Deep Purple

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För musikalbumet med samma namn, se Deep Purple (musikalbum).
Deep Purple
Dmitry Medvedev with Deep Purple 23 March 2011-1.jpeg
Från vänster: Don Airey och Steve Morse tillsammans med Rysslands dåvarande president Dmitrij Medvedev, samt Ian Gillan, Ian Paice och Roger Glover.
Bakgrund Storbritannien Hertfordshire, England, Storbritannien
Genre(r) Hårdrock, heavy metal, bluesrock
År som aktiva 19681976, 1984–nutid
Skivbolag Edel, EMI, BMG, Polydor, Warner Bros., Tetragrammaton
Relaterade artister Rainbow, Whitesnake
Webbplats Officiell webbplats
Medlemmar
Ian Gillan
Steve Morse
Roger Glover
Don Airey
Ian Paice
Tidigare medlemmar
Jon Lord
Ritchie Blackmore
David Coverdale
Rod Evans
Glenn Hughes
Joe Lynn Turner
Tommy Bolin
Nick Simper
Joe Satriani

Deep Purple är ett hårdrocksband som bildades 1968 i Hertford, England, Storbritannien. Gruppen har vid sidan av Black Sabbath och Led Zeppelin räknats som en av de tre stora 70-talsgrupperna inom hårdrocken; dessa grupper lade grunden för stilen, inspirerade av kanske främst Jimi Hendrix och Cream.[1][2] Bandet spelade till en början progressiv rock, men bytte till hårdrock 1970. 1975 listades gruppen i Guinness Rekordbok som "världens mest högljudda band", efter en konsert på Rainbow Theatre i London 1972.[3][4] Gruppen har sålt över 100 miljoner album över hela världen[5][6][7][8] varav över 17,5 miljoner i USA.

Bandet har varit med om många medlemsbyten och ett åtta år långt uppehåll (19761984). Medlemsuppsättningarna mellan 1968–1976 är kända som Mark I, II, III och IV. Mark II, som är den kommersiellt mest framgångsfulla uppsättningen, bestod av Ian Gillan (sång), Jon Lord (orgel), Roger Glover (bas), Ian Paice (trummor) och Ritchie Blackmore (gitarr). Mark II var aktiva mellan 19691973, 19841989 och slutligen 1992 till 1993. I originaluppsättningen återfanns Rod Evans (sång) och Nick Simper (bas), mellan 1974–1976 var David Coverdale (sång) och Glenn Hughes (bas) med i bandet (Tommy Bolin ersatte Blackmore 1975) och mellan 1989–1992 var Joe Lynn Turner sångare i gruppen. Sedan gitarristen Steve Morse 1994 rekryterats till bandet har gruppen varit stadigare. Lord lämnade Deep Purple 2002 och bandet består idag av Gillan, Glover, Morse, Paice och Don Airey (orgel).

Ett särdrag i Deep Purples musik, som skiljer dem från Led Zeppelin eller Black Sabbaths stil och som går igen i senare hårdrock, är influenserna från barockens musik, uttryckt som långa dueller mellan gitarr och orgel. Tydliga exempel på detta hörs i låtarna "Speed King", "Highway Star", "Lazy" och "Burn".

Historik[redigera | redigera wikitext]

Bildandet (1967 – 1968)[redigera | redigera wikitext]

1967 kontaktade trummisen Chris Curtis, som tidigare spelat med The Searchers, affärsmannen Tony Edwards i hopp om att han skulle kunna vara manager åt det nya bandet Roundabout som han höll på att bilda. Curtis vision var en supergrupp där bandmedlemmarna kom och gick, som en musikalisk rondell (Roundabout). Edwards tyckte att det hela lät som en bra idé och finansierade satsningen tillsammans med John Coletta och Ron Hire.[9] Först rekryterades den klassiskt skolade organisten Jon Lord, som tidigare spelat med Artwoods. Kort därefter anslöt sig gitarristen Ritchie Blackmore, som blivit övertalad att åka från Hamburg för att göra en audition, till gruppen. Blackmore började vid den här tiden bli en känd studiomusiker och hade tidigare spelat med The Outlaws, Screaming Lord Sutch och Neil Christian. Curtis fick till slut, på grund av sitt oberäkneliga beteende, lämna gruppen, men Lord och Blackmore var entusiastika och värvade fler bandmedlemmar samtidigt som Tony Edwards fortsatte som manager.[10] Som basist, föreslog Lord Nick Simper, med vilken han hade spelat i ett band som hette The Flower Pot Men. Simper hade tidigare spelat i Johnny Kidd and the Pirates och överlevde en bilkrasch som dödade Kidd. Simper hade känt Blackmore sedan början av 1960-talet då hans första band, The Renegades, debuterat ungefär samtidigt som ett av Blackmores tidiga band, The Dominators.[11] Bobby Woodman var förstahandsvalet som trummis, men under auditionerna för en sångare, kom Rod Evans med sin trummis, Ian Paice. Blackmore hade tidigare sett Paice live i Tyskland 1966 och var imponerad av 18-åringens trummande. Medan Woodman var ute och köpte cigaretter, ordnade Blackmore snabbt en audition för Paice. Både Paice och Evans fick sina respektive jobb, och bandet var nu fullständigt.[12]

