Curt von Stedingk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Curt von Stedingk
Curt von Stedingk
Information
I tjänst för Sverige 1766 - 1826
Frankrike 1766 - ca 1783
Amerikas Förenta Stater 1779 - ca 1783
Försvarsgren Armén
Tjänstetid 1766 - 1826
Grad Fältmarskalk
Slag/krig Amerikanska revolutionskriget

Gustav III:s ryska krig

Napoleonkrigen

Utmärkelser En af rikets herrar
Serafimerorden
Riddare med stora korset av Kungl. Svärdsorden, första klassen (RmstkSO1kl)
Riddare av Svärdsorden (RSO)
St Andreasorden
S:t Alexander Nevskij Orden
Pour les mérites militaires
Cincinnatusorden

Curt Bogislaus Ludvig Kristoffer von Stedingk, född den 26 oktober 1746 på Lentschow, Pinnows socken i Vorpommern, död den 7 januari 1837 i Stockholm, var en svensk greve, militär och diplomat. Han var bland annat general av infanteriet, en av rikets herrar, serafimerriddare, riddare med Stora Korset av Svärdsorden, Riddare av de Ryska Kejserliga Ordnarna S:t Andreas Orden, S:t Alexander Nevskij Orden och S:t Anna Orden

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Curt von Stedingk föddes i Pommern som son till majoren Kristoffer Adam Stedingk och grevinnan Kristina Charlotta von Schwerin. Han var gift med Ulrika Fredrika Ekström och bror till Victor von Stedingk. Far till Maria Frederica von Stedingk.

När Sverige uppträdde bland Preussens fiender i sjuåriga kriget, ingick den ännu knappt trettonårige Curt som fänrik vid kronprinsens, sedermera konungens, eget värvade regemente. Efter krigets slut begav han sig till Sverige för att i sin faders namn fordra någon ersättning för den skada familjens gods i Pommern lidit under kriget. Ändamålet med resan uppnåddes inte, men han vann en annan fördel som hade ett stort inflytande på hela hans kommande bana: han infördes vid hovet och blev en gärna sedd gäst hos den med honom jämnårige kronprinsen och dennes bröder.

Han blev student i Uppsala 1763 och utnämndes 1766 till underlöjtnant vid regementet Royal Suédois i Frankrike, där han tjänstgjorde under samma tid som vännen Axel von Fersen d.y.. Här befordrades han 1770 till kapten och 1773 till kapten-major. Året dessförinnan hade han i Sverige utnämnts till kapten vid konungens värvade regemente. 1776 blev han överstelöjtnant och 1778 överste à la suite vid sitt regemente i Frankrike, medan han hemma, 1777, befordrades till kammarherre hos konungen och korpral vid livdrabantkåren samt 1783 till chef för karelska dragonerna.

Militär karriär[redigera | redigera wikitext]

Då Frankrike uppträdde för att bistå de amerikanska kolonierna i deras befrielsekamp mot England, reste Stedingk 1779 till Amerika som befälhavare för en infanteribrigad under greve d'Estaings överbefäl. Han utmärkte sig på ett synnerligen berömligt sätt vid erövringen av Grenada den 3 och 4 juli samt vid stormningen av Savannah, Georgia den 9 oktober 1779. Återkommen till Frankrike mottogs han med smickrande välvilja av den kungliga familjen, erhöll orden Pour les mérites militaires, en livstidspension på 6 000 livres samt överstefullmakt. Samtidigt befordrades han i Sverige till generaladjutant av flygeln. Nordamerikanska fristaterna utnämnde honom även till medlem av Society of the Cincinnati, en från början ärftlig orden för hjältarna i frihetskriget, vars insignier Gustav III nekade honom att bära, eftersom den var given av ett revolterande folk.

Under ryska kriget 1788 förordnades von Stedingk till överbefälhavare för försvaret av Savolax. Vid Porrassalmi slog han 1789 tillbaka en mångdubbelt starkare rysk styrka. Den 21 juli samma år angrep han ryssarna vid Parkumäki och slog dem med en förlust av 850 man, bagage och kanoner, varpå segraren belönades med generalmajors rang.

Sedan han därefter utfört några mindre träffningar, utnämndes han, då fredsunderhandlingarna skulle ta sin början, av Gustav III till svensk ambassadör i Sankt Petersburg. Här kom han på god fot med såväl kejsarinnan Katarina och hennes efterträdare, kejsar Paul, och ansågs slutligen vara den kanske mest inflytelserika bland Petersburgs främmande diplomater.

I tjänst som diplomat[redigera | redigera wikitext]

Befordrad till generallöjtnant 1792. Utnämnd till 1794 serafimerriddare och 1796 upphöjd till en av rikets herrar, den ende svensk som vederfarits denna utmärkelse utan att ha varit intagen på riddarhuset. Där släpptes han dock in redan året därefter och erhöll år 1800 friherrebrev. Kejsar Alexander i Ryssland, som allt från sitt uppstigande på tronen betraktat Stedingk mer som en av kejserliga familjens vänner än som ett främmande sändebud, utnämnde honom på en gång 1801 till riddare av sina tre förnämsta ordnar. Vid utbrottet av Gustav IV Adolfs ryska krig (Finska kriget), vilket Stedingk med alla sina övertalningar inte kunnat förhindra, lämnade han ryska hovet och deltog sedermera i undertecknandet av freden i Fredrikshamn 1809. Han upphöjdes samma år till greve. Två år tidigare köpte von Stedingk gården Elghammar och lät uppföra det nuvarande slottet i empir-stil

Curt von Stedingks gravvård vid Björnlunda kyrka. April 2009.

Efter att Gustav IV Adolf blivit avsatt samma år återvände han ånyo som Sveriges representant till Sankt Petersburg men hemkallades 1811 och utnämndes till fältmarskalk. 1813 erhöll han högsta befälet, näst kronprinsen Karl Johan, över den till Tyskland överförda svenska armén. Armén ingick i de allierade styrkorna som slogs mot Napoleon I:s Frankrike. När Carl Johan kort därefter övertog ledningen av den s.k. Norra tyska armén, erhöll Stedingk ensam kommandot över svenska krigsstyrkan och anförde den i de blodiga bataljerna vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig. Han deltog sedermera i krigshändelserna i Holstein och marschen till Brabant samt åtföljde kronprinsen till Paris, där han med de övriga makternas ombud slöt den allmänna freden.

Sin återstående levnad tillbringade han utan andra större befattningar, men han var kansler för krigsskolan på Karlberg 1818-1826, och 1826 anförde han en beskickning till Ryssland för att beklaga kejsar Alexanders död och bevista kejsar Nikolajs kröning i Moskva. Ännu tio år efter detta sitt sista offentliga värv, fick den åldrige statsmannen och krigaren fröjda sig åt sitt fäderneslands snabba tillväxt på den fredliga utvecklingens bana. Han avled först vid fyllda nittio år i Stockholm den 7 januari 1837. Inte helt oväntad, framkallade hans död dock en allmän saknad. Såväl konungen, i egenskap av arméns högste befälhavare, som hela svenska hären betygade denna saknad, genom att anlägga sorg efter Stedingk, svenska arméns nestor och vår krigsäras patriark.

Han är begravd i Björnlunda kyrka.[1]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Göran Åstrand, Här vilar berömda svenskar. 1999, s. 119