Cornelis Vreeswijk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Cornelis Vreeswijk
Cornelis Vreeswijk, 1966.
Född 8 augusti 1937
IJmuiden, Noord-Holland, Nederländerna
Död 12 november 1987 (50 år)
Stockholm, Sverige
Yrke/uppdrag Trubadur, kompositör, bluesmusiker
Maka Ingalill Rehnberg 1962–1968
Bim Warne 1970–1975
Anita Strandell 1978–1981
Barn Jack Vreeswijk född 1964
Namnteckning

Cornelis Vreeswijk (svenska: /kʊrneːlɪs vreːsviːk/; nederländska: /kɔrneːləs vreːsʋɛik/), född 8 augusti 1937 i IJmuiden (Velsen), Nederländerna, död 12 november 1987 i Katarina församling, Stockholm, var en nederländsk-svensk trubadur, kompositör, poet och skådespelare som efter sin död har kommit att räknas som en av Sveriges största trubadurer tillsammans med Carl Michael Bellman och Evert Taube.

Cornelis Vreeswijk växte upp i Nederländerna. När han var tolv år flyttade han med familjen till Sverige, och Ekerö.[1] Han slog igenom i Sverige under 1960-talet som vissångare, låtskrivare och skådespelare. Vreeswijk var produktiv ända fram till sin död, och utöver sina egna kompositioner spelade han bland annat in tolkningar av Carl Michael Bellman, Victor Jara, Povel Ramel, Evert Taube och Lars Forssell. Han gav även många konserter och levde ett hårt turnéliv. Hans privatliv var periodvis mycket stormigt. Med sina texter och sin musik blev han i Sverige en mycket folkkär vissångare. Trots sin enorma popularitet i Sverige blev Cornelis Vreeswijk aldrig svensk medborgare.[2]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Dikten Preliminärt utkast till evt. funderingar kring mitt framtida testamente
Har visor något värde? Nu när man är död?
Så länge jag sjöng dem, fick jag dagligt bröd.
Nu ger jag dom till alla och envar.
Och jag menar att: visor tillhör alleman.
Den som ej kan sjunga lyssnar på dem som kan.
Och ingen vet vem visan skrivit har.
Visst får du ärva visorna, jag lämnade dem ju kvar.

Cornelis Vreeswijk föddes i hamnstaden IJmuiden i Nederländerna. Hans far, Jacob Vreeswijk, var åkeriägare med taxi- och lastbilar. Hans mor hette Jeanne. Han hade tre yngre systrar, Marianne (född 1939), Ida (född 1943) och Tonny (född i Sverige 1952). Cornelis har själv beskrivit sin uppväxt som tämligen idyllisk, fram till andra världskrigets utbrott och Tysklands ockupation av Nederländerna 1940. Familjen hade det innan dess ganska gott ställt, något som förändrades under kriget och ockupationen. Jacob Vreeswijk fick sina bilar tagna i beslag och åkerirörelsen stannade därför av.

1949 gjorde pappan en resa till Sverige och då han kom tillbaka ville han flytta dit med sin familj. I november 1950 reste familjen Vreeswijk till Ekerö utanför Stockholm.[3] Fadern fick arbete som bilmekaniker i Stockholm. Cornelis började i Sundby skola och flyttades snart över till Träkvista folkskola. Trots att han från början inte kunde ett enda ord svenska klarade han skolan mycket bra, bland annat genom att lära sig läxorna utantill. Han gick in hårt för att på egen hand lära sig det nya språket. Bland annat har han berättat att serietidningen Fantomen var en av hans främsta kunskapskällor, men han läste även svensk prosa och poesi.

Efter examen från Sankt Görans samrealskola i Stockholm gick Cornelis till sjöss som maskinbefälselev, men mönstrade av efter fyra månader. Han arbetade därefter som kontorselev, fabriksarbetare och lantmätarassistent (pinnpojke) på Lidingö, dit familjen flyttat. Det var under denna tid han lärde sig spela gitarr och började skriva egna sånger, främst för att roa sina vänner. Vreeswijk köpte sin första gitarr år 1953 och hörde Georges BrassensRadio Luxembourg. Hans syster Ida berättade i Tom Alandhs TV-dokumentär att han ägde en trumpet, men inte var någon duktig trumpetare. Vreeswijks önskan var att bli journalist, men hans betyg räckte inte för att komma in på Journalistinstitutet. En möjlighet för den som ville bli journalist var att först utbilda sig till socionom. Cornelis började därför på Socialinstitutet (föregångare till Socialhögskolan i Stockholm). Under en kort anställning som mentalskötareBeckomberga sjukhus träffade han Ingalill Rehnberg. De gifte sig 1962 och två år senare föddes sonen Jack.

