Decauvillespår

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ett decauvillespår

Decauvillebana är ett system för lätt flyttbar smalspårjärnväg. Konstruerad av den franske ingenjören Paul Decauville redan 1876, men kom inte i ropet förrän han demonstrerat den vid världsutställningen i Paris 1889. Utförd som byggsats med moduler där rälerna var permanent monterade på syllarna. Spårvidderna varierade mellan 400 mm och 600 mm. Modulerna förekom i längder 5, 3 och 1,25 m. (En källa anger 2 … 6 m.)

De färdiga rälsbitarna för provisoriska banor är jämförbara med de rälslängder som används på en modelljärnväg. Ursprungligen var rälsen utförd som en profil av pressad plåt där rälerna sammanhölls av sliprar av en plåtprofil för att hålla nere vikten. På permanenta banor användes däremot ganska ofta vanlig järnvägsräls med låg rälsprofil samt traditionella sliprar av trä.

När man i Sverige pratar om decauvillejärnvägar menar man i allmänhet permanenta eller tillfälliga banor med spårvidden 600 mm.

Metrisk spårvidd[redigera | redigera wikitext]

Decauville tillämpade det moderna metersystemet vid måttsättningen, till skillnad från de flesta andra järnvägssystemen vid denna tid, som var måttsatta i engelska feet och inches.

Tillfälliga järnvägar[redigera | redigera wikitext]

Systemet används för industrispår, t ex inom större brädgårdar, stenbrott och vid tillfälliga transporter vid schaktningsarbeten, vid torvbrytning, i gruvor o d. Har även använts militärt för byggnadsarbeten i fält, samt anläggningsarbeten i samband med järnvägsbyggen. Vagnarna kunde dras av små ånglok, men hästar, oxar och människor kunde också svara för framdrivningen. Senare har även mindre diesellok och ellok förekommit på sådana här banor. När det gäller ellok har det mestadels rört sig om ackumulatorlok. Mer permanent kan denna spårtyp någon gång förekomma från någon industri till en närbelägen utskeppningshamn.

Det svenska systemet[redigera | redigera wikitext]

Ingenjören Axel Hummel utvecklade decauvillesystemet och fäste rälerna vid träslipers istället för plåtsyllar. Han sålde sedan idén genom företaget Kosta Jernvägsbyrå. På detta sätt kunde mer permanenta banor byggas och flera svenska järnvägslinjer kom att byggas efter denna princip:


Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Skogen tar tåget: industribanor av Décauvilletyp för timmer, virke, ved, pappersmassa och papper. Svenska järnvägsklubbens skriftserie, 0346-8658 ; 56. Stockholm: Svenska järnvägsklubben. 1992. Libris 7745523. ISBN 91-85098-70-1 
  • Vägen från gruva och bruk: sju järnvägar för malm och järnmanufaktur : industribanor av Décauvilletyp. Svenska järnvägsklubbens skriftserie, 0346-8658 ; 37. Stockholm: Sv. järnvägsklubben. 1984. Libris 8379456. ISBN 91-85098-37-X