Dackefejden

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Dackefejden
Dackestatyn Virserum 20060803.jpg
Nils Dacke frihetskämpen. Staty från 1956 av Arvid Källström på Gamla Torget i Virserum.
Plats Småland, Öland, skogsbygderna i södra Östergötland och skogsbygderna i östra Västergötland
Datum 1542-1543
Karaktär Bondeuppror
Part II Gustav Vasa
Ledare I Nils Dacke
Syfte Missnöje med Gustav Vasas skattepålagor och den rådande kyrkopolitiken
Resultat Gustav Vasa gick först med på en fredsuppgörelse. Dacke blev i och med den ledare för Småland undantaget Kalmar och Jönköping. Dacke passade därefter på att genomföra flera reformer: Den katolska gudstjänsten återinfördes och gränshandeln med Danmark blev åter tillåten, men vintern/våren år 1543 slog dock Gustav Vasas trupper skoningslöst tillbaka och Småland hamnade åter direkt under den svenska kronan. Det avgörande slaget skedde på isarna vid sjöarna utanför Virserum. Eftersom Gustav Vasa segrade över Nils Dacke blev det möjligt för honom att ännu lättare kunna centralstyra Sverige från Stockholm.
Skadade Dacke sårades redan i början av striderna, I augusti blev Dacke skjuten och stupade vid gränsen till Blekinge
Fällda Dackes släktingar antingen avrättades eller deporterades
Övrigt Efter upproret sattes Nils Dackes huvud på en påle och placerades vid galgbacken. För att minska risken för ännu ett uppror satte Gustav Vasa Dackes son i en fängelsecell där han fick svälta ihjäl.

Dackefejden var ett bondeuppror mot Gustav Vasa åren 1542-1543, under ledning av Nils Dacke, en bonde från Torsås i södra Småland.

Orsaken till upproret var det starka missnöje som rådde mot kungens försök att stärka centralmakten, något som kändes extra hårt i det tidigare relativt självständiga Småland. Upprorsmännen var främst missnöjda med Gustav Vasas skattepålagor och med den rådande kyrkopolitiken.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Äldre vasatiden
Sveriges historia 1523-1611

Föregås av
Sverige under Kalmarunionens tid

Gustav Vasa 1523-1560

Erik XIV 1560-1568

Johan III 1568-92

Sigismund 1592-1600

Karl IX 1599-1611


Fortsättning: Stormaktstiden

1524 hade Kalmarunionen i praktiken upphört sedan Gustav Vasa blivit insvuren som kung över Sverige. Redan innan hade unionen skakats av svåra stridigheter, särskilt mellan kungamakten och högadeln. Detta hade påverkat de svensk-danska gränsbygderna, där en stark självmedvetenhet hade utvecklats som en följd av de många krigstågen som passerade igenom landskapet. För att försvara sig fick bönderna organisera sig själva och slöt även bondefred med bönderna på andra sidan gränsen.

Gustav Vasa påbörjade en viss centralisering av styrelseskicket i Sverige. Nya skatter och kontrollinstrument infördes samt nya pålagor på bönderna. Inte minst kom många av bönderna att indirekt starkt påverkas av reformationen, i och med att många kyrko- och klosterhemman drogs in och gavs till adelsmän och högadel som ställde helt andra krav än kyrkan hade gjort. Samtidigt drabbades många nybyggarbönder genom att det togs in nya och hårdare skatter från dem. Nils Dacke var en av dessa nybyggande bönder som drabbades hårdast av dessa regleringar. Nils Dacke gjorde tillsammans med andra bönder ett uppror mot det nya hårda centralstyret som den tyska perioden vid Gustav Vasas hov hade skapat. Dacke var sedan sex år tillbaka känd som kriminell efter att han hade dödat en fogde. För att få anhängare lovade Dacke skattefrihet under ett år om de köpte vapen för pengarna istället, han ville inte förändra samhället utan han ville bara protestera mot de förändringar som hade blivit[1].

Händelseutveckling[redigera | redigera wikitext]

År 1542 gjorde bönderna i Småland, under ledning av Nils Dacke, uppror mot Gustav Vasas regim. Revolten kallas Dackefejden - något milt antagligen, jämfört med det inbördeskrig mot kungen som det egentligen var. Revolten spred sig snabbt över Småland, Öland, skogsbygderna i södra Östergötland och skogsbygderna i östra Västergötland. Städerna Kalmar och Jönköping förblev dock i kungamaktens händer. De flesta borgarna i städerna stödde Dacke men truppkoncentrationer av Gustav Vasas legoknektar gjorde att de förhöll sig lugna. Kalmar utsattes för en blockad på land- och sjösidan men sjöbevakningen var inte så stark att den helt kunde hindra in- och utförsel via vattnet.

Dacke och hans mannar besegrade lätt de kungliga trupperna som inte var vana vid strid i oländiga skogstrakter. Vid Kisa led kungens styrkor ett oväntat hårt nederlag då Dackes män lät anlägga en bröt som när den fälldes krossade legoknektarna som inte var förberedda på en sådan krigföring i oländig terräng. Samtidigt fann sig de kungliga trupperna i biskopssätet Växjö vara omringade på i stort sett alla håll och kanter av upprorsmän. Soldaterna evakuerades till Jönköping och därmed härskade Dacke och hans karlar över hela det inre Småland.