Cornelis föräldrar och systrarna Marianne och Tonny flyttade 1961 tillbaka till Nederländerna, medan Cornelis och systern Ida valde att stanna i Sverige.

Genombrottet under 1960-talet[redigera | redigera wikitext]

1960 hade Cornelis sin första spelning som han gjorde då hans gode vän och vapendragare Leif Samuelsson vädjade till sina föräldrar att Cornelis skulle få spela i Frälsningsarméns lokaler på Östgötagatan på Södermalm. Cornelis fortsatte spela medan en stor del av åhörarna gick ifrån lokalen men Leif och hans syster Maud, numera gift Larsson, satt kvar i bänkarna som åhörare.

1962 fick Cornelis dikten Den förtrollade telefonen publicerad i Dagens Nyheter. Han började även uppträda på bland annat studentevenemang med sina egna sånger. Han blev bekant med andra vissångare, som Torgny Björk och Fred Åkerström och började framträda på Vispråmen Storken i Stockholm. I december 1963 bad Fred Åkerström Anders Burman, grundare av och producent på skivbolaget Metronome, att få sjunga in några av Cornelis visor. Burman blev imponerad, och resultatet blev att Cornelis själv fick sjunga in sina egna sånger. På försommaren 1964 kom Cornelis första LP ut på Metronome, Ballader och oförskämdheter. Den första pressningens 500 exemplar såldes snabbt slut. Skivan blev året därpå guldskiva. Hösten 1964 gjorde Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström och Ann-Louise Hanson, tillsammans med gitarristen Nils Hellmark en omfattande Sverigeturné. En av konserterna i Stockholm (4 december 1964) spelades in och gavs ut på skivan Visor och oförskämdheter.

Från vänster: Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström (mitten) och Gösta "Skepparen" Cervin på Vietnamdemonstration på Hötorget i Stockholm den 28 augusti 1965.

1965 fortsatte med revyspel i Göteborg och Stockholm. Cornelis skrev schlager till andra artister, bland andra Per Myrberg, Siw Malmkvist och Anna-Lena Löfgren. Han skrev också visor som sjöngs in av bland annat Monica Zetterlund. Detta år kom även hans andra egna LP ut, Ballader och grimascher. Han gav ett flertal konserter, samt hade en mindre roll i filmen Salta gubbar och sextanter (senare omdöpt till Hej du glada sommar!).

År 1965 var Cornelis etablerad inom nöjesbranschen, med bland annat två melodier på Svensktoppen (I natt jag drömde och Brev från kolonien). 1966 skrev Sveriges Radios ledning en intern instruktion, där det påbjöds att Cornelis visor skulle ”spelas med stor urskillning”. Cornelis ilsknade till, lämnade upphovsrättsorganisationen Stim och förbjöd Sveriges Radio att över huvud taget spela hans visor. Protesten blev dock alltför kostsam och han drog tillbaka sitt förbud senare samma år. Detta år gavs även LP:n Grimascher och telegram ut, där han samarbetade med jazzpianisten Jan Johansson.

Under sommaren 1967 sjönk den husbåt vid Årstaviken Cornelis använde som bostad och då försvann bland annat många vistexter och ett filmmanus han arbetade på. Samma år hade Cornelis en stor roll som Kocken i filmen Svarta palmkronor, regisserad av Lars-Magnus Lindgren. Filmen spelades in under fyra månader i Rio de Janeiro i Brasilien. Här kom Cornelis i kontakt med samba, vilket kom att påverka hans skapande mycket starkt, liksom det faktum att han i Brasilien för första gången läste Aksel Sandemoses roman Varulven.

År 1968 skiljde sig Cornelis och Ingalill. Samma år sjöng han för första gången på Visfestivalen i Västervik, dit han skulle återkomma vid en rad tillfällen. Detta år utgavs också LP:n Tio vackra visor och Personliga Person, som bär tydliga spår av vistelsen i Brasilien, inte minst i Deirdres samba.

Åren 1968–69 spelade Cornelis teater i Helsingborg och Malmö. Han turnerade även med Östen Warnerbring. Hösten 1969 utkom LP:n Cornelis sjunger Taube, mycket uppmärksammad för Cornelis okonventionella sätt att tolka nationalskaldens visor. Skivan blev en stor framgång hos kritiker och skivköpare. Några av hans visor användes samma år i Vilgot Sjömans film Ni ljuger.

1970-talet[redigera | redigera wikitext]

En skulptur föreställande Cornelis Vreeswijk som står i Cornelisparken i Stockholm.

