De hänsynslösa

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
De hänsynslösa
(Reservoir Dogs)
De hänsynslösa
Genre(r) Thriller
Gangsters
Regissör Quentin Tarantino
Producent Lawrence Bender
Manus Quentin Tarantino
Skådespelare Harvey Keitel
Tim Roth
Chris Penn
Steve Buscemi
Lawrence Tierney
Michael Madsen
Fotograf Andrzej Sekula
Klippning Sally Menke
Produktionsbolag LIVE Entertainment
Distribution Miramax Films
Premiär 12 januari 1992 (Sundance Film Festival)
23 oktober 1992 (USA)
26 februari 1993 (Sverige)
Speltid 99 minuter
Land  USA
Språk Engelska
Budget $1,2 miljoner
Intäkter $2,832,029
IMDb SFDb

De hänsynslösa (originaltitel: Reservoir Dogs), är en amerikansk gangsterfilm från 1992, skriven och regisserad av Quentin Tarantino. Medverkande skådespelare är bland andra Harvey Keitel, Tim Roth, Michael Madsen, Chris Penn, Steve Buscemi och Lawrence Tierney. Tarantino har själv en mindre roll i filmen. Även Edward Bunker, som var både författare, manusskrivare, skådespelare och flera gånger dömd brottsling, medverkar. Filmen beskriver vad som händer före och efter ett rån av en juvelerarbutik, men inte händelserna under själva rånet. Filmtitelns mening och ursprung är oklar.

Filmen är rankad plats 75 (11 juli 2014) på IMDbs lista över de 250 bästa filmerna genom tiderna.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Den gamla maffiabossen Joe Cabot har handplockat sex kriminella personer utan koppling till varandra och gett dem i uppdrag att råna en juvelerarbutik i en förort till Los Angeles. Men under rånet anländer polisen till brottsplatset omedelbart och alla kommer inte undan helt oskadda. Ligan samlas i en övergiven lagerbyggnad en efter en och får misstanken om att någon av dem kan vara en förrädare.

Detaljerad handling[redigera | redigera wikitext]

Sex kriminella personer handplockas av en äldre, maffialiknande man (Joe Cabot) och hans son ("Nice Guy" Eddie Cabot) och ges uppgiften att råna en juvelerarbutik på en sändning diamanter i en förort till Los Angeles. De har ingen tidigare kännedom eller koppling till varandra utan arbetar istället under olika kodnamn; Mr. White, Mr. Orange, Mr. Blue, Mr.Blonde, Mr. Brown och Mr. Pink. De får under inga omständigheter berätta något personligt om varandra; hela idén med kodnamnen är att försvåra allt polisiärt arbete efter rånet så långt som möjligt. Kuppen går dock snett med flera inblandade döda; rånare, poliser och civila. De som lyckas fly kaoset tar sig en efter en tillbaka till den övergivna lagerbyggnad som angivits som återsamlingsplats. Där växer misstanken hos de inblandade att de har blivit utsatta för en komplott eftersom polisen anlände till butiken alltför tidigt för att det hela skulle stämma. De inser att någon måste ha läckt information, eller ännu värre, att någon av dem arbetar som polis under täckmantel. Därför börjar de att successivt gå igenom händelseförloppet för att försöka lista ut vem som är den skyldige.

Situationen förvärras av att Mr. Orange blivit skjuten i magen och är i behov av akut sjukvård. Mr. Pink kan tänka sig att snabbt dumpa av Mr. Orange vid ett sjukhus, men tyvärr har Mr. White begått misstaget att i ett svagt ögonblick avslöja personliga detaljer om sig själv för Mr. Orange. Mr. Pink vägrar därför att hjälpa Mr. Orange eller låta Mr. White göra något för att hjälpa sin kumpan. Än värre är att när Mr. Blonde anländer till lagerbyggnaden visar det sig att han har kidnappat en polis, som de inblandade genast börjar misshandla för att få information av. Därutöver växer oron bland sällskapet för att Joe inte går att få tag på. Ska de då stanna kvar tills Joe dyker upp eller fly med bytet för att undslippa polisens sökande och senare ta kontakt med Joe från ett mer säkert ställe? Ingen vet heller vad som har hänt med Mr. Blue, vilket leder till spekulationer om att denne kanske åkt fast och just nu blir förhörd av polisen. De vet dock att Mr. Brown blivit skjuten till döds, det såg Mr. Orange och Mr. White med egna ögon.