Bandet började på allvar i mars 1968 i Deeves Hall, ett hus på landet i South Mimms, Hertfordshire.[13][14] Bandet bodde, skrev låtar och övade i Deeves Hall, som var utrustat med de senaste Marshall-förstärkarna. Efter en kort turné i Danmark och Sverige i april, där de fortfarande var bokade under namnet Roundabout,[15] föreslog Blackmore ett nytt namn; Deep Purple, efter sin mormors favoritlåt.[10][16] Gruppen hade beslutat att välja ett namn efter att alla hade skrivit varsitt förslag på en anslagstavla. Näst efter Deep Purple var "Concrete God", som bandet dock tyckte var för hårt.[17][18]

Tidiga år (1968 – 1970)[redigera | redigera wikitext]

I maj 1968 började gruppen spela in sitt debutalbum Shades of Deep Purple i Marble Arch, London. Albumet släpptes sedan i juli och bandet gav ut låten "Hush" som singel.[19] I september nådde låten plats fyra på Billboard Hot 100[20] och plats två i Kanada, vilket gjorde att albumet som bäst nådde plats 24 på Billboard 200.[21][22] Den efterföljande månaden bokades Deep Purple som förband till Creams Goodbye-turné.[21] Samtidigt som gruppen turnerade gavs bandets andra studioalbum The Book of Taliesyn ut. I Storbritannien släpptes albumet dock året därpå. I USA nådde albumet som bäst plats 38 och i Kanada plats 21. 1969 släpptes gruppens tredje studioalbum, Deep Purple. På låten "April" återfinns stråk och träblås och uppvisade Lords klassiska influenser. Bandet spelade också in en singel, "Emmaretta", uppkallad efter Emmaretta Marks som just då ingick i musikalen Hair och som Evans försökte förföra. Detta skulle också bli den sista inspelningen av Mark I.[23] Efter en turné i USA gick gruppens amerikanska skivbolag, Tetragrammaton, i konkurs. På grund av detta och dålig promotion sålde albumet mindre bra och hamnade utanför topp-100 i USA. Under turnén hade Lord, Blackmore och Paice ett möte där de diskuterade om att styra gruppen mot en tyngre inriktning. De tre kände att Evans och Simper inte skulle passa bra i den nya riktningen och de båda blev ersatta under sommaren.[24] Paice konstaterade, "En förändring var tvungen att komma. Om de inte hade lämnat, skulle bandet ha fallit ihop.""[12]

Sångaren Terry Reid erbjöds av Blackmore en plats i bandet, men tackade nej på grund av kontraktskyldigheter. Bandet hittade senare Ian Gillan som sjöng i Episode Six, ett band som givit ut ett flertal singlar i Storbritannien utan att ha lyckats slå igenom. Gillan hade tidigare, när Deep Purple först bildades, blivit tillfrågad av Simper. Gillan hade dock vid den tidpunkten sagt att han trodde mer på Episode Six.[25] Trummisen i Epidsode Six, Mick Underwood, introducerade bandet för Gillan och basisten Roger Glover. Detta tog slut på Episode Six och Underwood kände sig skyldig i nästan ett helt årtionde. Gillan rekryterade dock honom till sitt nya projekt Gillan i slutet av 1970-talet. Mark II var nu komplett och gav ut en första singel, "Hallelujah", skriven av Roger Greenway och Roger Cook. Singeln floppade dock och Blackmore sade till tidningen Record Mirror att gruppen behövde ha ett "kommersiellt album i Storbritannien" och beskrev låten som "mitt emellan" vad bandet normalt skulle göra, men med en lite mer kommersiell riktning.[26] Bandet fick välbehövlig publicitet i september 1969, med Concerto for Group and Orchestra, en tre satser lång epos skriven av Lord som ett soloprojekt av och med bandet på Royal Albert Hall med Royal Philharmonic Orchestra, under ledning av Malcolm Arnold. Tillsammans med Five Bridges av The Nice, var det en av de första samarbetena mellan ett rockband och en orkester. Detta livealbum blev bandets första album som lyckades ta sig in på listorna i Storbritannien.[27] Gillan och Blackmore var emellertid inte speciellt glada över att bandet vid den tiden var känt som "en grupp som spelade med orkestrar". Trots detta, skrev Lord Gemini Suite, ett nytt orkester/gruppsamarbete i samma anda, för Deep Purple i slutet av 1970. 1975 sade Blackmore att han inte tyckte att Concerto for Group and Orchestra var dålig men att Gemini Suite var hemsk och väldigt osammanhängande.[28] Glover hävdade senare att Lord hade visat sig som en ledare för bandet under de första åren.[29]

Genombrott (1970 – 1973)[redigera | redigera wikitext]

Ian Gillan och Roger Glover live med Deep Purple 1970.

