Danska

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Danska
Dansk
Talas i Danmark Danmark
Tyskland Tyskland
Färöarna Färöarna
Grönland Grönland
Region Norden
Antal talare 6 miljoner
Status stabilt
Klassificering indoeuropeiskt

 Germanskt
  Nordgermanskt
   Östskandinaviskt

    Danska
Officiell status
Officiellt språk i Danmark Danmark
Färöarna Färöarna
Europeiska unionen EU
Officiellt erkänt och skyddat som minoritetsspråk i Tyskland.
Språkmyndighet Dansk Sprognævn (Danska språknämnden)
Språkkoder
ISO 639-1 da
ISO 639-2 dan
ISO 639-3 dan

Danska (Dansk) är ett östnordiskt språk som är de facto nationalspråk i Danmark och modersmål för flertalet danskar. Bland danska medborgare bosatta på Grönland och Färöarna har endast 10-15% danska som modersmål, medan övriga talar danska som andraspråk. Det talas även av cirka 50 000 personer i Sydslesvig i Tyskland, där det har status som minoritetsspråk.

Danska har många dialekter vilket tydligt märks då det är lätt att höra vilken del av Danmark en dansktalande person kommer ifrån. Riksdanska (rigsdansk) är det officiellt erkända danska riksspråket, som används i TV, radio och i undervisning. Uttalet av riksdanska ligger nära de dialekter som talas på Själland och sägs ha uppstått ur Köpenhamns borgarklass med inflytande från övriga nordsjälländska och östsjälländska dialekter och sydvästskånska[1][2][3]. På Färöarna talades tidigare Gøtudansk, en variant av danska med färöiskt uttal. Danskan, som tillhör de östnordiska språken, är nära besläktat med svenskan och norskan. Skriven danska är lätt att förstå av såväl svenskar som norrmän, där ca 90 procent av orden är igenkännbara med små stavningsskillnader. Före reformen 1907 i Norge var bokmålet närmast identiskt med tidens danska skriftspråk. Talad danska är ofta svårare att förstå för både svenskar och norrmän på grund av den snabba uttalsutveckling som danskan haft under 1900-talet.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Danskan har utvecklats från det gemensamma nordiska språket urnordiska, som talades fram till vikingatiden i nuvarande Danmark, Norge och Sverige. Med vikingatiden utvecklades dialektskillnader inom fornnordiskan, och danernas tungomål dominerade i de av vikingarna i västerled ockuperade områdena, såsom Färöarna, Grönland, Island, Normandie och Danelagen i England. I England kom det forndanska/fornnorska tungomålet att påverka den framväxande engelskan i så hög grad att många ord i modern engelska har sitt ursprung i skandinaviskan. Språket under vikingatiden är känt från runinskrifter och kallas av den anledningen ofta för rundanska. Vid kristnandet i slutet av vikingatiden fick rundanskan många lånord söderifrån och så småningom kom det latinska alfabetet att användas.

Den första fullständiga översättningen av Bibeln till danska, Kristian III:s bibel, publicerades 1550, i översättning av Christiern Pedersen

Under tidig medeltid blev Danmark en stormakt och med sin nära anknytning till kontinenten förändrades de danska dialekterna snabbare än de svenska. Framförallt Jylland och de danska öarna förändrades snabbt, men i viss mån även det danska Skåne och Bornholm. De betonade stavelserna får mer tryck och det är nu som den för danska så karakteristiska stöten uppstår (se nedan). De obetonade ändelserna börjar nu stavas -e och -æ eller försvinner helt som på Jylland. P, t och k börjar uttalas tonande mellan vokaler.

Senare under medeltiden (1350-1500) fortsätter latin att utöva inflytande på danskan. Och med hansan och de många tyskar som bodde i Danmark ärver nu danskan en del ändelser från tyskan: -bar, -eri och -het m.fl.

Under 1500-talet knyts Danmark fastare samman och domineras alltmer av Själland och Köpenhamn. Det blir detta område som driver språkutvecklingen och danskan blir mer enhetlig, delvis på grund av Kristian III:s Bibel (1550) och den Danske Lov (1683).

Vid 1700- och 1800-talen trycks latinet och tyskan tillbaka och betraktas mer som överklasspråk. Danskan visar genom flera litterära verk att den kan stå på egna ben. Under H. C. Andersens tid är danskan så dominant att den även påverkar svenskan i form av danska lånord. Den dansk-norska realunionen 1536-1814 medförde att danskan var det officiella skriftspråket i Norge och dominerade bokmålet totalt till den norska språkreformen 1907.