År 1970 kom Cornelis första diktsamling, En handfull gräs, som togs emot väl av recensenterna. Samma år gjorde han en turné i folkparkerna tillsammans med popgruppen Made in Sweden, där Georg Wadenius, Bosse Häggström och Tommy Borgudd ingick. Tillsammans med Made in Sweden och Björn J:son Lindh spelades under hösten dubbel-LP:n Poem, ballader och lite blues in. Cornelis gjorde en krogshow på Hamburger Börs i Stockholm tillsammans med Ernst-Hugo Järegård och Östen WarnerbringLyckohjulet eller Var ska jag hänga min hatt i natt. Den resulterade även i en LP. Samma år gifte sig Cornelis med Bim Warne.

Året därpå flyttade Cornelis och Bim till en villa i Skåne då han behövde komma bort från det hektiska festandet i Stockholm. Han bytte också skivbolag; ända sedan första skivan kom ut hade han varit skivbolaget Metronome trogen, men nu slöt han ett avtal med det nederländska bolaget Philips (Phonogram). Bakgrunden till bytet var Cornelis välkända oförmåga att handskas med pengar; då han fick betalt rullade han ihop sedlarna och stoppade dem i fickan. Inbetalning av skatter och annat var mindre viktigt, enligt hans sätt att se på saken. Till slut blev situationen ohållbar och han drabbades av skönstaxeringar och utmätningsbeslut från Kronofogdemyndigheten. Konsertarrangörer och skivbolag beordrades att innehålla hans gager tills skatteskulden var reglerad. Cornelis tjänade bra med pengar under denna tid, men hade en förmåga att göra av med ännu mer. Efter att han tecknat kontrakt med Philips i Amsterdam, återvände han med en plastkasse fylld av holländska floriner. Hans första LP för Philips blev Spring mot Ulla, spring!, med tretton av Bellmans Fredmans epistlar, i unik och personlig tolkning. Denna skiva sålde mycket bra. Samma år hamnade Cornelis på förstaplatsen på Svensktoppen med En fattig trubadur (med text av Arne Pärson, tonsatt av Alvar Kraft).

I samband med ett framträdande i Söderhamn 1971 fick Cornelis höra den då helt oetablerade Monica Törnell sjunga på sin fars krog. Cornelis uppskattade henne mycket och såg till att även hon fick skivkontrakt hos Philips/Phonogram. Han började också turnera med henne och Björn J:son Lindh. År 1972 utgav Cornelis skivan Visor, svarta och röda, där han tolkade Lars Forssell. Under perioden 1972–1974 bodde Cornelis och Bim delvis i Nederländerna och Frankrike och Cornelis uppträdde endast enstaka gånger i Sverige. Han gjorde turnéer i Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Frankrike. Planen var att slå igenom utomlands där han skulle lanseras som artist. Han översatte en del av sina visor till nederländska och fick framgång med sångerna De nozem en de non (Raggaren och nunnan) och Veronica. 1973 gjordes LP:n Istället för vykort, som utkom på Yrkestrubadurernas förenings skivbolag.

Under sommaren 1974 spelades filmen Rännstensungar in, där Cornelis hade en av huvudrollerna. Han skrev även några av filmens sånger. Samma år kom LP:n Getinghonung och han gjorde en enmansshow i Stockholm på krogen Stockholms Börsen. Han gjorde också ett uppskattat framträdande i Västervik, där festivalpubliken inte fått höra honom sedan 1971.

Åren 1975 och 1976 var olyckliga i Cornelis liv. Han och Bim separerade för att senare skilja sig. Han hade svåra privata problem med alkohol och även "andra preparat”, som han uttryckte det. Han bodde under denna tid i Köpenhamn. Två skivor påbörjades, Narrgnistor och transkriptioner och Vildhallon, men dessa gavs ut först senare.

1977 utkom ytterligare en skiva med Bellmans sånger och epistlar, Movitz! Movitz!. Jämfört med den tidigare Spring mot Ulla, spring! var tolkningarna mer tidstrogna. Cornelis ackompanjeras av musikpedagogen och klassiske gitarristen Ulf G. Åhslund. Båda var mycket nöjda med skivan, som visserligen blev en kritikerframgång men som sålde dåligt. Samma år gjorde Cornelis en skiva med tolkningar av den chilenske visdiktaren Víctor Jara i egna översättningar. På hösten sattes en krogshow upp på Bacchi Wapen i Stockholm, där Cornelis uppträdde tillsammans med Diana Nuñez, Inger Öst och Anita Strandell (Tre Damer). Showen turnerade i Sverige och spelades in för visning i TV 1978.

