Dadaism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hugo Balls ljuddikt Karawane så som den publicerades 1917.

Dadaismen eller Dada var en avantgardistisk konstriktning inom modernismen som blomstrade från 1916 till omkring 1923. Dada kan ses som en mer handgriplig protest mot kulturens inlemmande i den sociala hierarkin. Man kan också säga att Dada var det första medvetna brottet med en borgerlig kulturell kontinuitet.

Ordet[redigera | redigera wikitext]

Vad ordet dada härstammar ifrån är precis som med mycket i denna rörelse inte bara höljt i dunkel utan det förekommer också ofta i ett stort antal mer eller mindre uppdiktade förklaringar kring många företeelser. Vissa menar att det bara är ett onomatopoetiskt ord för barnjoller, andra att ordet är hämtat från ett franskt barnsligt uttryck för häst. Ordets irrationella mångtydighet blev symbolisk för hur den dadaistiska rörelsen skulle te sig. Hugo Ball skriver i sin dagbok i juni 1921: När jag stöter på ordet "Dada" blev jag två gånger kallad av Dionysis Aeropagita. D A - D A (Huelsenbeck har skrivit om denna mystiska födelse; det har även jag i tidigare anteckningar. Vid den tiden var jag intresserad av bokstävernas och ordens alkemi).[1]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Hans Arp (1887-1966), Hugo Ball (1886-1927), Tristan Tzara (1896-1963), Marcel Janco (1895-1984), Richard Huelsenbeck (1892-1974) och en del andra samlades under första världskrigetCabaret Voltaire i Zürich i det neutrala Schweiz. Här tillkännagavs födelsen av en ny konstriktning kallad dadaism första gången 5 februari 1916 och skulle manifestera sig många gånger om under bullriga och kaotiska soaréer. Bland medlemmarna fanns också den svenske tecknaren och filmaren Viking Eggeling (1880-1925).

En vidare social kontur fick dadaismen i Berlin, dit den fördes av Huelsenbeck, som snabbt skaffade sig uppsluppna och respektlösa lekkamrater i bland andra Raoul Hausmann, George Grosz, Walter Mehring och Johannes Baader. Här tog dadaisterna klar ställning för den revolutionära omvandling av samhället som yttrade sig i rådskommunismen. Det kan inte råda något tvivel om att dada här tog steget ut ur konstens domäner in i en strävan att radikalt förändra varje människas dagliga liv. Det är också detta som utgör dadas särart.

En annan grupp med Marcel Duchamp (1887-1968), Francis Picabia (1878-1953) och Arthur Cravan i spetsen hade uppstått ungefär samtidigt, och kom senare att knyta förbindelser med såväl Zürich- som Berlin-gruppen. Så småningom kom såväl Duchamp och Picabia som Tzara att utöva stort inflytande över dadaisterna i Paris, där bl.a. André Breton, Benjamin Pérét och Jacques Rigaut kan nämnas.

Den italienska traditionalistiska filosofen Julius Evola associeras även med dadaismen i Italien. Till de mer bekanta författarna inom dadaismen räknas Walter Serner.

Ideologi[redigera | redigera wikitext]

Dada var en konstnärligt individuell protest mot det samhälle som frambringat första världskriget. Eftersom man ansåg att konsten rättfärdigade detta förljugna samhälle var det en självklarhet att man måste attackera detta samhälle.

Den konst dadaisterna skapade var främst, vad de själva kallade antikonst, som exempelvis Hugo Balls dikter av nonsens eller Duchamps ready-mades, som ett cykelhjul han skruvade fast på en pall. Picabia skruvade isär en klocka, doppade delarna i bläck, och gjorde avtryck på ett papper med dem, vilket utgjorde konstverket. Kurt Schwitters (1887-1948) gjorde collage av pappersbitar och andra föremål han hittade på gatan.

Dadaisterna använde medvetet ett irrationellt arbetssätt och de hyllade en anarkistisk och cynisk arbetsmetod där bland annat brottet mot de klassiska begreppen om skönhet stod i centrum.

Krigets fysiska destruktivitet fick i dada sin motsvarighet i en kulturell destruktivitet, men den anti-konst man skapade kom med tiden att ingå i den etablerade konstvärlden. Numera får man betala höga priser för verk av Picabia och Schwitters, men det torde dock vara svårt att slå mynt av de direkta konstaktioner som exempelvis Baader, Rigaut och Cravan excellerade i. Det är dessa senare som står för den handgripliga protest som omtalas i inledningen av denna artikel.

Film[redigera | redigera wikitext]

Närmast samtliga dadaistiska filmer är gjorda i Paris (Med undantag för några av de tidigaste abstrakta filmerna av Hans Richter och Viking Eggeling[2]) där nätverken av filmklubbar (Ciné-Club) innebar goda möjligheter att få visa upp verken.[2]

Den dadaistiska filmrörelsen har en komplicerad relation med den surrealistiska och de två kan ibland vara svåra att skilja på. Dock har mycket av filmrörelsen sin grund i Duchamps ifrågasättande av vår optiska syn och språket som faktiska sanningar.[3]

Några framträdande filmskapare var bland annat Viking Eggeling, Hans Richter, Marcel Duchamp, Man Ray, Fernand Legér, Francis Picabia mm.

Utmärkande drag[redigera | redigera wikitext]

Det som kännetecknar de dadaistiska filmerna är ett ständigt försök till att bryta rådande förväntningar om hur ett filmiskt narrativ ska vara uppbyggt. Den är även ute efter att förstöra bilden av att film skulle vara en reflektion av verkligheten och behovet av att kunna identifiera sig med karaktärerna på duken. Genom att sakna ett starkt narrativ, hålla sig borta från ämnen som utforskar och försöker förstå det mänskliga psyket samt konstant påminna publiken om att film inte skapar annat än illusioner (Med andra ord är film alltid en film och kommer aldrig kunna bli något mer än vad som visas på duken just nu) försöker Dadaisterna att peka ut bristerna i våra sociala konventioner.[2]

Som exempel på filmer kan nämnas Ballet Mécanique av Fernand Legér och Entr'acte av René Clair och Francis Picabia.[4] Värd att nämna är också Man Ray's Retour á la raison då delar av filmen är gjord utan kamera. Istället kastade Ray salt, peppar, häftstift mm. direkt på celluoidfilmen[5] vilket ytterligare utmärker filmens dadaistiska drag.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bernt Olsson & Ingemar Algulin (2005). Litteraturens historia i världen (Fjärde upplagan). Stockholm: Norstedts Förlag. sid. 492. ISBN 91-7227-434-4 
  2. ^ [a b c] Ezra, E: "European Cinema" sidan 83. Oxford University Press, 2004
  3. ^ Ezra, E: "European Cinema" sidan 80. Oxford University Press, 2004
  4. ^ Ezra, E: "European Cinema" sidan 82. Oxford University Press, 2004
  5. ^ Ezra, E: "European Cinema" sidan 81. Oxford University Press, 2004

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]