Dansk-tyska kriget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Dansk-tyska kriget
Slaget vid Dybbøl Mølle
Slaget vid Dybbøl Mølle, målning av Jørgen Valentin Sonne, 1871.
Ägde rum 1 februari – 30 oktober 1864
Plats Schleswig/Slesvig och Jylland
Resultat Avgörande tysk seger, Freden i Wien
Casus belli Oenighet kring hertigdömet Schleswigs status och Danmarks antagande av den så kallade Novemberförfattningen
Territoriella
ändringar
Danmark tvingades ge upp Schleswig, Holstein, och Sachsen-Lauenburg till Preussen och Österrike
Stridande
Flag of the German Confederation (war).svg Tyska förbundet:  Danmark
Svenska-norska unionen Svensk-norska frivilliga
Befälhavare/ledare
War Ensign of Prussia (1816).svg Helmuth von Moltke
War Ensign of Prussia (1816).svg Friedrich von Wrangel
Kejsardömet Österrike Wilhelm von Tegetthoff
Danmark Christian de Meza
ersattes av
Danmark Georg Daniel Gerlach den 29 februari 1864
Styrka
Vid krigets utbrott: 61 000
158 kanoner
Senare förstärkningar: 20 000
64 kanoner[1]
38 000
100+ kanoner[1]
Förluster
1 700+ döda, sårade eller tillfångatagna 1 570+ döda, 700+ skadade, 3 550+ tillfångatagna

Dansk-tyska kriget eller andra schleswigska kriget (danska: 2. Slesvigske Krig; tyska: Deutsch-Dänischer Krieg[2]) kallas det krig som under 1864 utspelade sig mellan Danmark och ett antal tyska stater med Preussen och Österrike i spetsen, med anledning av en tvist om hertigdömet Slesvig. Kriget kan ses som en fortsättning på slesvig-holsteinska kriget 1848-1851.[3]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

En karta över det omstridda området i jämförelse med dagens gränser. I dagens Jylland (rött) ingår norra Schleswig (mellan de purpurfärgade linjerna). Södra Schleswig är markerat orange och det historiska Holstein guldgult. Floder Eider utgör gränsen mellan Schleswig och Holstein. Efter kriget 1864 fick Danmark avträda hela Schleswig, men återfick den norra delen 1920.
En samtida illustration av Dannevirke och en av dess nya skansar (skans 14).
Bild från Dybbøl två dagar efter stormningen och det danska nederlaget.
Kriget 1864a.jpg
Kriget 1864b.jpg
Kriget 1864c.jpg

Gränsområdet mellan Danmark och Tyskland hade under lång tid haft en blandad dansk och tysk befolkning, och de två hertigdömena Schleswig och Holstein ingick sedan länge i personalunion med Danmark. Danska respektive tyska nationalistiska stämningar hade uppstått med åsikter att området borde knytas närmare till Danmark respektive Tyskland, och där framför allt Schleswigs ställning var omstridd.[4] Ett uppror bland de tyska invånarna i Schleswig-Holstein i början av 1848 med krav på frigörelse från Danmark ledde till schleswig-holsteinska kriget 1848–1851, där Danmark stod som segrare, bland annat efter att Ryssland hade pressat Preussen att upphöra med sitt stöd till Schleswig-Holstein. De två hertigdömena förblev därför under danskt styre, men som en dansk eftergift bestod den så kallade helstaten, vilket innebar att Schleswig-Holstein styrdes som ett samlat område. Dansknationalisterna i Schleswig och den danska regeringen hade hellre införlivat hela Schleswig med det "egentliga" Danmark, men så skedde alltså inte. I grund och botten hade kriget således inte förändrat de motsättningar som ledde till dess utbrott.