De sista åren[redigera | redigera wikitext]

Cornelis gifte sig med Anita Strandell i början av 1979. Bröllopsresan gick till Brasilien och dess konstnärliga resultat blev skivan Om Deirdre, där Anita Strandell sjunger Cornelis visor och sambaöversättningar och Cornelis själv är sammanhållande berättare. Från samma period är LP:n Bananer – bland annat. 1980 kom LP:n En spjutkastares visor, med Cornelis bearbetningar av material av den finska schlager- och vissnickaren Tapio Rautavaara (som var OS-guldmedaljör i spjutkastning, därav skivans titel), och två skivor med tolkningar av Povel Ramels sånger. 1981 kom en skiva ut med eget material Hommager och pamfletter. Cornelis turnerade även mycket i Sverige detta år. 1982 gav han ut en LP i Nederländerna. Anita Strandell och Cornelis skiljde sig och Cornelis medverkade i socialdemokraternas valturné. Gitarristen Conny Söderlund och kontrabasisten Ove Gustafsson var vid denna tid hans ständiga medmusikanter.

Nu inleddes ytterligare en besvärlig period i Cornelis liv. Han turnerade mycket utanför Sverige. 1983 genomförde han en hungerstrejk i avsikt att få ordning på sina skatteproblem. Efter medling av statsminister Olof Palme nåddes en uppgörelse med kronofogden. Cornelis levde ett kringflackande turnéliv och uppträdde för det mesta ensam. Han bodde under denna period i Köpenhamn. Under hösten och vintern 1984 spelade han in en ny LP i Tromsø i Nordnorge, Mannen som älskade träd med nyskrivet material. 1985 fick han diagnosen diabetes och förbjöds att dricka alkohol, samt rekommenderades att gå ner i vikt. Han uppträdde bland annat på visfestivalerna i Vaxholm och Västervik och i rollen som Pontius Pilatus i en konstnärligt halvdan uppsättning av Jesus Christ Superstar i Stockholm. Under den spelperioden blev Cornelis sjuk och kunde endast medverka i 6 föreställningar. Han ersattes av skådespelaren och sångaren Nicke Wagemyr.

På nyårsafton 1985 framträdde Cornelis som hemlig gäst vid en nyårsgala ledd av Ulf LundellJohanneshovs Isstadion i Stockholm. Galan direktsändes i tv. Cornelis sjöng sin mäktiga bluestolkning av Bellmans Fredmans epistel nummer 81, Märk hur vår skugga och det ledde till ovationer. Detta blev en nytändning för Cornelis, då han insåg att han fortfarande hade en ung publik.

Den 12 december 1986 visades Agneta Brunius TV-film Balladen om den flygande holländaren, om Cornelis liv och konstnärskap. Den har repriserats vid flera tillfällen.

Vreeswijks gravsten vid Katarina kyrka.

År 1986 kom skivan med den nästan profetiska titeln I elfte timmen. Den innehöll Cornelis klassiska vismaterial i rockiga 1980-talsarrangemang, med unga musiker. Det var ett försök från Cornelis vän och producent Silas Bäckström att finna en ny publik åt Cornelis och det lyckades – skivan, som kom ut både som LP och CD – blev en försäljningsframgång. Cornelis tilldelades Nils Ferlin-Sällskapets trubadurpris 1987.

Denna sommar gjorde han även mycket bejublade framträdanden vid Roskildefestivalen och Visfestivalen i Västervik. Året därpå skrev musikjournalisten Oscar Hedlund: ”Aldrig har jag hört Cornelis bättre, än i Västervik sommaren 1987, ruinen skalv av hans kraft och vemod. Han var sjuk, urgröpt, men blicken var märgens stadig. Det fanns ett slags stilla högtidlighet över honom.” Samma kväll sade också Cornelis till Hedlund: ”Nu får du ta sista bilden”. Det var först senare som Hedlund förstod vad Cornelis hade menat med detta.[4]

Förutom den tidigare nämnda diabetesen hade han även drabbats av levercancer. Trots detta genomförde han turnéer och spelningar. Under september och oktober 1987 spelade han in sin sista skiva Till Fatumeh – rapport från de osaligas ängder. Texterna från skivan ingår även i den sista diktsamlingen med samma namn. Cornelis hann dagarna före sin bortgång se denna bok i tryckt skick. Skivan kom dock ut postumt.

Cornelis avled den 12 november 1987 på Södersjukhuset av levercancer. Hans grav finns på Katarina kyrkogård, bredvid 1600-talspoeten Lars Wivallius grav.

Cornelis som person[redigera | redigera wikitext]

Porträtt av Cornelis Vreeswijk målat av den svenska konstnären Tommy Tallstig.

Cornelis första hustru Ingalill Rehnberg har berättat att Cornelis var oerhört skör. När han stod på scen eller i en inspelningsstudio hade han full kontroll, men i övriga livet hade han ett väldigt dåligt självförtroende. Han var ibland skygg och om det uppstod konflikt kunde han ofta åka bort för att slippa en konfrontation. Men det kunde lika gärna ta formen av ett raseriutbrott, som till exempel när han 1966 förbjöd Sveriges Radio att spela hans låtar; radioledningen hade beslutat att vissa av låtarna från hans andra egna skiva Ballader och grimascher endast skulle spelas med försiktighet. Cornelis sände telegram till dåvarande kommunikationsministern Olof Palme och radiochefen Olof Rydbeck.