Kort efter konserten med Royal Philharmonic Orchestra började Deep Purple vad som skulle komma att bli ett hektiskt turnerande och inspelande under de kommande tre åren. Deras första studioalbum under denna period var Deep Purple in Rock, som gavs ut i mitten av 1970. Titeln stöds av albumets Mount Rushmore-inspirerade omslag, och innehöll konsertfavoriter som "Speed King", "Into the Fire" och "Child in Time". Bandet gav också ut singeln "Black Night", som slutligen gav Deep Purple en topp-10 hit i Storbritannien.[30] Samspelet mellan Blackmores gitarr och Lords distade orgel, tillsammans med Gillan skrikiga sång och rytmsektion bestående av Glover och Paice, gjorde att bandet nu började få en unik identitet som ytterligare separerade dem från sina tidigare album. Tillsammans med Zeppelins Led Zeppelin II och Sabbaths Paranoid, kodifierades genren heavy metal med In Rock.[1]

I juli 1971 släpptes gruppens femte studioalbum, Fireball. Både titelspåret "Fireball" och "Strange Kind of Woman" gavs ut som singlar. Den sistnämnda gavs aldrig ut på albumet, men spelades in under samma session. "Strange Kind of Woman" nådde plats åtta på den brittiska singellistan.[30]

Bara några veckor efter att Fireball givits ut spelade gruppen redan nya låtar som planerades för nästkommande album. En låt, "Highway Star", spelades under första konserten på Fireballturnén. Låten skrevs i turnébussen på väg till en spelning i Portsmouth efter en journalist frågat: "Hur skriver ni era låtar?" Tre månader senare, i december 1971, åkte bandet till Schweiz för att påbörja inspelningarna av Machine Head. Albumet skulle ha spelats in på ett kasino i Montreux, men kasinot brann ner under en konsert med Frank Zappa. Albumet spelades då istället in på ett närliggande hotell. Denna incident inspirerade gruppen att skriva låten "Smoke on the Water", som blev den sista låten som skrevs för skivan.[31][32] När albumet spelades in hade gruppen endast funnits i tre och ett halvt år, ändå var det gruppens sjätte studioalbum.

Machine Head kom att bli ett av bandets mest kända album; det nådde plats 1 på den brittiska singellistan, plats 7 i USA och innehåller flera av Deep Purples mest kända låtar, såsom "Highway Star", "Space Truckin'", "Lazy" och "Smoke on the Water".[33] 1972 gjorde Deep Purple fyra turnéer i USA och i augusti samma år gjorde gruppen även en kort turné i Japan. De tre konserterna i Japan spelades in och återfinns på livealbumet Made in Japan, som gavs ut i slutet av 1972. Ursprungligen var tanken att skivan bara skulle släppas i Japan, och då under titeln "Live in Japan". Albumet är en av rockhistoriens mest populära och mest sålda livealbum.[34] 1973 gav gruppen ut sitt sjunde studioalbum, Who Do We Think We Are, som innehöll hitlåten "Woman from Tokyo". Men gruppen började vid den här tiden få svårt att samarbeta på grund av interna stridigheter och utmattning. Efter succéerna med Machine Head, Made in Japan och Who Do We Think We Are var Deep Purple det band som sålde mest i USA under 1973.[35][36]

Nya bandmedlemmar, succéer och problem (1973 – 1976)[redigera | redigera wikitext]

Gillan sade i en intervju 1984 att bandet blev pressat av managementbolag att snabbt bli klara med Who Do We Think We Are och att därefter turnerna, trots att gruppen behövde ta en paus.[37] Gillan sa skriftligt upp sig redan under hösten 1972, men lovade att fullfölja de redan inbokade konserterna. När turnén i Japan sommaren 1973 var över lämnade även Glover bandet.[38][39][40]

Basisten och sångaren Glenn Hughes rekryterades från bandet Trapeze. Enligt Ian Paice, hade Glover berättade för honom och Lord några månader innan hans officiella avgång att han ville lämna bandet, så de hade redan börjat gå Trapezes konserter. Efter att ha värvat Hughes övervägde de att fortsätta som en kvartett med Hughes som både sångare och basist.[41][42] Enligt Hughes, blev han övertalad om att gå med i Deep Purple i tron om att bandet skulle försöka få med Paul Rodgers från Free som medsångare, men Rodgers hade då precis bildat Bad Company.[43] Istället hölls auditions för att hitta en sångare och valet föll istället på den då okände David Coverdale, främst på grund av att Blackmore gillade hans maskulina bluesröst.[42]

Den nya uppsättningen, Mark III, påbörjade under våren 1974 en turné med konserter i bland annat Madison Square Garden och Nassau Coliseum.[44] Därefter var bandet huvudakt på festivalen California Jam på Ontario Motor Speedway den 6 april 1974. Festivalen lockade över 250.000 människor och under festivalen spelade också Black Sabbath, The Eagles, Emerson, Lake & Palmer, Earth, Wind & Fire, Seals and Crofts, Rare Earth och Black Oak Arkansas. Delar av konserten tv-sändes på ABC i USA, och exponerade bandet till en bredare publik. Mark III:s första album, Burn, blev mycket framgångsrikt (det var bandet andra studioalbum, efter Machine Head, att ta sig in på topp-10 i USA), och följdes av ytterligare en världsturné. Titelspåret "Burn", som öppnar albumet, var en medveten satsning av bandet att omfamna den progressiva stilen som var populärt vid denna tidpunkt med band som Yes, ELP och Genesis. "Burn" har ett komplext arrangemang som frambringade samtliga bandmedlemmars musikaliska virtuositet, särskilt Blackmores klassiskt influerade gitarrspel. På albumet sjunger Hughes och Coverdale stämsång och inslag av funk och blues presenterades också, ett sound som var ännu tydligare på Stormbringer som gavs ut i slutet av 1974.[42] Förutom titelspåret, hade Stormbringer album ett antal låtar som spelades mycket i radio; "Lady Double Dealer", "The Gypsy" och "Soldier of Fortune." Blackmore var dock missnöjd med hur gruppens sound utvecklats och gick offentligt ut och sade att han ogillade albumet.[45][46][47] Som ett resultat av detta, lämnade han bandet den 21 juni 1975 för att så småningom bilda ett eget band med Ronnie James Dio från Elf, som fick namnet Rainbow.

