Döden på Nilen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Döden på Nilen
Författare Agatha Christie
Originaltitel Death on the Nile
Originalspråk Engelska
Land England
Genre Detektivroman
Utgivningsår 1937
Utgiven på
svenska
1938
Huvudpersoner Hercule Poirot

Döden på Nilen (originaltitel Death on the Nile) utkom 1937 och är en av Agatha Christies mest kända romaner. Den utspelar sig på en kryssningbåt på Nilen. Boken har filmatiserats två gånger, med Peter Ustinov (1978) respektive David Suchet (TV/video-produktion, 2004) i huvudrollen som detektiven Hercule Poirot.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Hercule Poirot befinner sig på semester i Egypten, där den vackra och rika arvtagerskan Linnet Ridgeway och hennes nyblivne make Simon Doyle jagas hänsynslöst av Doyles tidigare flickvän, Jacqueline Bellefort, som bestämt sig för att göra livet outhärdligt för sin före detta och hans nya fru. Alla fyra befinner sig snart på en båt utmed Nilen, tillsammans med Linnets skumme förmyndare, Andrew Pennington. När båten gör ett uppehåll i en gammal ruinstad utsätts Linnet och Doyle för ett mordförsök. På kvällen utbryter kaos på båten då Jacqueline i alkoholiserat tillstånd skjuter sin före detta festman i benet efter att han visat sin avsky för henne och hennes förföljande av honom och hans nya förmögna flickvän. Doyle blir tillfälligt invalidiserad av skottet, som träffar honom i knät, och Jacqueline får ett nervöst sammanbrott då hon inser vad hon gjort och hur det hade kunnat sluta. Jaqcueline leds till sin hytt av ett av vittnena till skottlossningen samtidigt som ett annat väcker den doktor som också färdas på båten. Under tiden för skottlossningen och tumultet mördas Doyles fru, Linnet Ridgeway i sömnen genom ett avfyrat pistolskott mot hennes tinning, med samma pistol som Doyle skjutits och som Jaqcueline tappat efter sin skottlossning. Ingen på båten tycks ha märkt skottet (inte ens den annars så vaksamme Poirot) utom en passagerare som trott det var en champagnekork som öppnades. Poirot ombeds dagen därpå att lista ut vem gärningsmannen är och undersöker då offrets hytt där han ser ett "J" i blod på väggen, ritat med Ridgeways finger, i badrummet finns enbart smink och två flaskor nagellack och parfym. Poirot märker även att Ridgeways smycken är försvunna (vilka senare återplaceras av någon på Ridgeways döda kropp).

De misstänkta[redigera | redigera wikitext]

Både fästmannen Doyle och den bedragna Jaqcueline avskrivs omedelbart som möjliga gärningsmän då Doyle invalidiserats av skottet och omöjligen kunde förflytta sig, och då Jaqcueline hela tiden varit i sällskap av antingen doktor Bessner som reser med båten eller med Fru Van Schuylers sjuksysterutbildade sällskapsdam. Flera andra på båten har dock både motiv och möjlighet. Fru Van Schuylers kleptomaniska son, som vill åt Ridgeways smycken, Van Schuylers sällskapsdam, vars förmögna släkt ruinerats av Ridgeways far, författarinnan Salome Otterbourne som hotats att stämmas av Ridgeway för att ha skrivit falsarier om henne i en av sina böcker samt socialisten Ferguson som uttalat sitt hat för arvtagerskan och hennes aristokratiska leverne. Motiv har även Ridgeways förmyndare som försöker lura av arvtagerskan hennes förmögenhet, vilket hon börjat ana, Ridgeways hunsade husa vilken nekats betalning för sitt arbete och därigenom nekats lov att återförenas med sin älskare, samt Doktor Bessner som getts dålig publicitet för sin klinik av Ridgeway och som hon sagt sig vilja sänka, då en av hennes vänner felbehandlats av doktorn. Alla ovannämnda har haft möjlighet att utföra mordet, då alla på ett eller annat sätt haft tillfälle att i kaoset ta upp den tappade pistolen för att sedan, vid ett eller annat tillfälle, ostört skynda till Ridgeways hytt och utföra dådet.

Morden för att dölja mordet[redigera | redigera wikitext]

Alla misstänkta intervjuas på olika platser på fartyget och man konstaterar där att samtliga har haft både motiv och möjlighet att utföra mordet, mellan två av intervjuerna utsätts även Poirot för ett mordförsök då någon på golvet i hans hytt har placerat en kungskobra, vilken han dock lyckas undkomma. Efter händelsen utfrågas Ridgeways husa i Doyles sjukhytt där hon medger att hon haft möjlighet att döda sin husfru men också att hon, om att hon stannat uppe också skulle kunna haft möjlighet att se hur mordet gått till. Efter den intervjun samlas alla för att dinera, vilket även den psykotiske Jaqcueline och en mycket uppeldad Fru Otterbourne gör. En stund senare hittas husan mördad med en av doktorns skapeller och med en liten bit av en franc-sedel i handeln. Poitot förstår att husan verkligen hade varit uppe den kvällen och sett mordet, samt genom sin kunskap försökt öva utpressning mot mördaren för att kunna lämna skeppet och återse sin pojkvän. När Poirot meddelar Doyle, doktorn och sällskapsdamen att Ridgeways husa också mördats stormar Fru Otterbourne in i Doyles hytt och säger att hon sett vem som mördade husan och att hon vill tala med Poirot, något Poirot tillåter och visar ut doktorn och sällskapsdamen ur hytten. Precis när Otterbourne ska berätta vem hon såg smyga ut ur husans hytt träffas hon av ett pistolskott i pannan kommande från den öppna dörren, när Poirot hunnit ut på däck ligger där bara förmyndarens revolver rykande men någon mördare syns inte till. Vid denna tid har även mordvapnet hittats på flodens botten, inlindat i Fru Van Schuylers scarf, tillsammans med en blodig näsduk och en askkopp av marmor.