Hans andra hustru Bim Warne har beskrivit Cornelis som oerhört generös. Bim och Cornelis bosatte sig i ett hus i Vismarlöv nära Klågerup i Skåne och där trivdes han till en början. Familjelivet innebar dock ingen konstnärlig nytändning utan det verkar som om han behövde motgångar och besvär för att komma till sin rätt som konstnär. Både Ingalill och Bim har berättat om Cornelis enorma svartsjuka som kunde ta sig psykotiska uttryck och han kunde bli väldigt upprörd om han trodde att någon visade mer än ett artigt intresse för hans hustru.[5]

Cornelis ekonomiska problem[redigera | redigera wikitext]

Cornelis saknade helt insikt om pengars värde, och om han hade några satte han snabbt sprätt på dem. Lika snabbt kunde han skaffa sig skulder. Kvitton, bokföring och årsredovisning struntade han i. Mot vänner och bekanta kunde han vara oerhört generös.

På hösten 1969 var hans skatteskulder så stora, 125 000 kronor, att han hotades med konkurs. Cornelis gick med på en avbetalningsplan. I december 1972 hade skulderna dock ökat till 425 000 kronor.

I valrörelsen 1982 framträdde Cornelis på socialdemokraternas valmöten. När gaget, 190 000 kronor plus omkostnader, kom visade det sig att hela beloppet gått till kronofogden. Cornelis inledde därför en hungerstrejk. På dess andra dag gjorde statsminister Palme en uppgörelse med kronofogdemyndigheten. Cornelis, som nu var skyldig nära 1,5 miljoner kronor, lovade att betala 10 000 kronor i månaden.[6] Uppgörelsen höll endast i några månader och Cornelis slutade betala eftersom han ansåg att Skattemyndighetens skönstaxering var alldeles för hög. Cornelis flyttade hösten 1983 till Köpenhamn, eftersom han ansåg sig ha yrkesförbud i Sverige. När hans skönstaxerade inkomst sänktes med en halv miljon av Skattemyndigheten återvände han sommaren 1984 till Sverige för en turné.

Åren därpå kunde Cornelis betala tillbaka mindre belopp av sina skulder, tillräckligt för att visa sin goda vilja. Vid sin död 1987 hade han 700 000 kronor i skulder. Det dröjde ända till 1990 innan alla skulder var reglerade[förtydliga].

Cornelis som fängelsekund[redigera | redigera wikitext]

Cornelis dömdes flera gånger till fängelse eller liknande. Det gällde händelser där hans humör eller alkoholen hade ställt till det för honom:

Cornelis som skivartist[redigera | redigera wikitext]

Fred Åkerström hade skivkontrakt med skivbolaget Metronome, som gett ut hans debutskiva Fred Åkerström sjunger Ruben Nilson 1963. När det blev dags att spela in en uppföljare föreslog Åkerström en skiva med texter av Cornelis Vreeswijk. Eftersom det inte fanns några demotejper tog Åkerström med sig Cornelis till Metronomes inspelningsstudio på Karlbergsvägen i Stockholm. Metronomes ägare Anders Burman fick höra Cornelis framföra sina egna låtar och bestämde att dessa borde ges ut, men framförda av Cornelis själv. 1964 gav Metronome ut hans första LP Ballader och oförskämdheter. 1966 gav Metronome ut Grimascher och telegram, där Cornelis ackompanjerades av jazzpianisten Jan Johanssons trio. Skivan innehåller låtar som "Ångbåtsblues", "Jag hade en gång en båt", "Telegram för fullmånen" samt "Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind".

1968 spelades sambaskivan Tio vackra visor och Personliga Person in, en skiva som har kallats ”juvelen i hans krona”[10]. På skivan ackompanjeras han av gitarristen Rune Gustafsson, basisten Sture Nordin och congaspelaren Sabu Martinez.

Producenten Anders Burman har berättat att Cornelis inte ville bli styrd av någon. Vid inspelningar visste han vad han ville, men tog också till sig synpunkter från studiomusiker. Vanligen trivdes han i studion men ibland kunde han plötsligt bli disträ och ointresserad om inspelningen drog ut på tiden.