Under 1900-talet sker en snabb uttalsförändring som distanserar danskan från svenskan mer än tidigare. Utmärkande för denna utveckling är bland annat de försvagade slutstavelserna och kraftiga frikativor efter betonad vokal. Dessutom blir det tidigare öppna a-et mer ä-likt, något som är tydligt då man jämför modern danska med en dansk film från 1960-talet. Uttalsutvecklingen har lett till att det idag är stor skillnad mellan skriftspråk och talspråk. En utveckling som skiljer danskan från de nordiska grannländerna är dialekternas borttynande och riksdanskans genomslagskraft. Urbanisering och utvecklade kommunikationer, de korta avstånden och den geografiskt lilla ytan samt avsaknad av annat större socio-ekonomiskt centrum än Köpenhamn anses vara förklaringar till varför dialekterna håller på att dö ut helt.

Stavningsreformen efter andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

I den stora stavningsreformen som skedde 1948 infördes bokstaven "å" från svenskan; "aa" (med å-uttal) i orden byttes då i allmänhet ut mot "å", som Norge gjort 1869-1938.

Den tidigare danska stavningen av å-ljudet med två a-n, "aa", gör att till exempel stadsnamnet "Århus" stavas Aarhus på äldre kartor. Kommunen i Ålborg har officiellt valt att fortsätta att skriva stadsnamnet enligt äldre traditioner och skriver således fortfarande stadens namn som Aalborg. Från 1 januari 2011 stavas Aarhus igen officiellt med "aa", vilket förklaras som en internationalisering av namnet.

Samtidigt slutade man skriva andra substantiv än egennamn med stor bokstav; tidigare hade alla dessa liksom i tyskan skrivits med inledande versal. "Den gamle Fabrik" skrivs efter 1948 "Den gamle fabrik".

Alfabetet[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Dansknorska alfabetet

Forndanska skrevs med runalfabetet, och det latinska alfabetet infördes med kristendomens intåg.

Medeltidsdanskan tog likt svenskan in ligaturerna Æ och Œ av från medeltidslatin. Œ har troligen kommit till genom att med tiden ha förlorat de horisontella linjerna och resten av E har fått lutning. I analogi med de tyska varianterna av ligaturerna Æ och Œ där E bildat prickar över första vokalen, Ä och Ö, skapades bokstaven Å i Sverige för Gustav Vasas Bibel 1526, användande a med ring ovanför, som ett förenklat a eller o för att symbolisera omvandlingen till ljud likt O. AA hade sedan medeltiden uttalats som Å (ungefär [o:]) i Norden, utvecklat av fornnordiskans långa A. Sedan 1948 är bruket av Å infört även i danskan som i norskan.

Grammatik och stavning[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Dansk grammatik

Danska och svenska har förhållandevis små skillnader grammatiskt. En skillnad ligger i stavning av böjningsformer. Standarddanska har, precis som standardnorska, uteslutande e som vokal i böjningsformer, medan svenskan kan ha a, e, i, o, u eller ingen vokal alls.

Detta gäller både substantiv ("kvinna"=kvinde, "kvinnor"=kvinder, "hästar"=heste), verb ("dansa"=danse, "druckit"=drukket) och adjektiv ("breda"=brede, "bredare"=bredere, "bäste vän/bästa väninna"=bedste ven/bedste veninde). Dessutom har sammansatta substantiv som på svenska är oregelbundna endast vokalen e ("kvinno-"=kvinde-, "gatu-"=gade-).

Avsaknad av pluraländelse hos neutrala substantiv, vilket är vanligt i svenskan (ett hus, flera hus) är ovanligare i danskan, men förekommer (et år, flere år).

Skillnader i syntax och ordföljd finns också, men de är få, till exempel "Ih, hvor er det smukt" ('Å vad det är vackert') och "tage maden frem" ('ta fram maten').

Uttal[redigera | redigera wikitext]

Det finns 31 vokaler (20 monoftonger och 11 diftonger) i danskan som är det största antalet vokaler i hela germanska gruppen.

Främre Central Bakre
orundad rundad orundad rundad
Sluten i y u
Mellansluten e ø o
Mellanvokal ə
Mellanöppen ɛ œ ɐ ɔ
Öppen a ɑ ɒ

Några danska vokaler, till exempel "a", har flera varianter som uppkommer före/efter vissa konsonanter. De flesta vokalerna uttalas med tungan belägen lägre i munnen i fall de kommer före eller efter "r". Exempel:

[ε] + [r] = [ar] / [ra]

[ø] + [r] = [ör] / [rö]

Danskan har 18 konsonanter som ofta uttalas olikt deras svenska ekvivalenter.

