 1915. Han utmärkte sig under fälttågen i Bosnien och Hercegovina 1878-82. 1877-91 var han lärare i taktik vid krigshögskolan i Wien. Under sin tid som chef för generalstaben arbetade han på höjandet av den österrikisk-ungerska arméns krigsduglighet. En konflikt med utrikesminister Alois Lexa von Aehrenthal fick honom att avgå 1911, men han återkallades i december 1912, och upphöjdes samtidigt till friherrligt stånd.[1]

Conrad var en stark anhängare av en expansiv österrikisk-ungersk utrikespolitik. Han hade vid flera tillfällen föreslagit anfall mot Italien eller Serbien. 1914 fick han som generalstabschef äntligen möjlighet att skrida till verket.[2] Conrads dilemma var att han snabbt ville besegra Serbien, men Tyskland begärde en offensiv mot Ryssland in i Polen. Det blev två offensiver. Conrad överskattade arméns förmåga att utföra hans komplicerade manövrer. Varken fälttåget mot Serbien eller mot Ryssland föll väl ut. Vid årets slut hade Österrike-Ungern tvingats ge upp Galizien och förlorat hundratusentals soldater.

Conrad ansågs dock vara en god strateg och ha stor del i planeringen inför segrarna mot ryssarna 1915. Den österrikisk-ungerska armén blev dock alltmer beroende av tyska förband för att fungera. Den nye kejsaren Karl I sökte en förhandlingsfred och efter den misslyckade offensiven vid Piave i Italien 1917 ersattes Conrad von Hötzendorf som generalstabschef av Arz von Straussenberg.[3] Som ett resultat av den misslyckade offensiven i Sydtyrolen juni 1918, begärde Conrad avsked från armén, och förlänades grevlig värdighet.[1]

Conrad avled den 25 augusti 1925 under en resa till den sydtyska orten Bad Mergentheim.

Under sin livstid var Conrad en flitig militär författare och låg bakom ett flertal militärteoretiska verk.[1]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Zum Studium der Taktik (2 band, 3:e upplagan 1899)
  • Die Gefechtsausbildung der Infanteri (6:e upplagan 1917)
  • Aus meiner Dienstzeit 1906-1918 (1-5, 1921-1925)
  • Mein Anfang (1925)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Svensk uppslagsbok, Malmö 1931
  2. ^ Ponting s.76 f.
  3. ^ Keegan s.435

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]