Cornelis var kvar hos Metronome fram till 1971. Han ogillade att skivbolaget drog av pengar från hans inkomster för att betala preliminärskatt. Cornelis hade också inkomster från Stim och Sami och de pengarna betalades ut utan avdragen skatt. Resultatet blev att inkomsterna från Metronome gick direkt till restskatt och Cornelis kände sig lurad av bolaget. När Metronome inte ville ge honom 50 000 kronor som han behövde i handpenning till ett hus i Skåne sade han upp kontraktet. Cornelis kontaktade Boo Kintorp, chef för skivbolaget Philips-Sonora, och snart skrev Cornelis skivkontrakt med Philips mot ett förskott på 50 000 kronor kontant. Den första skivan hos Philips blev Spring mot Ulla, spring! Cornelis sjunger Bellman med arrangemang av Björn J:son Lindh. Den skivan sålde snabbt 50 000 exemplar. Philips hade också möjlighet att lansera honom i Nederländerna. Cornelis översatte sina egna texter till nederländska och fick framgångar även där. Under de fyra första Grammisgalorna tog han hem sammanlagt fem priser: årets vissångare 1969, årets kompositör - text och musik 1969, årets produktion av visa eller folkmusik 1970, årets populärproduktion med manlig sångartist 1971 samt årets populärartist 1972. År 1974 kom albumet Linnéas fina visor; Linnéa var hans hustru Bims andranamn.

För Philips gjorde Cornelis en skiva om året fram till 1978, bland annat en skiva där han tolkar Lars Forssell (Visor, svarta och röda).

Trots kontraktet med Philips spelade han 1973 in en skiva för Yrkestrubadurernas Förening, Istället för vykort. Detta var egentligen kontraktsbrott men Philips lät det passera eftersom texterna var lite väl politiska för bolagets smak. Philips intresse för Cornelis avtog på grund av hans opålitlighet och dalande försäljning. Vreeswijks ansträngda ekonomi gjorde att han valde små skivbolag som kunde ge honom förskott kontant istället för att dra av hans allt större skulder för restskatt. De sista tio åren av sitt liv spelade han in totalt sjutton LP-skivor på fjorton bolag i fem länder.[11]

1986 innebar en artistisk nytändning för Cornelis. Hans vän Silas Bäckström gav ut skivan I elfte timmen på egna bolaget Skivbolaget eftersom de stora skivbolagen var ointresserade. Cornelis diabetes gjorde honom sjuk och den sista skivan Till Fatumeh spelades in när han var intagen på Södersjukhuset. Han var då så sjuk att han bara orkade spela in två timmar om dagen. Inspelningen var klar den 28 oktober 1987, två veckor före hans död. Cornelis visste att hans hälsa var dålig och han var angelägen att skivan skulle komma ut för att varna ungdomen för att använda knark. Men han var övertygad om att skivan skulle sälja bra och tio dagar innan han dog fick han ett förskott på 200 000 kronor som Cornelis bland annat använde till handpenningen till en ny båt. Till Fatumeh släpptes två veckor efter hans död.

Cornelis karriär i Nederländerna[redigera | redigera wikitext]

Cornelis Vreeswijk (1973)

1966 blev Cornelis bjuden till Nederländerna av tv-kanalen Vara. Cornelis hade översatt några av sina svenska låtar[12] och dessutom skrivit nya låtar på nederländska. Skälmvisan De nozem en de non gavs ut som singel utan att bli någon framgång. När Cornelis några år senare bytte skivbolag till Philips hoppades han att Philips skulle kunna göra ett nytt försök att lansera honom i Nederländerna. 1972 kom hans första nederländska album, Cornelis Vreeswijk, som blev en stor succé och sålde 100 000 exemplar. Sommaren 1972 hamnade han på topplistan när reklamradiokanalen Veronica började spela en av hans låtar med samma namn. Under hösten kunde han genomföra en lyckad turné i landet.

Hans andra skiva i Nederländerna, Leven en laten leven, blev dock ingen framgång. Inte heller den tredje, Liedjes voor de Pijpendraaier en mijn Zoetelief, trots att denna hade en musikalisk och artistisk integritet som till en stor del saknas i hans nederländska verk. Orsaken syns till en del ha varit att hans modersmål inte hade hållit jämna steg med hans utveckling på svenska och ibland kunde låta något ur tiden, men viktigare var säkert att Nederländerna saknar en vistradition som kan jämföras med den, internationellt tämligen unika, svenska. Hos nederländska Philips blev han indelad i ett schlagerstall där han aldrig skulle känna sig hemma, och nådde han aldrig den publik han helst skulle ha riktat sig på. Mycket av hans nederländska verk låter tyvärr som om det snarare kom till för att skalden behövde pengar än för att han kände någon konstnärlig motivation.