Den 8 november 1542 blev kungen därför tvungen att gå med på en fredsuppgörelse. Dacke blev i och med den ledare för Småland undantaget Kalmar och Jönköping. Han passade därefter på att genomföra flera reformer: Den katolska gudstjänsten återinfördes och gränshandeln med Danmark blev åter tillåten. Samtidigt började bristerna i bondeorganisationen att visa sig.

Många av Dackes anhängare hade svårt för att dra jämnt med andra bondeledare och drev på så sätt sina nästintill helt egna krig, som Simon Bagge i Sunnerbo, vilken var att likna vid närmast en rövare som plundrade bönderna i landskapet. Man hade även att kämpa mot en alltmer tilltagande isolering, då Gustav Vasa förbjöd all handel med smålänningarna och Dacke själv hade svårt att kommunicera med andra likasinnade bönder i andra landskap. Missnöjesyttringarna fanns i stort sett i hela riket men man nådde aldrig dessa bondeledare. Därtill kommer att början av 1540-talet var missväxtår i hela Småland vilket spädde på lidandet.

Andra organisatoriska problem var att man inte kunde få stöd från omvärlden. Danmark stödde visserligen upproret och leveranser utgick från Blekinges hamnar norrut in i Småland, men ville samtidigt inte se ett segrande bondeuppbåd i Sverige av rädsla för vilka effekter det skulle kunna få i de danska skogsbygderna. Dackesidan fick därför betala höga priser för att få tillgång på vapen och proviant söderifrån. Dackesidan belägrade det starkt befästa Kalmar i många månader, men avsaknaden av effektiva belägringsvapen och en ineffektiv blockad från sjösidan som företogs med ekor gjorde att trots en långvarig belägring kunde man inte få stadens befälhavare att kapitulera och öppna upp hamnen för bönderna.

Under vintern/våren år 1543 slog dock Gustav Vasas trupper skoningslöst tillbaka och Småland hamnade åter direkt under den svenska kronan. Det avgörande slaget skedde på isarna vid sjöarna utanför Virserum. Gustav Vasa hade tänkt marschera med sin armé från Linköping till Kalmar, men man anade oråd på vägen vis av erfarenheterna från bröten vid Kisa och tog inte den närmaste vägen över Högsby till Kalmar, utan valde en omväg över Virserum. Genom att anfalla från isen hade legoknektarna fördel av att anfalla i ett öppet landskap, och Dacke sårades redan i början av striderna vilket spädde på anarkin i de egna leden. Trots att bondearmén var i numerärt överläge, kunde deras armborst, högafflar och fåtaliga eldvapen inte besegra den kungliga armén. I augusti blev Dacke skjuten och stupade vid gränsen till Blekinge, efter upproret sattes hans huvud på en påle och placerades vid galgbacken. För att minska risken för ännu ett uppror satte Gustav Vasa Dackes son i en fängelsecell där han fick svälta ihjäl.

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

Efter kriget väntade svidande vidräkningar för alla bönderna i de deltagande socknarna och för dem som deltagit i upprorsmännens skara. Någon amnesti gavs inte. Dackes hembygd blev brutalt härjad och Dackes släktingar antingen avrättades eller deporterades. Samtidigt fortsatte kaoset genom de lokala bondehövdingarna som fortsatte att leva på plundringståg och drev sitt privata krig flera år efter att Nils Dacke var död. Varje socken fick olika sorters kollektivböter på 0,8-2 mark per bonde. Varje bonde fick vidare böta ett antal oxar som sändes som "försoningsgåvor" till kungliga magasin i Mälardalen. En annan effekt blev att Gustav Vasa drev igenom vissa drastiska beslut medan han väntade med att införa nya drastiska reformer. Vid riksdagsmötet i Västerås 1544 infördes ärftlig tronföljd, vilket ersatte valkungadöme som varit tidigare. Ekonomiskt blev kriget en katastrof för Småland och till en början även för Sverige som helhet. Sverige repade sig dock relativt snabbt medan det tog decennier innan Småland uppnådde samma befolkningsnivå och ekonomiska standard som innan Dackefejden. Eftersom Gustav Vasa segrade över Nils Dacke blev det möjligt för honom att ännu lättare kunna centralstyra Sverige från Stockholm. Dackefejden är en viktig del av Sveriges historia och den var betydelsefull under en längre tid[1].

Nils Dacke i dag[redigera | redigera wikitext]

I Virserum, orten där det slutgiltiga slaget påstås har utspelat sig, har Nils Dacke bland annat hyllats med en staty i centrum. Under 1970-talet spelades ett teaterspel om Nils Dacke, något som återupptogs under 2007 i Virserum och sedan under 2012 i Pålsboda.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Lindqvist, Herman (1993). Historien om Sverige. Historien om Gustav Vasa och hans söner och döttrar (1. uppl.). Stockholm: Norstedt. Libris 8221106. ISBN 91-1-912652-2 [sidnummer behövs]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Larsson, Lars-Olof: Dackeland, Norstedts, Stockholm 1979
  • Alvemo, Bo: Dackefejden, Svenskt militärhistoriskt bibliotek, Luleå 2006
  • Alvemo, Bo: Nils Dacke - rebellen, dokumentärroman, Stockholm 2010
  • Alvemo, Bo: Nils Dacke - vår okände kändis, Stockholm 2011