Tommy Bolin ersatte 1975 Ritchie Blackmore som gitarrist.

Blackmore gjorde sin sista konsert 7 april 1975 och ersattes senare av den amerikanske gitarristen Tommy Bolin. Innan Bolin värvades, övervägde gruppen att ta Clem Clempson (Colosseum, Humble Pie), Zal Cleminson (The Sensational Alex Harvey Band), Mick Ronson (David Bowie & The Spiders From Mars) eller Rory Gallagher som gitarrist.[48]

Det finns åtminstone två versioner om hur rekryteringen av Bolin gick till: Coverdale påstår sig ha varit den som föreslagit Bolin. "Han kom in, tunn som en kratta, hans hår var färgat grönt, gult och blått med fjädrar i. Bredvid honom fanns denna fantastiska Hawaiianska tjej i en virkad klänning utan någonting under. Han kopplade in till fyra 100-watts Marshall-stackar och... jobbet var hans". Men i en intervju som publicerades av Melody Maker i juni 1975 hävdade Bolin själv att han gått på audition efter en rekommendation från Blackmore.[49] Bolin hade tidigare varit medlem i många numera bortglömda band; Denny & The Triumphs, American Standard och Zephyr som gav ut tre album mellan 1969 och 1972. Innan Deep Purple, var Bolin mest känd som studiomusiker och hade spelat på Billy Cobhams jazzfusionalbum Spectrum, och på två album av James Gang; Bang Miami. Han hade också jammat med berömdheter som Dr. John, Albert King, The Good Rats, Moxy och Alphonse Mouzon, och var upptagen med arbetet på sitt första soloalbum, Teaser, då han accepterat inbjudan att gå med i Deep Purple.[50]

I oktober 1975 gavs gruppens tionde studioalbum ut, Come Taste the Band. Trots blandade recensioner och en medelmåttig försäljning (plats 19 i Storbritannien och plats 43 i USA), återupplivades bandet igen och fick en ny, funkig karaktär till dess hårda rock. Bolins inflytande var avgörande, och med uppmuntran från Hughes och Coverdale, skrev gitarristen mycket av materialet till albumet. Bolin hade dock problem med droger, vilket gjorde att bandets konserter höll en mycket ojämn kvalité.

Uppbrott och soloprojekt (1976 – 1984)[redigera | redigera wikitext]

Efter en kort turné i England avslutats i Liverpool 15 mars 1976 bröt gruppen upp. Detta hade de två kvarvarande originalmedlemmarna Jon Lord och Ian Paice beslutat en tid innan sista konserten, men beslutet offentliggjordes först i juli 1976.[51] Efter att Bolin avslutat inspelningarna av sitt andra soloalbum, Private Eyes, avled han 4 december 1976 av en överdos, 25 år gammal. Bolin var vid denna tid förband åt Jeff Beck och gjorde sitt sista scenframträdande 3 december.[50]

Efter gruppens uppbrott fortsatte de flesta av medlemmarna att bilda och spela i andra band såsom Rainbow, Whitesnake, Black Sabbath och Gillan. Det fanns dock ett antal försök att få bandet att återförenas, särskilt med återupplivandet av hårdrocksmarknaden i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. 1980 dök en turnerande version av bandet upp, med Rod Evans som enda medlem som hade någonsin varit med i Deep Purple. Detta slutade så småningom i rättsliga åtgärder från det legitima Deep Purple över obehörig användning av namnet. Evans dömdes att betala ett skadestånd på 672000 dollar för att ha använda bandnamnet utan tillstånd.[52]

Återförening och avhopp (1984 – 1994)[redigera | redigera wikitext]

Deep Purple live i San Francisco 1985.

I april 1984 åtta år efter nedläggningen av Deep Purple, tog en fullskalig återförening vid med Mark II-uppsättningen av bandet med Gillan, Lord, Blackmore, Glover och Paice. Den reformerade gruppen tecknade ett globalt avtal med PolyGram, med Mercury Records som gav ut albumen i USA, och Polydor Records i Storbritannien och andra länder. Albumet Perfect Strangers spelades in i Vermont och gavs ut i oktober 1984. Albumet sålde mycket bra (nådde nummer 5 i Storbritannien och nummer 17 i USA[30][53]) och inhöll singlarna och konsertfavoriterna "Knockin' At Your Back Door" och "Perfect Strangers". En återföreningsturné följde, med start i Australien och som slingrade sig över till Nordamerika och sedan till Europa den följande sommaren. Ekonomiskt var turnén också en enorm framgång. I USA var det bara Bruce Springsteens Born in the U.S.A. Tour som inbringade mer pengar än denna turné.[54] Den brittiska hemkomsten såg bandet spela en konsert på Knebworth den 22 juni 1985 (med support från Scorpions, UFO och Meat Loaf), där vädret var dåligt (skyfall och lera) framför 80.000 fans.[55] Spelningen kallades "Return Of The Knebworth Fayre".