Efter ett par misslyckade försök till en omstart, med översättningar av Jim Croce och Victor Jara, tröttnade Philips och hans karriär i Nederländerna verkade vara över. 1982 lyckades dock en grupp vänner och kollegor övertyga honom att göra ännu ett försök. Resultatet blev albumet Ballades van de gewapende bedelaar, som av någon har kallats hans bästa någonsin. Varför är svårt att förstå, även om det utan tvekan är hans mest ”Corneliska” skiva på nederländska, befriad från Philips schlagerproducenter. Trots detta får skivan betraktas som delvis misslyckad, med flera låtar som är mer fyllnadsmaterial än ett uttryck för Vreeswijks talang. Språket sviker honom, bäst är han med översättningar av Bellman och Dan Anderssons En spelmans jordafärd, och rösten låter törstig. Förmildrande är att den spelades in under hans svartaste år innan den sista klättringen ur sprit och skulder hade börjat. Även om hans framgångar i Nederländerna alltså inte kan jämföras med de svenska finns det dock sedan år 2000 ett nederländskt Cornelis Vreeswijksällskap, och det ges med jämna mellanrum ut CD-samlingar med hans nederländskspråkiga verk.[13]

Cornelis musik och diktarskap[redigera | redigera wikitext]

Cornelis hade tagit starka intryck från fransk chanson, amerikansk blues och nederländska lyssnarsånger, som var längre visor framförda i en folklig tradition med en berättande text. Han inspirerades av musiker som Josh White, Leadbelly och Georges Brassens. Efter att ha härmat bluesmusikerna insåg han efter att ha hört Brassens att han själv skulle kunna skriva egna visor.[14] Sina utländska förebilder smälte han samman med svensk vistradition och litterära impulser från författare som Gunnar Ekelöf och Aksel Sandemose i en stor och unik produktion av låtar och visor. Senare kom även latinamerikansk samba att influera. För den breda publiken blev han först känd för tolkningar av de amerikanska sångerna "I natt jag drömde något som" och "Brev från kolonien", samt den egna och småfräcka "Hönan Agda", som han själv hann bli hjärtligt trött på.

Cornelis blev i Sverige en mycket folkkär vissångare, och betraktas ibland jämte Carl Michael Bellman och Evert Taube som landets nationalskald – detta trots att han aldrig blev svensk medborgare. Tilläggas kan att Cornelis 1968 ansökte om svenskt medborgarskap men att detta avslogs. Typiskt för Vreeswijks visproduktion, liksom Bellmans och Taubes, är de återkommande rollfigurerna – Ann-Katrin/Ann-Katarin, Fredrik Åkare, Polaren Pär med flera – en medkänsla med de socialt missanpassade, pacifism och ett språkbruk som blandar slang och formella fraser (Hönan Agda ”blev blåst på ovansagda”, och visor som Ballad på en soptipp där visans mottagare tilltalas som ”medborgare”).

Cornelis persongalleri var en blandning av existerande och fiktiva personer. Ann-Katrin/Ann-Katarin är Cornelis sångmö, en motsvarighet till Bellmans Ulla. Förlagan till Fredrik Åkare var ursprungligen en granne till familjen Vreeswijk på Lidingö, men fick med tiden låna allt fler drag från Cornelis vän Nisse Gustafsson, ett välkänt original i Gamla stan i Stockholm.[15]

Cornelis Vreeswijk kan sägas ha levt upp till bilden av konstnärsgeniet, som brände sitt ljus i båda ändar. Hans privatliv färgades delvis av dessa mörka sidor, med skatteproblem, krogslagsmål och droger som inslag, men som trubadur var – och är – han en av Sveriges allra största.

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Efter sin död har han blivit alltmer älskad, sjungen och erkänd som vispoet. Hans royalties samlas i en fond, förvaltad av Stiftelsen Cornelis Vreeswijks minne, som varje år delar ut Cornelis Vreeswijk-stipendiet. Flera böcker har skrivits om Cornelis. Den mest omfattande är biografin Ett bluesliv. Berättelsen om Cornelis Vreeswijk (2006) av Klas Gustafson. Cornelis Vreeswijk – artist – vispoet – lyriker (1996) av Ulf Carlsson är en doktorsavhandling i litteraturvetenskap. Nämnas kan även Cornelis: scener ur en äventyrares liv (2000) av Oscar Hedlund. År 2000 samlades Cornelis vistexter, dikter och prosa i Skrifter I–III. I Psalmer i 2000-talet finns Cornelis representerad med sången "Vägen till regnbågen" ("Jag har rest genom världen och ej haft ett mål"), ursprungligen skriven för Tony Granqvist, ledare för trion Jailbird Singers. Den 12 november 2010 var det premiär för filmen Cornelis. Inför filmen har man hittat tidigare outgivet musikmaterial av Cornelis Vreeswijk som ingår i filmens soundtrack.

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Cornelis Vreeswijks diskografi omfattar de skivor som officiellt gavs ut i Sverige och Nederländerna, samt skivor som gavs ut efter hans död 1987.

