Cubanit
| Cubanit | |
 Strimmiga, cykliska cubanitkristaller från Chibougamaugruvorna i Quebec. | |
| Kategori | Sulfidmineral |
|---|---|
| Dana klassificering | 2.9.13.12. |
| Strunz klassificering | 02.CB.55a |
| Kemisk formel | CuFe2S3 |
| Färg | Brons till mässingsgul |
| Förekomstsätt | Långsträckta till tjocka, tavelformade strimmiga, också massiva kristaller |
| Kristallstruktur | Ortorombiska |
| Tvillingbildning | Vanligen i dubbla plan {110} parvis, även som fyrlingar och pseudohexagonala sexlingar |
| Spaltning | Delvis på {110} och {130} |
| Brott | Mussligt |
| Hårdhet (Mohs) | 3½–4 |
| Glans | Metallisk |
| Transparens | Opak |
| Streckfärg | Svart |
| Specifik vikt | 4,03–4,18[1] |
| Densitet | 4,076 |
| Övrigt | Starkt magnetisk |
Cubanit är ett metallglänsande, mässingsgult mineral av järn-koppar-sulfid (CuFe2S3), även känd som ”chalmersite”. Det beskrevs första gången vid en förekomst i Mayari-Baracoa Belt, Oriente-provinsen på Kuba.
Förekomst[redigera | redigera wikitext]
Cubanit förekommer i hydrotermala mineraliseringar. Cubanit uppträder vanligen tillsammans med kopparkis (CuFeS2). Den förekommer även i samband med guld i några guldgruvor.
Noterade förekomster finns i Barracanao på Kuba, Morro Velho guldgruvan, Minas Gerais i Brasilien, bergskedjan Harz i Tyskland och Henderson Mine, Chibougamau, Quebec i Kanada.
Svenska fyndorter är Kaveltorp och Tunaberg.[2]
Egenskaper[redigera | redigera wikitext]
Cubanit har en ljus metallisk lyster och gyllene färg. Den bildar ofta tvillingar som uppfattas som kraftigt spetsiga sparrar eller cykliska sexuddiga stjärnor. Mineralet är starkt magnetiskt.
Användning[redigera | redigera wikitext]
Cubanit används i liten utsträckning som kopparmalm i samband med förekomst i annan kopparmalm.
Källor[redigera | redigera wikitext]
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ http://www.handbookofmineralogy.org/pdfs/cubanite.pdf
- ^ Hedin, Lars-Håkan; Mikael Jansson (2007). Mineral i Sverige. Borlänge: Förlags AB Björnen. ISBN 978-91-88528-58-2 sid 61