Därefter gav bandet ut The House of Blue Light 1987 som följdes av en världsturné (som dock fick avbrytas då Blackmore brutit ett finger på scenen efter att ha försökt ta emot sin gitarr när han slängt upp den i luften). Ett livealbum, Nobody's Perfect, tagen från flera konserter under denna turné gavs ut 1988. I Storbritannien gavs en nyinspelad version av "Hush" ut för att fira bandets 20-årsjubileum. 1989 fick Gillan sparken då hans relation med Blackmore återigen surnat och deras musikaliska skillnader hade avvikit för långt. Först hade bandet avsett att rekrytera Survivors frontman Jimi Jamison som Gillans ersättare, men detta gick aldrig i lås på grund av komplikationer med Jamison skivbolag.[56][57] Så småningom, efter auditions från flera kända sångare, däribland Brian Howe (White Spirit, Ted Nugent, Bad Company), Doug Pinnick (King's X), australierna Jimmy Barnes (Cold Chisel) och John Farnham (Little River Band), Terry Brock (Strangeways, Giant) och Norman "Kal" Swann (Tytan, Lion, Bad Moon Rising),[58] fick den före detta Rainbow-sångaren Joe Lynn Turner jobbet. Denna uppsättning, Mark V, spelade bara in ett album, Slaves and Masters (1990) och turnerade därefter. Albumet uppnådde inga större framgångar och nådde bara plats 87 i USA, gruppens sämsta notering sedan 1970 då Deep Purple in Rock gavs ut.

När man turnerat klart med Slaves & Masters tvingades Turner att lämna bandet då Lord, Paice, Glover och även skivbolaget ville ha Ian Gillan tillbaka till gruppens 25-årsjubileum. Blackmore gav efter och fick 250 000 dollar på sitt bankkonto[59] och gruppen gav 1993 ut The Battle Rages On. Gillan hade dock omarbetat mycket av materialet som hade skrivits med Turner till albumet. Blackmore tröttnade då han tyckte att Gillans bidrag var mindre melodiska, och lämnade bandet för gott efter en konsert i Helsingfors den 17 november 1993.[60] Joe Satriani tog över efter Blackmore under en kommande turné i Japan i december och en turné i Europa 1994. Bandet ville ha kvar Satriani men hindrades på grund av sitt kontrakt med Epic Records. Istället anslöt Steve Morse som tidigare spelat i Kansas och Dixie Dregs.[61]

Återtåg med Steve Morse och längre turnéer (1994 – idag)[redigera | redigera wikitext]

Morses ankomst återupplivade bandet kreativt, och 1996 gavs ett nytt album med titeln Purpendicular ut, som uppvisade en mängd olika musikstilar, även om det aldrig gjorde någon större succé i USA. Därefter släppte den nya Mark VII-gruppen livealbumet Live at The Olympia '96. Med en uppfräschad låtlista att turnera med, hade Deep Purple flera framgångsrika turnéer under resterande del av 1990-talet och gav ut det lite hårdare albumet Abandon 1998. 1999, återskapade Lord, med hjälp av ett holländsk fan, som också var en musikforskare och kompositör, Marco de Goeij, Concerto for Group and Orchestra, då det ursprungliga partituret tappats bort. Det framfördes återigen på Royal Albert Hall i september 1999, denna gång med London Symphony Orchestra under ledning av Paul Mann. Konserten innehöll också låtar från varje medlems solokarriär, samt ett kort set av Deep Purple, och konserten gavs ut 2000 Live at the Royal Albert Hall.

Deep Purple live i Brasilien 2009.

De kommande åren turnerade Deep Purple flitigt ända till år 2002 då Jon Lord meddelade att han lämnat gruppen för att påbörja egna projekt (mestadels orkesterarbeten). Lord överlämnade sin Hammondorgel till sin ersättare, veteranen Don Airey (Rainbow, Ozzy Osbourne, Black Sabbath, Whitesnake), som tidigare vikarierat i Deep Purple när Lord skadat sitt knä 2001. År 2003 släppte Deep Purple sitt första studioalbum på fem år (Bananas) och började omedelbart att turnera för att promota albumet. EMI Records vägrade att förlänga kontraktet med Deep Purple, möjligen på grund av att Bananas sålt lägre än förväntat. In Concert with the London Symphony Orchestra sålde mer än Bananas.[62] De flesta låtarna som spelas under bandet livekonserter består av gammalt material som gavs ut i början av 1970-talet. I juli 2005 spelade bandet på Live 8-galan i Barrie och i oktober samma år gavs Rapture of the Deep ut, gruppens artonde studioalbum. I USA sålde albumet 2500 exemplar under den första veckan medan det i Storbritannien sålde i 3500 exemplar och 1200 exemplar under veckan därefter.[63]