Album utgivna i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Postum utgivning[redigera | redigera wikitext]

Album utgivna i Nederländerna[redigera | redigera wikitext]

Postum utgivning[redigera | redigera wikitext]


Singlar och EP-skivor utgivna i Nederländerna[redigera | redigera wikitext]

Postum utgivning[redigera | redigera wikitext]

Hyllningsalbum (urval)[redigera | redigera wikitext]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Filmografi[redigera | redigera wikitext]

Om Cornelis[redigera | redigera wikitext]

Böcker om Cornelis[redigera | redigera wikitext]

  • En bok om Cornelis.. Stockholm: Ordfront. 2000. Libris 7634646. ISBN 91-7324-798-7 
  • Carlsson, Ulf (1996). Cornelis Vreeswijk: artist - vispoet - lyriker. Malmö: Corona. Libris 7428330. ISBN 91-564-1025-5 (inb.) 
  • Fridholm, Rolf (1996). Medborgare!: vänbok om Cornelis Vreeswijk (Omarb. och utök. uppl.). Göteborg: Lindelöw. Libris 7769280. ISBN 91-88144-25-9 
  • Fridholm, Rolf (1989). Polarn Cornelis. Göteborg: Tre böcker. Libris 7592780. ISBN 91-7029-016-4 
  • Fridholm, Rolf (2005). Polarn Cornelis (Omarb. och utök. uppl.). Göteborg: Lindelöw. Libris 9472246. ISBN 91-88144-79-8 (inb.) 
  • Guillou, Jan; Dahlström Jan Håkan (1979). Artister: intervjuer och porträtt. Stockholm: Norstedt. Libris 7152934. ISBN 91-1-791652-6 (inb.) 
  • Gustafson, Klas (2006). Ett bluesliv: berättelsen om Cornelis Vreeswijk. Stockholm: Leopard. Libris 10150918. ISBN 91-7343-076-5 (inb.) 
  • Gustafson, Klas (2007). Ett bluesliv: berättelsen om Cornelis Vreeswijk. En pocket från Leopard ([Ny utg.]). Stockholm: Leopard. Libris 10520439. ISBN 978-91-7343-199-6 
  • Gustafson, Klas (2013). Lyssnarens guide till Cornelis. Stockholm: Leopard Libris 14167716. ISBN 9789173434249 (inb.)
  • Lindström, Eivor (2006). Saudade och melankoli: en studie av portugisisk fado och svensk vistradition särskilt belyst genom exemplet Cornelis Vreeswijk. Stockholm: Stockholms universitet, Institutionen för musik- och teatervetenskap. Libris 10184452 
  • Rhedin, Marita (2003). Sjuttonde balladen av Evert Taube: en studie kring olika tolkningar av en visa. Göteborg: Univ., Insitutionen för musik- och filmvetenskap. Libris 9372255 
  • Sparrdal, Christina (1977). Cornelis Vreeswijk: biografi, diskografi, bibliografi. Specialarbete / Bibliotekshögskolan, 0347-1128 ; 1977:182. Borås. Libris 265191 
  • Sändh, Bengt (2007). Cornelis i mitt minne: [8/8 1937 - 12/11 1987]. Stockholm: Big bok. Libris 10517500. ISBN 978-91-85499-32-8 
  • Widén, Klas (1988). Cornelis Vreeswijk: en förteckning över hans produktion med kort biografi. Stockholm. Libris 863513 

TV-program om Cornelis[redigera | redigera wikitext]

Radioprogram om Cornelis[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Om Cornelis”. Cornelis.se. http://www.cornelis.se/om-cornelis/. Läst 15 november 2014. 
  2. ^ Ceremonier för en ny plats på jorden Svenska Dagbladet 13 juni 2012
  3. ^ Gustafson (2006) s 23 ff
  4. ^ På ruinens brant. 30 år med Visfestivalen i Västervik (1995), s. 51
  5. ^ Hedlund (2000)
  6. ^ Gustafson (2006) s 352
  7. ^ SVT Dokumentären: Cornelis (1997)
  8. ^ Intervju med Jan Guillou
  9. ^ Jan Guillou intervjuar Cornelis
  10. ^ Hedlund (2000), s. 261
  11. ^ Gustafson (2006) s 308
  12. ^ ”Tabell med holländska och svenska låttitlar”. http://www.cornelisvreeswijk.nl/Cornelis_NL_SE.htm. , 19 juni 2010
  13. ^ ”Cornelis Vreeswijk genootschap”. http://www.cornelisvreeswijk.nl/zwe/sindex.html. , 15 oktober 2006
  14. ^ Widén (1991)
  15. ^ Gustafson (2006) s 171 f

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]