De kloka

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kloka gumman Gertrud Ahlgren (1782-1874), tecknad av Pehr Arvid Säve 1870.

Klok gumma, eller klok gubbe, även kallade de kloka eller viskarlar, är en gammal benämning på människor i det gamla bya- och bondesamhället som ansågs kunna bota sjukdomar.

Människor i allmänhet hade förr i tiden ingen möjlighet att anlita utbildade läkare. I trakten kunde det däremot finnas en "klok" som anlitades vid sjukdom[1]. Den kloka var oftast en kvinna, men kunde även vara en man och kallades då klok gubbe. Det var ofta äldre personer. De kloka använde ofta huskurer och var ett slags naturläkare. Ibland användes även trollramsor och vidskepelse. Ibland var det barnmorskans föregångare jordemodern som samtidigt var "den kloka". Den kloka ansågs också ofta vara trollkunnig. Det finns många exempel på välkända ”kloka” i historien som var kända långt utanför sin bys gränser, som till exempel Ingeborg i Mjärhult på 1700-talet och Kisamor och Göta-Lena på 1800-talet.

Denna sed fanns kvar till långt in på 1900-talet, tills läkare blev mer tillgängliga för allmänheten.

Motsvarande finns och har funnits sedan urminnes tider i alla delar av världen och då benämns de oftast, främst hos naturfolk eller mer enkla, traditionella typer av samhällen, som medicinmän/medicinkvinnor eller schamaner.

Rättsskipning[redigera | redigera wikitext]

Det finns en gammal uppfattning om att det var ”kloka gummor” som ofta föll offer för häxprocesserna på 1600-talet, men detta tycks inte vara sant. Däremot straffades de ofta under anklagelsepunkten ”vidskepelse”.

På 1670-talet dömdes den ”kloke gubben” Johan Eriksson i Knutby till sju gatlopp för ”vidskepelse” och på 1680-talet till nio. Per Ericsson i Dalarna som ”läste” sjukdomen i vin dömdes både 1720 och 1726. Brita BiörnGotland sade inför domstolen att hon lärt sig bota sjuka då hon tillbringade en tid i underjorden. Hon dömdes till fängelsestraff både 1722 och 1737.

Domar mot "kloka" verkade dock i allmänheten endast gynna deras verksamhet och sprida deras rykte.[1] Ericsson uppgav att hans klienter blivit så många efter den första domen att han skulle bli tvungen att gömma sig för att undvika alla hjälpsökande för att kunna följa domstolens uppmaning att avsluta verksamheten och i Biörns fall klagade prästen efter den första domen på att ”nästan hela landet söka henne om hjälp, och lita till henne som till en Gud”. Domarna tycks bara ha varit god reklam, och Britas dotter och hennes sons dotters dotter blev också kloka gummor.[1]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Signums svenska kulturhistoria, Stormaktstiden

Källor[redigera | redigera wikitext]