Bytet från juvelerarbutiken är dock i tryggt förvar, undangömt av Mr. Pink, varför det finns en ekonomisk orsak för de inblandade att stanna kvar i lagerlokalen. Det som från början såg ut att bli en ganska enkel uppgift att lösa kompliceras av att de inblandade inte känner varandra och vägrar kompromissa för att finna en lösning. Allt sker under överseende från "Nice Guy" Eddie som försöker reda ut vad som har hänt, få kontakt med sin far Joe och hindra de inblandade personerna från att slå ihjäl varandra, samtidigt som han hårdnackat vägrar tro på att det skulle finnas en läcka inom gruppen.

Under filmens gång fördjupas misstänksamheten, grupperingar bildas och våldet gör sig ständigt påmint. Den första i lagerlokalen som stryker med är Mr. Blonde. Han skulle just till att, bara för sitt eget höga nöjes skull, bränna ihjäl den kidnappade polisen efter att han torterat denne genom att han skär av ena örat på honom och snittar honom i ansiktet till tonerna av Stuck in the middle with you, men skjuts av Mr. Orange, trots att denne ligger i en enorm pöl av sitt eget blod, likblek och döende. Samtidigt avslöjar då Mr. Orange att han är den som är läckan, som polis under täckmantel, och måste därför bluffa om Mr. Blondes död för att klara sig ur situationen. "Nice Guy" Eddie går inte på bluffen, skjuter polisen och hotar att döda även Mr. Orange om denne inte berättar vad som egentligen hände. Då dyker Joe upp och avslöjar att Mr. Orange är läckan; det måste han vara eftersom Mr. Orange var den enda som Joe inte var 100% säker på efter att ha kollat upp alla inblandades bakgrund före rånet. Joe berättar även att Mr. Blue är skjuten och död. Nu ställer sig Joe bredvid Mr. Orange för att skjuta honom men blir då hotad av Mr. White som skyddar sin blödande kollega. "Nice Guy" Eddie försvarar då sin far och sammanlagt fyra personer skjuts. Joe skjuter Mr. Orange, Mr. White skjuter Joe, "Nice Guy" Eddie skjuter Mr. White och Mr. White lyckas trots två skott i kroppen även skjuta "Nice Guy" Eddie. Joe och "Nice Guy" Eddie dör men de två andra överlever. Mr. Pink har under tiden gömt sig undan alla andra och tar nu chansen att smita iväg med alla diamanter. Han hinner dock inte långt utan blir skjuten strax utanför lagerlokalen av Los Angeles-polisen som har anlänt till gömstället. Inne i lokalen avslöjar Mr. Orange för Mr. White att han faktiskt är polis och när polisen bryter sig in i lagerlokalen inser Mr. White vidden av Mr. Oranges förräderi. Han skjuter därför denne i huvudet. Filmen avslutas med att polisen skjuter Mr. White med ett flertal skott.

Rollista[redigera | redigera wikitext]

  Harvey Keitel   –  Mr. White / Larry Dimmick
  Tim Roth   –  Mr. Orange / Freddy Newandyke
  Steve Buscemi   –  Mr. Pink
  Michael Madsen   –  Mr. Blonde / Vic Vega
  Chris Penn   –  "Nice Guy" Eddie Cabot
  Lawrence Tierney   –  Joseph "Joe" Cabot
  Quentin Tarantino   –  Mr. Brown
  Eddie Bunker   –  Mr. Blue
  Randy Brooks   –  Holdaway
  Kirk Baltz   –  Marvin Nash
  Steven Wright   –  K-Billy DJ (röst)
  Lawrence Bender   –  ung polis

Om filmen[redigera | redigera wikitext]

Quentin Tarantino planerade att regissera filmen med en budget på $30 000 i 16 mm format. Men när Harvey Keitel deltog i produktionen lyckades filmskaparna att höja budgeten till $1,5 miljoner. Tarantino arbetade vid tillfället i en videobutik i Manhattan Beach, Kalifornien.

