Damavallaby
| Damavallaby Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Infraklass | Pungdjur Marsupialia |
| Ordning | Fåframtandade pungdjur Diprotodontia |
| Familj | Kängurudjur Macropodidae |
| Släkte | Macropus |
| Art | Damavallaby M. eugenii |
| Vetenskapligt namn | |
| § Macropus eugenii | |
| Auktor | (Desmarest, 1817) |
| Utbredning | |
 Utbredningsområde | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Damavallaby (Macropus eugenii[2][3][4][5]) är en pungdjursart som först beskrevs av Anselme Gaëtan Desmarest 1817. Macropus eugenii ingår i släktet Macropus och familjen kängurudjur.[6][7] Inga underarter finns listade.[6]
Utseende[redigera | redigera wikitext]
Arten når en kroppslängd (huvud och bål) av 52 till 68 cm och en svanslängd av 33 till 45 cm. När den står på bakbenen är den cirka 45 cm hög. De minsta fullvuxna individerna väger cirka 4 kg. Honor är något mindre än hannar och med en maximal vikt av 6,9 kg även lättare. Hannar kan väga upp till 9,1 kg. Damavallabyn kännetecknas av ett litet huvud, stora öron och en svans som blir smalare mot spetsen. Pälsen är på ovansidan grå till gråbrun och på buken ljusare grå till gul. Kring extremiteterna finns vanligen en röd skugga. Arten har liksom andra släktmedlemmar långa och kraftiga bakre extremiteter för att kunna hoppa.[8]
Utbredning[redigera | redigera wikitext]
Denna vallaby förekommer i sydvästra Australien men hade där tidigare ett betydligt större utbredningsområde. Arten lever även på några mindre öar i regionen samt på Kangaroo Island. Populationen på fastlandet dog ut under 1930-talet. Året 1870 hade kolonialpolitikern Sir George Grey flyttat en population till Kawau Island som tillhör Nya Zeeland. Dessa populationer som nu lever på Australiens fastland blev återintroducerade med hjälp av exemplar som hämtades från australiska öar och från Kawau Island.[1][9] Utbredningsområdet är delvis täckt av träd och buskar men arten håller sig vanligen till de öppna gräsmarkerna.[1]
Ekologi[redigera | redigera wikitext]
Hannar och honor bildar flockar och inom flocken upprättas en hierarki. Den största och kraftigaste hannen är flockens mest dominanta djur. För att avgöra positionens i hierarkin utförs även rituella och allvarliga strider. Under de senare drar motståndarna varandra med framtassarna i huvudet och de sparkar med bakbenen mot varandra. Detta beteende används även mot fiender som dingon. Med sina skarpa klor kan vallabyn skada dingon allvarligt. En flock kan ha upp till 50 medlemmar och reviret är maximalt 100 hektar stort.[8]
Vid långsamma rörelser går damavallabyn på fyra fötter. Vid ökningen av hastigheten byter den mellan 1,25 och 1,6 m/s till en hoppande rörelse på bakfötterna. Skuttarnas längd varierade under en studie från 1987 mellan 0,7 och 2,5 meter.[10]
Damavallabyn äter gräs, blad och andra växtdelar. Den föredrar gräs med strån som är upp till 50 cm långa. Arten är mindre framgångsrik när den väljer buskarnas blad och den tappar många blad. När damavallabyn äter från buskar håller den växten mellan fingrarna och handflatan.[11] En avhandling från 2011 registrerade 24 olika växter som ingår i födan.[12] Arten har förmåga att dricka havsvatten, något som oftast sker i torra regioner.[12]
Arten är främst aktiv på natten.[8] Individerna gömmer sig på dagen i områden med buskar.[12]
Flockens alfahanne är den förste som får para sig med en hona. Honan parar sig däremot flera gånger, även med andra hannar från flocken. Embryons utveckling vilar en längre tid när honan har en diande unge i pungen (marsupium). När syskonet lämnar pungen börjar den egentliga dräktigheten som varar i 25 till 28 dagar. Honan föder oftast en enda unge som är underutvecklad och som kravlar till pungen. Ungen stannar 8 till 9 månader i pungen och den får ytterligare en eller två månader di när den främst lever utanför pungen. Könsmognaden infaller för honor efter cirka 9 månader och för hannar efter ungefär två år.[8]
