Dag Wirén

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Dag Wirén
Tonsättare
Född 18 oktober 1905
Striberg, Västmanland Sverige
Död 19 april 1986 (80 år)
Danderyd, Stockholms län Sverige
Instrument orgel, piano
Aktiva år 1932–72

Dag Ivar Wirén, född 18 oktober 1905 i Striberg i Västmanland, död 19 april 1986 i Danderyd, var en svensk tonsättare och musikarrangör.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Dag Wirén växte upp i Fjugesta i Närke. Han avlade studentexamen vid Karolinska läroverket i Örebro år 1924. Mellan åren 1926 och 1931 studerade han vid Musikkonservatoriet i Stockholm. Därifrån tog han organistexamen år 1929 och examen i komposition år 1931. Lärare i komposition var Ernst Ellberg. Efter avslutade studier i Sverige fick han stipendium för vidare studier i Paris, där vistades åren 1931–1934 där han studerade komposition och instrumentation. Leonid Sabanejev var där hans lärare i instrumentation. År 1932 invigdes Örebro konserthus, och i samband därmed uppfördes Wiréns Konsertuvertyr nr. 1, op. 2. Kompositören kunde själv via radiolänk följa framförandet.

Efter hemkomsten till Sverige engagerade sig Wirén i ledningen för Fylkingen. Han var bibliotekarie i Föreningen svenska tonsättare åren 1933-38. I samma förening var han vice ordförande 1938-63. Vidare var han musikkritiker i Svenska Morgonbladet 1938-1946 och styrelseledamot i Stim 1939–1968. Han satt i Musikaliska Akademiens styrelse 1948–1960. Från 1964 uppbar Wirén en nyinstiftad statlig konstnärsbelöning, vilket innebar en årlig inkomstgaranti.

Wirén var gift med sångtextförfattaren Noel Wirén.

Tonspråk[redigera | redigera wikitext]

Wiréns produktion, som sträcker sig från seriös till populärmusik, är känd för sin kvalitet snarare än kvantitet. Ett antal av hans verk fick inget opusnummer, eller återkallades. Han sade en gång att hans önskan var att underhålla och behaga, och komponera lyssnarvänlig "modern" musik.[1] Det sparsmakade draget har ofta framhävts för att karakterisera hans stil och teknik. Förmågan att få mycket små, till synes oansenliga motiv att utvidgas och fylla upp gedigna formförlopp bör förstås som den mest väsentliga innebörden av hans ekonomiska tillvägagångssätt.

Neoklassiska stycken från Wiréns tidiga parisiska period, inklusive pianotrion (1933) och sinfoniettan (1933-1934), är melodiskt och rytmiskt underhållande.[2] Efter återkomsten till Sverige komponerade han sina första två symfonier och sitt mest kända verk, Serenad för stråkar (1937). Samma anda som i serenaden finns andra symfonins final (1939).[1] Musikstilen efter hemkomsten från Paris förblev i stort sett neoklassisk, melodisk, energisk och spirituell.

Mot mitten av 1940-talet blev Wirén allvarligare i sin stil, kanske påverkad av Jean Sibelius.[3] Wirén utvecklade en personlig teknik, kallad metamorfosteknik, som han först använde i den tredje stråkkvartetten (1941-1945), med gradvis motivförändring för att undvika upprepning. Han följde detta tillvägagångssätt i sin tredje symfoni (1944), där första satsens första tema, byggt på ett tema i dorisk tonart, sedan utvecklas och förändras.[1] Den uttrycksfulla fjärde symfonin (1952) kan betecknas som utgången från ett tema (monotematisk teknik). Hans sena verk är strama och inåtvända, däribland den femte symfonin (1964) och den femte stråkkvartetten (1970).[2]

Kompositioner[redigera | redigera wikitext]

Wirén komponerade fem symfonier, stråkkvartetter och filmmusik. Han blev bland annat mycket uppmärksammad i USA liksom i Sverige för sin lättsamma och utpräglat neoklassicistiska Serenad för stråkorkester opus 11. Han skrev också musiken till det vinnande bidraget i Melodifestivalen 1965, "Annorstädes vals", som framfördes av Ingvar Wixell.