Det fortsatta gemensamma regerandet ledde till författningsmässiga och politiska problem. Danmark var sedan 1849 en konstitutionell monarki, medan den danske kungen i sin egenskap av hertig av Schleswig respektive Holstein fortfarande var formell envåldshärskare med rådgivande ständerförsamlingar. I den gemensamma regeringen satt därför både liberala ministrar från Danmark och konservativa, adliga ministrar från Holstein. Lagstiftningsarbetet blev allt mer blockerat, och i Danmark fruktade man att riket skulle bli allt mer öppet för tysk inblandning som en följd av Holsteins (men inte Schleswigs) medlemskap i Tyska förbundet. Danskarna föredrog därmed att helt släppa det huvudsakligen tyska Holstein, och hade velat göra så redan 1848. Problemet var dock att tyskarna i både Schleswig och Holstein var emot en delning av de två hertigdömena, och inte kunde acceptera att en tysk minoritet i Schleswig då skulle hamna under direkt danskt styre. Tyskarnas tanke om hur den schleswig-holsteinska frågan skulle lösas var således att både Schleswig och Holstein skulle lämna danskt styre.

Under åren efter schleswig-holsteinska kriget och före det dansk-tyska kriget hade också Preussens ställning stärkts väsentligt, liksom de tyska enhetssträvandena.

Upptakten till kriget[redigera | redigera wikitext]

Utvecklingen efter kung Fredrik VII av Danmarks död 15 november 1863 kom att bli upptakten till kriget. Den nye kungen Kristian IX av Danmark undertecknade redan den 18 november en ny grundlag, den så kallade novemberförfattningen, som gällde för Danmark och Schleswig, men inte Holstein. Syftet var att knyta Schleswig närmare till Danmark, och åtgärden utgjorde ett tydligt frånsteg från Danmarks löfte från 1851 att fortsätta med helstatslösningen för Schleswig-Holstein.

Det danska agerandet ledde till att prins Fredrik av Augustenburg den 19 november gjorde anspråk på styret av Schleswig och Holstein och utropade sig till hertig Fredrik VIII av Schleswig-Holstein. I hela Tyskland uppstod starka sympatier för vad man såg som Schleswig-Holsteins befrielse, flera tyska småfurstar erkände Fredrik VIII:s anspråk, och tyska förbundsdagen erbjöd sig att pröva de båda tronpretendenternas sak. På förbundsdagens mandat gick därefter trupper från Hannover och Sachsen in i Holstein den 24 december 1863 utan att detta ledde till några krigshandlingar, eftersom den danska armén omedelbart utrymde området. Den 18 januari 1864 överlämnade Preussen och Österrike ultimatum om att novemberförfattningen skulle dras tillbaka. Då Danmark vägrade inleddes kriget.

Danmark hade före sitt agerande inte återförsäkrat sig om stöd från någon av stormakterna, vilket visade sig vara ödesdigert och mycket dumdristigt mot bakgrund av hur den europeiska 1800-talspolitiken fungerade. Storbritannien hade i och för sig ett visst intresse av att stödja Danmark, men ansåg sig inte kunna ingripa själv. Frankrike och Ryssland såg inte sina intressen hotade, och var dessutom fientligt inställda till varandra, så inget av dessa länder hade något intresse av att ingripa. Således kunde Preussen och Österrike ingripa mot Danmark utan att någon av de övriga europeiska stormakterna drogs in i kriget. Danmarks eventuella förhoppningar om aktivt stöd från Sverige visade sig också vara grundlösa.[5]

Krigets förlopp[redigera | redigera wikitext]

Den 31 januari 1864 uppmanade den preussiske fältmarskalken Friedrich von Wrangel, vars armé nu stod i Holstein, de danska trupperna under general Christian de Meza att utrymma Schleswig, vilket de vägrade. Den 1 februari 1864 gick därför en preussisk-österrikiska styrka på omkring 60 000 man över gränsfloden Eider in i Schleswig under ledning av Wrangel och den österrikiske generalen Gablenz. Den danska armén om 35 000 man under befäl av de Meza var uppställd längs befästningsverket Dannevirke, som dock inte var i särskilt gott skick. Den 2 februari angrep preussarna under prins Fredrik Karl den vänstra danska flygeln vid Mysunde, men kastades tillbaka av danska trupper under general Gerlach. Österrikarna anföll den 3 februari mitten av den danska linjen och intog Kongshøj efter en intensiv strid. Detta ledde till att de Meza befarade att hans trupper skulle bli omringade, och natten mellan 5 och 6 februari övergavs Dannevirke med 200 kanoner och stora förråd och den danska armén drogs tillbaka. Även om åtgärden kan ha varit nödvändig, fick reträtten en demoraliserande inverkan på de danska trupperna, eftersom Dannevirke av danskarna hade betraktats som en stark fästning.