Bilabial Labio-
dental
Alveolar Alveolo-
palatal
Palatal Velar Uvular-
faryngal
glottal
Klusiler b d g
Nasaler m n ŋ
Frikativor f s ( ɕ ) h
Approximanter v ð j r
Lateral approximant l

Några typiska drag av det danska uttalet är:

  1. d efter vokal uttalas i danska ungefär som th i engelskans that. Efter n och l uttalas d inte alls. Jämför till exempel i orden: knalde (smälla) och sand (sand).
  2. Danskan har tungrots-r. Dock ligger r-et inte fullt så långt bak i munnen som i skånskan och efter vokal blir r-et mer som en svag diftong med ö, som i ordet kirke [kiöke] (kyrka).
  3. Om v ej inleder ett ord uttalas det ungefär som w i engelska, som till exempel i ordet blive [bliwe] (bliva).
  4. De danska konsonanterna i paren [d ~ t], [k ~ g] och [p ~ b] är alla tonlösa och hela olikheten mellan de två ljuden i varje par grundas på aspirationen. Aspirationen i danskan är starkare än till exempel i svenskan eller engelskan.
  5. Efter vokal uttalas s, liksom i tyska, som i z i engelska "zombie". Exempelvis uttalas tusind (tusen) som "tuzind".

Stöten[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Stød

Stötljudet (på danska: stødet eller stødtonen) är ett ljud som uppstod i danskan under tidigare delen av medeltiden. Det uttalas med en stöt genom stämbanden och har samma funktion i danskan som akut accent har i svenskan. Utan detta uttal hade det inte varit möjligt att skilja på vissa ord som stavas likadant. Så till exempel betyder hjælper med stöt "hjälper", medan hjælper utan stöt betyder "hjälpare". Jämför med svenskans anden (av and uttalas med akut accent och anden (av ande, uttalas med grav accent). (På danska betyder anden med stöt "and-en", medan anden utan stöt betyder "annan".)

Räkneord[redigera | redigera wikitext]

Här följer en lista över de danska räkneord som i någon högre grad avviker från motsvarande svenska. Orden för tiotalen 50—90 kommer från den förr vanliga tjogräkningen. Halvtreds (50) är en gammal förkortning av halvtredje sinde tyve, vilket i sin tur kommer av två tjog (på danska snes) och halvparten av det tredje tjoget, dvs. 2½ tjog, alltså: 2,5 x 20 = 50.

Talen 21, 22 stavas en og tyve, to og tyve, talet 99 heter ni og halvfems. På samma sätt blir 372 tre hundrede to og halvfjerds.

Ordningstalen tjugoandra, nittionionde och trehundra sjuttiotredje blir på danska toogtyvende, niooghalvfemsindstyvende och trehundredetreoghalvfjerdsindstyvende.

Siffra Stavning Uttal
1 en/et en, et
2 to to
7 syv syw
8 otte 'å-de
16 seksten sajsdn
17 sytten södn
18 atten ädn
20 tyve 'ty-u
30 tredive 'trað-vö
40 fyrre 'fö-å
50 halvtreds häl-'tress
60 tres tress
70 halvfjerds häl-'fjäås
80 firs 'fi-ås
90 halvfems häl-'föms

Lånord[redigera | redigera wikitext]

Danskan har många nyare lånord som utgör direktlån från engelskan: Computer, teenager, babysitter, download och weekend är några exempel. I motsats till svenskan, och ännu mer norskan, har danskan en stark tendens att behålla sådana ord i originalform. Ett förslag till en mindre stavningsreform, där fördanskad stavning tilläts som alternativ, av ord som mayonnaise som majonæse, möttes med stort motstånd av danska skribenter och tidningsmän (det så kallade Majonnäskriget). Toleransen mot ord med främmande stavning kan ha att göra med att många danska ord inte heller stavas som de uttalas.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ DR P1: Ud med sproget
  2. ^ Peter Skautrup: Det danske sprogs historie, s. 259
  3. ^ Bent Jul Nielsen og Karen Margrethe Pedersen: Danske talesprog, København 1991, s. 12

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Wikipedia
Wikipedia har en upplaga på Danska.
Flag of Denmark.svg Danmarksportalen