I februari 2007 bad Gillan fans att inte köpa livealbumet Come Hell or High Water som gavs ut av Sony Music. Detta var en inspelning av bandets framträdande på NEC i Birmingham 1993. Inspelningar av denna konsert har tidigare släppts utan hjälp från Gillan eller övriga medlemmar i bandet, men han sade: "Det var en av de lägsta punkterna i mitt liv – alla våra liv faktiskt".[64] Under 2011 besökte Deep Purple 48 länder. Fram till maj 2011 var bandmedlemmarna oeniga om huruvida de skulle göra ett nytt studioalbum eller inte, eftersom de egentligen inte skulle tjäna några pengar på det längre. Roger Glover uppgav att Deep Purple borde göra ett nytt studioalbum "även om det kostar oss pengar."[65]

I början av 2011 sade både David Coverdale och Glenn Hughes till VH1 att de skulle vilja återförenas med Mark III-uppsättningen vid rätt tillfälle, såsom en välgörenhetskonsert.[66]

Efter en flera låtskrivarsessioner i Europa beslutade Deep Purple att göra inspelningar under sommaren 2012, och bandet meddelade att det nya studioalbumet skulle ges ut 2013.[67] Steve Morse meddelade i den Franska tidningen Rock Hard att det nya albumet skulle produceras av den högt respekterade Bob Ezrin,[68] som är känd för sina verk med Alice Cooper, Kiss och Pink Floyd. Den 16 juli 2012 dog en av bandets grundare, Jon Lord, i London, vid 71-års ålder.[69][70][71] I december 2012 avslöjade Roger Glover i en intervju att bandet har avslutat arbetet med 14 låtar för ett nytt studioalbum. 26 april 2013 gavs Deep Purples 19:e studioalbum, Now What?! ut och gav bandet dess bästa listplaceringar i både Storbritannien och USA sedan Slaves and Masters gavs ut, 23 år tidigare.

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Studioalbum[redigera | redigera wikitext]

Livealbum[redigera | redigera wikitext]