Huvuddelen av den danska armén begav sig till Als och Sundeved, där Gerlach 28 februari övertog befälet från den nu diskrediterade de Meza. De preussiska styrkorna fanns strax därefter i närheten, och österrikarna tågade samtidigt mot Fredericia. Den 15 mars intogs Femern genom överrumpling, och 17 mars förlorade danskarna hela terrängen framför Dybbøl efter en strid vid Ragebøl. Den 28 mars anföll preussarna den danska Dybbølställningen, men slogs tillbaka. Den 2 april påbörjades ett två veckors långt artilleribombardemang av staden Sønderborg och av de relativt oförberedda danska skansarna, som inledningsvis höll ut trots svåra förutsättningar. Den danske divisionsgeneralen du Plat föreslog 16 april att man skulle utrymma ställningen för att undvika ytterligare förluster, men Gerlach och den danska regeringen önskade hålla sig kvar i Sundeved på Schleswigs fastland, tills en fredskonferens kunde inledas. Man fruktade för arméns moral ifall även Dybbøl skulle ges upp.

Den fredskonferens man hoppades på byggde på ett engelskt förslag från 21 mars, som hade erbjudit sig att hålla en sådan i London. Det visade sig dock att den tyska sidan inte ville avsluta sina operationer innan Dybbøl hade fallit, och den 18 april genomförde de preussiska styrkorna den länge förberedda stormningen av Dybbøl, som föll på några timmar.[3] De danska truppernas uthållighet under de dryga två veckornas artilleribeskjutning av en överlägsen fiende har dock lett till att datumet 18 april har fått en stor betydelse i dansk historia.[6]

Därefter utrymde danskarna även fästningen Fredericia utan strid den 28 april. Fredskonferensen sammankallades den 25 april och 9 maj slöts vapenvila, samma dag som en sjöstrid mellan två danska och två österrikiska fregatter inträffade. Vapenvilan upphörde 25 juni utan att fred hade slutits, och 29 juni förde prins Fredrik Karl sina trupper i båtar över Alssundet. De 12 000 man starka danska arméstyrkorna på Als, under befäl av Steinmann blev överrumplad och fick inget understöd från den danska flottan. Den tvingades därför överge hela fästningsartilleriet på Als och bege sig till Fyn, förutom att den drabbades av förluster på 3 200 man. Detta bröt slutligen danskarnas stridsvilja: Vendsyssel utrymdes 14 juli och öarna i Nordsjön föll 19 juli.[3]

Krigets konsekvenser[redigera | redigera wikitext]

Eftersom varje hopp om utländsk hjälp var uteslutet inledde Danmark 1 augusti fredsförhandlingar i Wien. Den 30 oktober slöts sedan freden i Wien, med resultatet att Schleswig, Holstein och Sachsen-Lauenburg fick avträdas.

Dansk-tyska kriget kom också att bli det första i raden av tre tyska enighetskrig, och följdes av tyska enhetskriget 1866 och fransk-tyska kriget 1870-1871. I alla tre krigen styrdes Preussens agerande av ministerpresidenten Otto von Bismarck understödd av Helmuth von Moltke d.ä. som generalstabschef.[5]

Svenskt och norskt deltagande[redigera | redigera wikitext]

Under intryck av skandinavismen hade en del svenskar och norrmän deltagit som frivilliga i schleswig-holsteinska kriget.[7] Dessa stämningar levde kvar på 1860-talet, och hade en varm anhängare i kung Karl XV, som vid en militärövning i Ljungbyhed samt vid Skodsborgsmötet den 22 juli 1863 hade lovat sin danske motsvarighet kung Fredrik VII svenskt militärt stöd i händelse av ett nytt krig med Preussen, och utlovade 20 000 man till Dannevirke. Detta ingick inte i den svenske kungens befogenheter vid denna tid, och den svenske statsministern Louis De Geer vägrade, stödd av sin regering, att ställa sig bakom sådana riskabla löften. Löftet upphävs vid Ulriksdalskonferensen den 8 september 1863. Även politikerna i De Geers regering var skandinavister och stödde Danmarks sak, men den svenska armén var i alltför dåligt skick, och Preussen allt för mäktigt för att man skulle våga sig på denna typ av garantier. Preussen räknade dock med att det fanns en risk att Sverige skulle gå med i kriget, och även om Preussen och deras tyska allierade hade en stor överlägsenhet i arméstridskrafter, skulle den danska och svenska flottan sammantaget ha varit överlägsna den preussiska flottan till havs. Därför valde den tyska sidan att manövrera på ett sådant sätt att Sverige inte skulle dras in på dansk sida.[6]