De hänsynslösa var nyskapande i den mening att den kombinerade mycket grovt och blodigt våld med svart humor, en knivskarp dialog och överraskande vändningar i handlingen samt regelbundna hopp i filmen tidsmässigt. Handlingen var i det närmaste underordnad dialogen, som inte alltid hade något med själva handlingen att göra utan mer användes som ett instrument för att beskriva och utveckla rollpersonerna i filmen.

Filmen innehåller ett flertal scener där kameran inte visar den person som för tillfället talar eller vad det är som sker. I en scen där Mr. Pink diskuterar och frågar om vad han och Mr. White borde göra (lämna lokalen eller inte, dumpa av Mr. Orange vid sjukhuset eller inte) visas inte Mr. Pinks gestalt utan istället Mr. Whites allt mer bekymrade ansikte. Ju längre Mr. Pink talar, desto mer skruvar Mr. White på sig över insikten att han har ställt till det för de inblandade genom att avslöja detaljer om sig själv. I en annan scen där Mr. Blonde skär av polismannens öra visas inte själva händelsen utan kameran glider bort "ur bild". Det råder ingen tvekan om vad som händer, men betraktaren kan bara höra polismannens plågade stönanden under sin igentejpade mun. Likt dialogens överordnande av handlingen får bilderna ibland stå tillbaka för känslan av vad som händer, ett slags anande och/eller gissande.

Trots det mycket grova våldet hyllades filmen och fick snabbt genklang inom filmindustrin. Det var också Quentin Tarantinos genombrottsfilm. De hänsynslösa blev ett startskott för en stor mängd liknande filmer under de följande åren; våldsamma, blodiga och pratiga, kryddade med svart humor.

Filmens titel har lett till spekulationer eftersom en tillfredsställande förklaring saknas, men eftersom reservoir betyder antingen behållare eller reservoar och dog kan betyda både hund (i nedsättande mening), karlslok och att förfölja kan man anta att titeln har betydelsen att vara skurk, instängd (svårt att fly, undkomma) och förföljd.

Under senare år har filmen börjat att säljas med den engelska originaltiteln istället för den svenska. Dock finns den svenska titeln kvar som undertitel.

Filmen hade premiär i Sverige den 18 februari 1993 på Spegeln i Stockholm och DownTown i Göteborg.

Kuriosa[redigera | redigera wikitext]

I slutet av filmen berättar Joe Cabot (Lawrence Tierney) att Mr. Blue är död, "Dead as Dillinger" som han säger. John Dillinger var en ökänd amerikansk brottsling i slutet av 1920-talet och början 1930-talet. Efter en rad bankrån och spektakulära undkommanden blev han till slut nedskjuten och dödad av federal polis utanför en biograf i Chicago, USA. 1945 spelades en film in om hans liv, Dillinger, och huvudrollsinnehavaren som spelar John Dillinger är just Lawrence Tierney.

Musik[redigera | redigera wikitext]

Filmen har ingen "egen" filmmusik men musikgruppen Bedlam skrev dock ett par låtar för den.

Låtar som spelades i filmen:

Spelet[redigera | redigera wikitext]

25 augusti 2006 släppte Eidos Interactive ett spel baserat på filmen. Manuset var skrivet av Quentin Tarantino och Michael Madsen lånade ut sin röst och likhet till karaktären Mr. Blonde.

Det uppstod kontrovers om spelet på grund av det ofta sadistiska våld som kunde utföras mot poliser och gisslan, med följden att spelet förbjöds i både Australien och Nya Zeeland (där det även blev olagligt att innehava eller importera spelet).

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]