Döderhultarn

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Axel Petersson, Döderhultarn
Beväringsmönstring
Döderhultarns ateljé i Oskarshamn

Axel Robert Petersson, kallad Döderhultarn, född 12 december 1868 på gården Högatorp i Döderhults socken utanför Oskarshamn i Småland, död 15 mars 1925 i Oskarshamn, var en svensk träskulptör.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Döderhultarn var son till Per August Petersson och Eva Lotta, född Persdotter. Fadern var jordbrukare och nämndeman, men dog vid 43 års ålder 1877. Modern fick ensam ta hand om Axel och hans sex syskon. Familjen flyttade 1889 in till Oskarshamn, där Petersson fick en egen snickarbod för sitt snidande. Han gjorde rekryten hos Smålands husarerRänneslätt, där han fick möjlighet att studera hästarnas rörelsemönster vilket anses ha påverkat hans konstnärskap. Inledningsvis sålde Axel Petersson skulpturerna för en tjugofemöring vilket motsvarade den gamla tolvskillingen. Då han under köpslåendet brukade säga: Vi får väl säga en tolvskilling?, kallades han ofta för "Tolvskillingen". Axel Petersson uppmärksammades i hemstaden 1906 under 50-årsjubileet, då han belönades med 20 kronor och en silvermedalj inom kategorin Mansslöjd i samband med en industriutställning.

Mot berömmelse[redigera | redigera wikitext]

Döderhultaren var under större delen av sitt konstnärsliv endast känd i Oskarshamn med omnejd, då under namnet "Tolvskillingen". Först i 40-årsåldern tog hans berömmelse fart nationellt och internationellt. Det var också då man började kalla honom "Döderhultaren".[1] Redaktören för tidningen Söndags-Nisse, Hasse Zetterström ("Hasse Z"), fick upp ögonen för den originelle träskulptören från Småland i samband med en av tidningen anordnad karikatyrutställning 1909.[1]

Efter att av en handelsresande ha fått en träskulptur i gåva, föreställande en mager häst (en Ottenbyare), bestämde Hasse Z sig för att beställa "så mycket han kunde få" av denne okände konstnärs skulpturer för att ha med i sin utställning. Med stadsfiskalen i Oskarshamn som mellanhand köptes två fulla lådor in av Döderhultarns konst. Dessa packades upp; "- Först «Begravningen» och «Bröllopet». Vi ställde upp pjäserna, ordnade dem rätt efter anvisning, och då vi slutligen togo alltsammans i betraktande fattades vi av en förvåning som satt i ett par dagar. Där bodde en ensam, tydligen mycket ensam, man nere i Småland och gjorde sådana ting och kastade dem ifrån sig, och ingen tog upp pärlorna." Karikatyrutställningen i Stockholm 1909 gjorde Döderhultaren känd nationellt.[2]

Internationell berömmelse fick Döderhultaren genom utställningarna vid Humoristernas Salong i Paris 1910; utställningar i Köpenhamn, Brighton, Rom och Turin 1911; utställningar i New York 1913 och i San Francisco och Chicago 1915.[3]

Det permanenta Döderhultarmuseet i Oskarshamn grundades 1911 och är idag inrymt i Kulturhuset på Hantverksagatan.

Verk och stil[redigera | redigera wikitext]

Han är känd för sina grovt tillyxade träskulpturer, av både människor och djur. De mest kända grupperna är; Bröllop, Begravningen, Mönstringen och Husförhöret. Om man tittar på hans karikatyrer av dåtidens "kändisar" i Oskarshamn, ser man ett klart släktskap med Albert Engström. Döderhultarn har ett eget museum i Oskarshamn, Döderhultarmuseet. Dessutom kan man besöka hans lilla lägenhet, i vilken han bodde och hade sin ateljé. Ateljén finns fortfarande kvar några hundra meter norr om Oskarshamns centrum och hembygdsföreningen håller den öppen för visning under sommarmånaderna. En storskalig kopia av Döderhultarens mer kända verk, Bröllop, pryder idag en trafikrondell vid Oskarshamns mellersta infart.[4] Skulpturgruppen är utformad med hjälp av motorsåg av Leksandskonstnären Torbjörn Lindgren.[5]

Citat[redigera | redigera wikitext]

En nype mull, va ä en mer?
— Axel Peterson, Döderhultarn
Jag beundrade hans hänsynslösa realism och hans sätt att förenkla. Hans vilt riktiga blick på ansikten och kroppar! Hans tragiska syn på människor och djur.
— Albert Engström
Jag kom underfund med att mina gubbar inte gjorde sig om jag inte skar dem grovt.
— Axel Peterson, Döderhultarn (1920-talet)
Döderhultarns figurer måste betraktas var och en för sig. De är färdiga enstaka skulpturer, avslutade i sig själva. Han har sällan fixerat dem i fasta grupper med avsikt att göra en grupp. Då han har gjort det nån enstaka gång, som i Häradsrätten, har resultatet blivit av överväldigande verkan
— Bror Hjorth

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Jungmarker (1969), sidan 34.
  2. ^ Jungmarker (1969), sidan 35.
  3. ^ Jungmarker (1969), sidan 36.
  4. ^ Barometern Oskarshamns-Tidningen. ”Döderhultarna på plats i rondellen”. http://www.barometern.se/nyheter/oskarshamn/doderhultarna-pa-plats-i-rondellen(3853497).gm. Läst 2013-07-11. 
  5. ^ Östra Småland/Nyheterna. ”Han gör Döderhultarns Bröllop i storformat”. http://www.nyheterna.net/NYHETER/Oskarshamn/Han-goer-Doederhultarns-Broellop-i-storformat. Läst 2013-07-11. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Döderhultarn - vår berömda träskulptör - i ord och bild, Oskarshamn 1915
  • Döderhultarn - Uttalanden om konstnären Axel Petersson med bilder av hans träskulpturer, Hembygdsföreningen Döderhultarmuseet, Oskarshamn 1970
  • Gunnar Jungmarker: Döderhultarn, Carlssons 1990
  • Sif Strand-Rönnbäck m fl: Axel Petersson Döderhultarn, Oskarshamns kulturförvaltning 1986

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]