Uppskattningsvis lever honor 14 år och exemplar av hankön 11 år.[12]
Damavallabyn och människor[redigera | redigera wikitext]
Den första kängurun som observerades av europeiska upptäcktsresande var en damavallaby. Upptäckten gjordes 1629 när det holländska fartyget Batavia strandade vid Wallaby Islands.[12]
Artepitetet i det vetenskapliga namnet är bildat av det ursprungliga namnet för ön St Peter i Nuyts Archipelago (L´íle Eugène).[13]
Arten konkurrerar liksom andra kängurur med betande tamfår. De kan minska fårens tillgång till föda betydligt. Damavallabyn jagas av människor för att förbättra fårens situation samt även för hudens skull; den förarbetas till läder.[8] Djuret påverkas negativt av introducerade fiender som rödräven och tamkatt. Några exemplar dör under okontrollerade bränder eller i trafiken.[1]
För att bevara arten placeras gift mot rävar i damavallbyns utbredningsområde. Djuret återintroduceras i områden där det var utdött. Damavallbyn förekommer i två nationalparker och i andra naturskyddsområden. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1]
Damavallyn var det första australiska pungdjuret och det andra pungdjuret överhuvudtaget som fick sitt genom kartlagt.[14]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c d e] Burbidge, A.A. & Woinarski, J. 2014 Macropus eugenii . Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 15 november 2020.
- ^ Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (1992) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 2nd ed., 3rd printing
- ^ (1998) , website, Mammal Species of the World
- ^ Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (2005) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 3rd ed., vols. 1 & 2
- ^ Nowak, Ronald M. (1991) , Walker's Mammals of the World, vol. 1, 5th ed.
- ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (26 mars 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. Arkiverad från originalet den 18 juni 2012. https://web.archive.org/web/20120618223324/http://www.catalogueoflife.org/services/res/2011AC_26July.zip. Läst 24 september 2012.
- ^ ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26
- ^ [a b c d e] Annette M. Labiano-Abello (1999). ”Tammar wallaby” (på engelska). Animal Diversity Web. University of Michigan. http://animaldiversity.org/accounts/Macropus_eugenii/. Läst 9 november 2017.
- ^ ”Conservation genetics – molecular detectives at work”. Australian Academy of Science. Arkiverad från originalet den 29 maj 2012. https://web.archive.org/web/20120529185835/http://science.org.au/nova/044/044key.htm. Läst 7 november 2017.
- ^ Baudinette, R.V.; Gannon, B. J.; Runciman, W.B.; Wells, S.; Love, J. B. (1987). ”Do cardiorespiratory frequencies show entrainment with hopping in the tammar wallaby?”. Journal of Experimental Biology 129 (1): sid. 251–63. PMID 3585241. http://jeb.biologists.org/content/129/1/251.full.pdf.
- ^ Lentle, R. G. (1998). Feeding strategies of the tammar wallaby. Massey University. sid. 115-116. http://mro.massey.ac.nz/handle/10179/2869. Arkivkopia hämtat från the Wayback Machine.
- ^ [a b c d e] ”Tammar Wallaby” (pdf). Western Australia Department of Environment and Conservation. 2011. Arkiverad från originalet den 25 februari 2011. https://web.archive.org/web/20110225064720/http://www.dec.wa.gov.au/component/option%2Ccom_docman/task%2Cdoc_download/gid%2C133/Itemid%2C/. Läst 20 december 2018.
- ^ Conder & Strahan, red (2007). ”Macropus eugenii”. Dictionary of Australian and New Guinean Mammals. CSIRO PUBLISHING. sid. 71. ISBN 978-0-643-10006-0
- ^ Mark Eldridge (2017) The Tammar Wallaby, one species or two?, Australian Museum
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Damavallaby.
Wikispecies har information om Macropus eugenii.
Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]
|