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Verkförteckning[redigera | redigera wikitext]

Orkestermusik[redigera | redigera wikitext]

  • Symfoni nr 1 op. 3 (1932)
  • Symfoni nr 2 op. 14 (1939)
  • Symfoni nr 3 op. 20 (1943–44)
  • Symfoni nr 4 op. 27 (1951–52)
  • Symfoni nr 5 op. 38 (1964)
  • Konsertuvertyr nr 1 op. 2 (1931), uruppfördes vid invigningen av Örebro konserthus den 2 april 1932
  • Konsertuvertyr nr 2 op. 16 (1940)
  • Lustspelsuvertyr op. 21 (1945)
  • Sinfonietta op. 7a (1933-34)
  • Två orkesterstycken op. 7b (1934)
  • Serenad för stråkorkester op. 11 (1937)
  • Liten svit op. 17 (1941)
  • Romantisk svit op. 22 (Köpmannen i Venedig) (1943, reviderad 1961)
  • Divertimento op. 29 (1954-57)
  • Triptyk för liten orkester op. 33 (1958)
  • Musik för stråkorkester op. 40 (1966)

Konserter[redigera | redigera wikitext]

  • Cellokonsert op. 10 (1936)
  • Violinkonsert op. 23 (1946)
  • Pianokonsert op. 26 (1950)
  • Concertino för flöjt och liten orkester op. 44 (1972) (Wiréns sista verk)

Kammarmusik[redigera | redigera wikitext]

  • Stråkkvartett nr 1 (utan opusnummer)
  • Stråkkvartett nr 2 op. 9 (1935)
  • Stråkkvartett nr 3 op. 18 (1941)
  • Stråkkvartett nr 4 op. 28 (1952–53)
  • Stråkkvartett nr 5 op. 41 (1970)
  • Pianotrio nr 1 op. 6 (1933)
  • Pianotrio nr 2 op. 36 (1961)
  • Blåskvintett op. 42 (1971)
  • Kvartett för flöjt, oboe, klarinett och cello op. 31 (1956)
  • Sonatin för violin och piano op. 15 (1940)
  • Sonatin för cello och piano nr. 1 op. 1 (1931)
  • Sonatin för cello och piano nr. 2, e-moll, op. 4 (1933)
  • Suite miniature för cello och piano op. 8a (1934)
  • Suite miniature för pianotrio op. 8b (1934)

Instrumentalverk[redigera | redigera wikitext]

  • Tema med variationer för piano op. 5 (1933)
  • Ironiska småstycken för piano op. 19 (1942-45)
  • Sonatin för piano op. 25 (1950)
  • Improvisationer för piano op. 35 (1959)
  • Liten serenad för gitarr op. 39 (1964)
  • Liten pianosvit op. 43 (1971)

Verk för kör[redigera | redigera wikitext]

Sånger[redigera | redigera wikitext]

Sceniska verk[redigera | redigera wikitext]

Filmmusik[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Brandel
  2. ^ [a b] Haglund
  3. ^ Sohlman

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Tegen, Martin (red.): Dag Wirén – en vägvisare. Gidlunds 2005.
  • Reimers, Lennart: 12 kapitel om Dag Wirén. Bromma Ed. Reimers 1995.
  • Bergendal, Göran: 33 svenska komponister. Lindblads 1982.
  • Pergament, Moses: Svenska tonsättare. Gebers 1943 (s. 154–159).
  • Sohlmans musiklexikon band 5. Sohlmans förlag 1979 (s. 830).
  • Brandel Å. A Mature Generation: Larsson, Wirén, de Frumerie, Koch. In: Sweden in music. Musikrevy International, Stockholm, 1960
  • Haglund, Rolf: Dag Wirén, i: "The New Grove Dictionary of Music and Musicians", band 20, Macmillan Publishers, London 1980

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]