Samlingsalbum[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Wasler, Robert (1993). Running with the Devil: power, gender, and madness in heavy metal music. Wesleyan University Press. sid. 10. http://books.google.com/books?id=YKPDF0I5p3kC&pg=PA10&dq=HEAVY+METAL+-++led+zeppelin,+black+sabbath,+deep+purple&hl=en&ei=rDCfTu_fL4iCOvqgkcUJ&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=3&ved=0CD4Q6AEwAg#v=onepage&q=HEAVY%20METAL%20-%20%20led%20zeppelin%2C%20black%20sabbath%2C%20deep%20purple&f=false 
  2. ^ Michael Campbell & James Brody (2008). ROCK AND ROLL: AN INTRODUCTION. sid. 213. http://books.google.com/books?id=RK-JmVbv4OIC&pg=PA213&dq=led+zeppelin,+deep+purple,+black+sabbath+-+heavy+metal&hl=en&ei=btAOTcTHOMKYhQfkzoi3Dg&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=1&ved=0CDEQ6AEwAA#v=onepage&q=led%20zeppelin%2C%20deep%20purple%2blues-rock 
  3. ^ McWhirter, Ross (1975). Guinness Book of World Records (14). Sterling Pub. Co. sid. 242. ISBN 978-0-8069-0012-4. http://books.google.com/books?id=Rv26phaJLUAC&q=Deep+Purple+loudest+intitle:Guinness&dq=Deep+Purple+loudest+intitle:Guinness 
  4. ^ Jason Ankeny. ”Deep Purple”. Allmusic. http://www.allmusic.com/artist/deep-purple-p4061/biography. Läst 24 december 2011. 
  5. ^ "Deep Purple founder who co-wrote classics including Smoke On The Water dies at 71". Daily Mail. Retrieved 25 July 2012
  6. ^ "Jon Lord, keyboard player with seminal hard rock act Deep Purple, dies". CNN. Retrieved 25 July 2012
  7. ^ "Deep Purple keyboard player Jon Lord dies aged 71". The Telegraph. Retrieved 25 July 2012
  8. ^ "Deep Purple's Jon Lord dies at 71". Msnbc. Retrieved 25 July 2012
  9. ^ Thompson, Dave (2004). Smoke on the Water: The Deep Purple Story. http://books.google.com/books?id=LzzCw6xs9roC&pg=PA27&dq=Hire-Edwards-Coletta+1967&hl=en&ei=rzM2Tf2nJ8-v4Qar7qz0Cg&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=1&ved=0CCkQ6AEwAA#v=onepage&q&f=false. Läst 18 januari 2011 
  10. ^ [a b] Thompson, Dave. Chris Curtis Biography Allmusic. Retrieved 12 December 2011
  11. ^ Thompson, Dave (2004). "Smoke on the Water: The Deep Purple Story" p.5. ECW Press
  12. ^ [a b] Welch, Chris. "The Story of Deep Purple." In Deep Purple: HM Photo Book, copyright 1983, Omnibus Press.
  13. ^ Dafydd Rees, Luke Crampton (1999). "Rock stars encyclopedia" p.279. DK Publishing.
  14. ^ Frame, Pete (2000). "Pete Frame's Rocking Around Britain" p.54. Music Sales Group, 2000
  15. ^ Rock dag för dag : Alla stora rockhändelser från 1954 och framåt, Steve Smith och The Diagram Group, svensk översättning och bearbetning av Leif Wivatt, Forum Förlag 1988 ISBN 91-37-09480-7 s. 121
  16. ^ Jerry Bloom (2006). Black Knight: Ritchie Blackmore. Omnibus Press 2008. http://books.google.com/books?id=FcKcrWE8aWgC&pg=PT163&dq=deep+purple+-+ritchie+blackmore+grandmother&hl=en&ei=iGjlTp7qL8i6hAf989XPAQ&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=1&ved=0CDgQ6AEwAA#v=onepage&q=deep%20purple%20-%20ritchie%20blackmore%20grandmother&f=false. ”Blackmore has stated; "It was a song my grandmother used to play on the piano."” 
  17. ^ Rock Formations: Categorical Answers to How Band Names Were Formed p.53. Cidermill Books. Retrieved 29 April 2011
  18. ^ Tyler, Kieron On The Roundabout With Deep Purple Retrieved 29 April 2011
  19. ^ Thompson, Dave (2004). "Smoke on the Water: The Deep Purple Story" pp.41-42. ECW Press. Retrieved 19 February 2012
  20. ^ Wivatt (1988), s. 122
  21. ^ [a b] Miles, Barry (2009) The British Invasion: The Music, the Times, the Era p.264. Sterling Publishing Company, Inc., 2009
  22. ^ The RPM 100: Deep Purple Library and Archives Canada. Retrieved 12 November 2011
  23. ^ Thompson, Dave (2004). "Smoke on the Water: The Deep Purple Story" p.324. ECW Press
  24. ^ Joel Whitburn (2007). "The Billboard Albums: Includes Every Album That Made the Billboard 200 Chart". p.227. Record Research Inc., 2007
  25. ^ Anasontzis, George. ”Rockpages.gr interview with Nick Simper”. Rockpages. http://www.rockpages.gr/detailspage.aspx?id=4459&type=1&lang=EN. Läst 25 augusti 2010. 
  26. ^ Bloom, Jerry (2008). "Black Knight: Ritchie Blackmore" p.128. Omnibus Press, 2008
  27. ^ ”Deep Purple UK chart stats”. ChartStats.com. Arkiverad från originalet den 2012-07-23. http://archive.is/m1kT. Läst 24 december 2011. 
  28. ^ Steven Rosen (1975). ”Ritchie Blackmore Interview: Deep Purple, Rainbow and Dio”. Guitar International. http://guitarinternational.com/2010/09/14/ritchie-blackmore-the-rainbow-interview/. 
  29. ^ ”A Highway Star: Deep Purple's Roger Glover Interviewed”. The Quietus. 20 January 2011. http://thequietus.com/articles/05569-deep-purple-interview. 
  30. ^ [a b c] ”Chart Stats - Deep Purple”. chartstats.com. Arkiverad från originalet den 2012-07-23. http://archive.is/m1kT. Läst 27 mars 2009. 
  31. ^ (DVD) Classic Albums - Deep Purple - Machine Head, Eagle Rock Entertainment, 2002
  32. ^ Deep Purple release 'Machine Head' BBC. Retrieved 19 October 2011
  33. ^ Billboard - Machine Head Allmusic. Retrieved 12 November 2011
  34. ^ "Readers' Poll: The 10 Best Live Albums of All Time". Rolling Stone. Retrieved 22 November 2012
  35. ^ "Smoke on the Water: The Deep Purple Story". p.154.