Avslöjandet[redigera | redigera wikitext]

Poirot lyckas efter att ha använt alla fakta lösa mordet, samt därtill ett antal småmysterier som förvirrat honom i hans verkliga uppgift. Stenen från klippan som i början nästan dödade Doyle och Ridgeway släpptes av Ridgeways advokat i ett försök att göra sig av med henne. Smyckena stals innan mordet av Van Schuylers son som smugit in i hytten och tagit dem och sedan fått kalla fötter. Att Poirot, som innehade grannhytten till Ridgeway inte hörde skottet berodde på att hans vin på kvällen för mordet spetsats med sömnmedel. Poitot medger att han först antog att det rörde sig om ett mord i hastigt mod, givet av stunden, men att han nu visste att mordet planerats i månader, ja nästan år och att mördarna var, de från början helt avskrivna, Simon Doyle och Jaqcueline Bellefort. Mordet utfördes således genom ett "skapande av falska fakta". Doyle hade aldrig svikit sin förra flickvän utan i konspiration med henne charmat den rika arvtagerskan för att sedan kunna skinna henne på hennes förmögenhet och leva ett liv i lyx med Jaqcuelene. Mordet planerades så att både han och Jaqcuelene skulle ha bäst motiv till mordet med omöjligen kunnat utföra det, misstankarna skulle främst riktas mot Jaqcueline men att hon skulle ha alibi av minst ett oberoende vittne, och därigenom skapa bilden av att mördaren sökte "skylla" mordet på den uppenbarligen oskylldiga Jaqcueline.

Planen utfördes så att Jaqcueline aldrig sköt Doyle i knät, utan enbart avlössade ett skott vid sidan av, men att Doyle med sin flickväns nagellack och en tygtrasa agerade som om han blivit skjuten, när Jaqcueline sedan leddes ut ur rummet och han lämnades ensam tog han upp pistolen, skyndade till Ridgeways hytt och sköt henne, ställde tillbaka nagellacket samt ritade ett "J" med Ridgeways finger, för att sedan skynda tillbaka till sin ursprungliga plats. Väl där skjuter han sig själv i knät och tar scarfsen som ljuddämpare (den dova "champagnekornen"), för att sedan knyta den runt pistolen, näsduken och askkoppen och kasta över bord. Både han och Jaqcueline har nu vattentäta alibin. Dock hade husan sett honom springa över däck och när hon berättade sin utsaga för Poitot, i Doyles sällskap, förstod han att hon sett honom och ville ha pengar. När Doyle och Jaqcueline sedan träffas bestämmer de sig för att hon ska stämma möte med husan, ge henne pengarna, för att när hon vände ryggen till skära halsen av henne och återta pengarna, vilket Jaqcueline sen gör. Det tredje mordet tvingades fram då Fru Otterbourne sett Jaqcueline komma ut ur husans hytt. När hon berättar detta för Poitot i Doyles sällskap höjer han rösten och ber henne upprört att "berätta allt från första början", detta för att Jaqcueline i grannhytten ska höra vad som händer i Doyles hytt och ges tid att komma ut på däck och därifrån skjuta Otterbourne, för att sedan skynda direkt tillbaka in till sin hytt bredvid.

Stil och dramaturgi[redigera | redigera wikitext]

Döden på Nilen ses som en av deckargenres mest klassiska verk och Cristie använder här det av henne ofta nyttjade tricket med att den minst troliga, ja rent av omöjliga mördaren, i själva verket är den som utfört dådet. Liknande utformning har även de klassiska Christie-deckarna Dolken från Tunis, Mord på ljusa dagen och Tio små negerpojkar. För att uppnå detta använder sig Christie av ett annat av sina varligaste stildrag, nämligen förfalskandet av självklara fakta. I berättelsen antogs för självklart att Doyle skjutits i benet, då detta intygades av flera oberoende vittnen, men där denna grundläggande fakta visade sig vara påhittad och enbart till för att förmedla den falska bilden till vittnena. Behovet av vittnen och planeringen av vittnenas placering har ofta i Christies romaner, och så även här, en avgörande betydelse. Det är även detta som ofta leder Poirot och Miss Marple rätt, då den allt för fördelaktiga placeringen av vittnen och alibiföremål väcker deras misstänksamhet. Läsaren ges i boken också relativt lite information om de olika karaktärerna, för det flesta presenteras enbart ett mycket tunt skal av deras personlighet samt att de har ett motiv till mordet. Detta anses vara ett medvetet stildrag, då läsaren själv ska fylla karaktärerna med innehåll från sin fantasi, vilket i sin tur leder till känslan av att på samma villkor som huvudpersonen upptäcka ledtrådar och lösa gåtan. Som många Christie-romaner utspelar sig mordet på resa och i sällskap av ett begränsat antal personer som alla haft motiv att utföra mordet.


Kommentar[redigera | redigera wikitext]

I boken medverkar även en annan av Christies återkommande figurer, överste Race – han och Poirot träffades för första gången i Korten på bordet.