Även om Sverige aldrig deltog officiellt på den danska sidan kom ett antal svenskar att delta som frivilliga i kriget. Totalt tjänstgjorde 434 svenska frivilliga i Danmark. 134 av dessa ingick i Strövkåren, ett särskilt förband bestående av två kompanier av huvudsakligen svenska frivilliga som organiserades i mars 1864, och som kompletterades med norska frivilliga och danska soldater. Från 15 januari till 7 maj 1864 beviljade den svenska regeringen 50 svenska officerare och 18 lägre befäl tjänstledigt för tjänstgöring i Danmark. Från den 7 maj 1864 beviljades inga nya tjänstledigheter efter en överenskommelse med Preussen på grund av de oklarheter kring krigsfångestatusen hos de svenskar som tagits som fångar av de tyska styrkorna.[6]

I den danska krigsjukvården deltog frivilliga från Sverige: 19 läkare, nio studenter, nio militärläkare och en professor i kirurgi samt åtminstone sju sjukvårdsutbildade diakonissor. De svenska läkarna utgjorde 15 procent av den danska sidans bestånd av läkare. De gjorde insatser vid krigssjukhus eller i anslutning till sjuktransporter. Av de svenska läkarna tjänstgjorde flertalet vid det fältsjukhus som inrättats på Augustenborgs slott på ön Als. Större delen av de vårdbehövande där var inte krigsskadedrabbade utan led av infektionssjukdomar som de ådragit sig under tiden i fält. [8][9] De svenska diakonissorna kom till Danmark efter ett initiativ Den danska diakonistiftelsen. Några av sjuksjöterskorna är kända till namnen, bland andra Lovisa Carlsson och Ottilia Holm, båda placerade på Augustenborg.[10]

Det begränsade svenska stödet i kriget ledde till att den politiska skandinavismen efter kriget var död, även om skandinavismen levde vidare inom andra områden, som kultur och handel.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Dansk Militærhistorie: Krigen i 1864 arkiverad 12 oktober 2007 från originalet
  2. ^ Andra namn som kriget är känt som inkluderar Dansk-preussiska kriget, Tysk-danska kriget, Preussisk-danska kriget, Kriget 1864 och Schleswig-Holstein tronföljdskriget.
  3. ^ [a b c] Schlesvigska krigen, ss. 1443-1445 i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1917)
  4. ^ Nationalencyklpedin, band 16 (1995), uppslagsordet Schleswig-Holstein, s. 620
  5. ^ [a b] Johansson, Alf W. (1988). Europas krig: Militärt tänkande, strategi och politik från Napoleontiden till andra världskrigets slut. Stockholm: Prisma. Sid. 91-94. ISBN 91-7297-560-1 
  6. ^ [a b c] Ericson, Lars (1996). Svenska frivilliga: Militära uppdrag i utlandet under 1800- och 1900-talen. Lund: Historiska Media. Sid. 37-44. ISBN 91-88930-00-9 
  7. ^ Ericson, Lars (1996). a.a. Sid. 27-31 
  8. ^ Gustafsson, Tomas (2012). ”Medicin och krig : svenska erfarenheter från sjukvårdsarbete i utländska konflikter” (på sv.). Socialmedicinsk tidskrift (1): sid. 26-34. ISSN 0037-833X. 
  9. ^ Gustafsson, Tomas & Nilsson, Peter M. (2010). ”Svenska läkare vid fronten i dansk-tyska kriget 1864” (på sv.). Läkartidningen "107" (nr. 18): sid. 1249-1251. ISSN 0023-7205. http://ltarkiv.lakartidningen.se/2010/temp/pda38091.pdf. 
  10. ^ Gustafsson, Tomas & Nilsson, Peter M. (2010). , s. 1251

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]