  36. ^ ”RIAA Gold & Platinum database”. http://www.riaa.com/goldandplatinumdata.php?resultpage=1&table=SEARCH_RESULTS&action=&title=&artist=deep%20purple&format=&debutLP=&category=&sex=&releaseDate=&requestNo=&type=&level=&label=&company=&certificationDate=&awardDescription=&catalogNo=&aSex=&rec_id=&charField=&gold=&platinum=&multiPlat=&level2=&certDate=&album=&id=&after=&before=&startMonth=1&endMonth=1&startYear=1958&endYear=2009&sort=Artist&perPage=25. Läst 19 februari 2009. 
  37. ^ Deep Purple: The Interview. Interview picture disc, 1984, Mercury Records.
  38. ^ Peter Buckley (2003). The rough guide to rock p.279. Rough Guides. Retrieved 1 March 2012
  39. ^ Mike Clifford, Pete Frame (1992). "The Harmony illustrated encyclopedia of rock" p.41. Harmony Books. Retrieved 1 March 2012
  40. ^ Whitburn, Joel (2008). "Joel Whitburn's top pop singles 1955-2006" p.227. Record Research
  41. ^ Liner notes for the 30th anniversary edition of Burn.
  42. ^ [a b c] ”Van der Lee, Matthijs. ''Burn'' review at”. Sputnikmusic.com. 15 October 2009. http://www.sputnikmusic.com/album.php?albumid=6690. Läst 7 november 2010. 
  43. ^ ”The Glenn Hughes Interview”. Vintage Rock.com. http://www.vintagerock.com/index.php?option=com_content&id=46. Läst 29 oktober 2011. 
  44. ^ "Smoke on the Water: The Deep Purple Story". p.158.
  45. ^ "History" track on the "Deep Purple: History and Hits" DVD.
  46. ^ Mike Jefferson (1 April 2009). ”Deep Purple - Stormbringer”. Coffeerooms on Music. http://www.coffeerooms.com/onmusic/2009/04/deep-purple-stormbringer.html. 
  47. ^ Steven Rosen (1975). ”Ritchie Blackmore Interview”. Guitar International. http://guitarinternational.com/2010/09/14/ritchie-blackmore-the-rainbow-interview/. 
  48. ^ Thompson, Dave (2004). "Smoke on the Water: The Deep Purple Story" pp.179-180.
  49. ^ Deep Purple Appreciation Society (28 June 1975). ”1975 Tommy Bolin interview”. Deep-purple.net. http://www.deep-purple.net/interviews/tommy-bolin.htm. Läst 7 november 2010. 
  50. ^ [a b] Nick Talevski (2006). Knocking on Heaven's Door: Rock Obituaries p.42-43. Omnibus Press, 2006
  51. ^ Smoke on the Water: The Deep Purple Story p.191. Retrieved 23 October 2011
  52. ^ Hartmut Kreckel (1998). ”ROD EVANS: The Dark Side of the Music Industry”. Captain Beyond website. http://tinpan.fortunecity.com/aprilskies/65/dp1980.html. 
  53. ^ ”allmusic ((( Deep Purple > Charts & Awards > Billboard Albums )))”. allmusic.com. http://www.allmusic.com/artist/deep-purple-p4061. Läst 27 mars 2009. 
  54. ^ ”Jon Lord Interview at www.thehighwaystar.com”. Thehighwaystar.com. 12 February 1968. http://www.thehighwaystar.com/interviews/lord/jl19890100.html. Läst 23 oktober 2011. 
  55. ^ ”Knebworth House - Rock Concerts”. KnebworthHouse.com.. http://www.knebworthhouse.com/rock/rockconcerts.htm. Läst 23 oktober 2011. 
  56. ^ ”Interview: Jimi Jamison”. aor.nu. http://www.aor.nu/index.php?option=com_content&task=view&id=70&Itemid=108. Läst 15 december 2010. 
  57. ^ ”25 Years of Deep Purple The Battle Rages On...:Interview with Jon Lord”. pictured within.com. http://www.picturedwithin.com/interviews/tbro_int.html. Läst 15 december 2010. 
  58. ^ Dave Thompson (2004). Smoke on the Water: The Deep Purple Story. sid. 259 
  59. ^ ”Interviews - Gillan, Ian”. Rockpages.gr. http://www.rockpages.gr/detailspage.aspx?id=1453&type=1&lang=EN. Läst 7 april 2009. 
  60. ^ Gillan, Ian; Cohen, David (1993). ”Chapter 14”. Child In Time : The Life Story of the Singer from Deep Purple. Smith Gryphon Limited. ISBN 1-85685-048-X 
  61. ^ Daniel Bukszpan, Ronnie James Dio (2003).The Encyclopedia of Heavy Metal p.56. Barnes & Noble Publishing. Retrieved 1 March 2012
  62. ^ GARRY SHARPE-YOUNG (10 November 2005). ”Roger Glover interview”. Rockdetector. http://web.archive.org/web/20060209140852/http://www.rockdetector.com/interviews/artist,2377.sm?id=70. 
  63. ^ ”ROTD sales in the USA and UK”. thehighwaystar.com. 10 November 2005. http://web.archive.org/web/20051231053116/http://www.thehighwaystar.com/news/. 
  64. ^ Deep Purple live album withdrawn BBC News. Retrieved 2 March 2012
  65. ^ Matt Wardlaw (3 June 2011). ”Deep Purple’s Roger Glover Says Band Disagrees on the Importance of Recording New Albums”. Contactmusic.com. http://ultimateclassicrock.com/deep-purple-new-album-disagreement/. 
  66. ^ ”GLENN HUGHES Up For DEEP PURPLE Mk. III Reunion”. blabbermouth.net. 2 May 2011. http://www.roadrunnerrecords.com/blabbermouth.net/news.aspx?mode=Article&newsitemID=157546. 
  67. ^ DEEP PURPLE To Release New Studio Album Next Year”. Blabbermouth.net. 22 January 2012. http://www.blabbermouth.net/news.aspx?mode=Article&newsitemID=168624. 
  68. ^ Mathieu Pinard (13 April 2012). ”Album producer chosen?”. Darker Than Blue. http://darkerthanblue.wordpress.com/2012/04/13/album-producer-chosen/. 
  69. ^ "Jon Lord, founder of Deep Purple, dies aged 71". BBC News. Retrieved 16 July 2012
  70. ^ "Deep Purple founder Jon Lord dies of pulmonary embolism aged 71". Daily Mail. Retrieved 16 July 2012
  71. ^ Deep Purple Keyboardist Jon Lord Dead at 71. Rolling Stone. Retrieved 16 July 2012

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia