De allierade i andra världskriget

Från Wikipedia

Hoppa till: navigering, sök

De allierade hänvisar hit. Se allians för andra allianser.

”De tre stora”: Josef Stalin, Franklin D. Roosevelt och Winston Churchill under Teherankonferensen 1943.

Förändringarna av territorium som kontrollerades av de allierade (grönt) respektive axelmakterna (brandgult) under krigets gång.

De allierade under det andra världskriget var inledningsvis Frankrike, Polen och Storbritannien som hade ingått en pakt för att stödja varandra vid ett eventuellt angrepp från Nazityskland. Storbritannien stöddes av andra länder i det Brittiska samväldet, bland andra Kanada. Motståndarsidan var axelmakterna.

När andra världskriget bröt ut den 1 september 1939 och Tyskland så småningom ockuperade flera länder i Europa, gick många av dessa länders exilregeringar med de allierade och stödde dem med väpnade styrkor. Efter Tysklands angrepp på Sovjetunionen den 22 juni 1941 kom även detta land att ingå i alliansen och slutligen även USA efter Japans angrepp på Pearl Harbor den 7 december 1941. I och med denna händelse blev även Japans krig mot Republiken Kina en del av andra världskriget och Republiken Kina en av de allierade. Efter 1941 kallades alliansen ibland för den stora alliansen eller förenta nationerna.

Emellanåt används termen de västallierade för att skilja ut de demokratiska länderna i väst från diktaturen Sovjetunionen. De västallierade var de demokratiska stater med respektive mandatområden och kolonier som tillsammans med Sovjetunionen och Kina kämpade mot Tyskland, Italien och Japan. Bland de västallierade kan nämnas Storbritannien, Fria Frankrike och USA (från 1941). Under andra världskriget var de västallierades militära styrkor samlade under det brittisk–amerikanska överkommandot i USA:s huvudstad Washington.

De västallierade (Frankrike, Storbritannien och USA) kom efter kriget att tillsammans administrera försvaret av Västberlin.

Länderna som ingick i de allierade under andra världskriget grundade Förenta nationerna.